Att återvända till Budapest 34 år senare

Ju äldre man själv blir, desto mer fascinerande framstår konceptet tid. En lurig och klurig organism, som ibland kilar förbi blixtsnappt och ibland släpar sig framåt oändligt långsamt.
Och inte alltför sällan kan det kännas som att tiden utför båda dessa tricks samtidigt. Som när man återser en person eller en plats efter ett antal år. Man är lite främlingar, men samtidigt känns det som igår. I en mix liksom.

Prag och Budapest 1992

Sommaren 1991 tågluffade min syster runt om i Europa. Nästa sommar, 1992, ville jag och en kompis göra samma sak. Men först, som en introduktion liksom, kom jag och min syster på att vi tillsammans skulle åka på en minitågluff över påsklovet 1992. Vi var inte borta länge, mindre än två veckor, och vi besökte bara två platser, först Prag och sedan Budapest.

Efter kommunismens fall

1989 föll ”muren”. I Berlin en bokstavlig mur, i resten av Östeuropa en symbolisk. En tidigare i mångt och mycket stängd värld öppnades plötsligt för besök.

1992 hade det bara gått 3 år. Tjeckoslovakien och Ungern var inte längre stängda diktaturer, men betedde sig fortfarande mentalt som sådana. På nattåget, som på den tiden, som jag minns det, gick direkt från Malmö till Budapest, marscherade uniformerade vakter genom tåget vid gränspassagerna, slog upp dörrar mitt i natten och skrek typ Papieren bitte! på det mest skrämmande vis.

I Prag hittade vi exakt två västerländska butiker med skyltfönster och varor på dispay på hängare ute i butiken, Benetton och Nike. I övrigt såldes kläder i kemtvättsliknande lokaler. En disk och bakom den barska madammer och långa rader av hoptryckta kläder på galge.
– Ett par bruna byxor tack, fick man ödmjukt fråga, varpå ett par bruna byxor lyftes fram på disken.

Budapest 1992

Budapest var inte fullt lika kommunistiskt. Här fanns mängder av stora klädbutiker. Alla butikerna var i flera våningar och unikt för Budapest, så hade de alla skyltfönster i två våningar. Alla kläder här var glamorösa. Långklänningar, paljetter! Vi kollade storögt in.

Alla restauranger var små mörka kyffen med bås och träbänkar. Rustik, enkel mat skyfflades fram på bordet. Priset var förbluffande billigt, även får två studenter. Hur vi än beställde in och åt, kunde vi liksom inte göra av med pengarna!

Precis så här förställer jag min Stockholm på slutet av 1800-talet, när stan var full av ”syltor” och ölhallar med billigt käk.

En kväll åt vi på restaurangen inuti Fiskarbastionen. Vi fick ett fönsterbord med utsikt över Donau och hela stan. Lika billigt var det att äta här som på alla andra ställen.

På alla restauranger och i alla gathörn stod romer och spelade dragspel i hopp om en slant.

Vi bodde inneboende hos en familj i en lägenhet. Vi hyrde ett rum och familjen, i tre generationer, i övriga lägenheten. Badrummet var gemensamt. Det enda sättet vi kunde kommunicera på, var att jag och gamla farmor pratade tyska med varandra. Hon var den enda som hunnit haft ett liv före kommunismen. På den tiden tyska och franska var de stora europeiska språken.

På en av broarna, som jag minns det i höjd med Gellértberget, kom en man fram till oss och erbjöd oss att köpa operabiljetter svart. Vi slog till och fick en kväll på operan och fick träffa alla de där glamorösa klänningarna in the wild.

Jag har så många gånger varit tacksam över att vi gjorde den där resan. Såg Österuropa som det var, då i början av 90-talet. Det är en tid som aldrig kommer igen. I dessa tider blir världens städer tvärt om mer och mer lika varandra, med samma restaurang- och klädbutikskedjor. Och samma turistkommers.

Återkomsten 2026

Budapest har jag inte återvänt till sedan dess. Först för att staden ju redan var gjord. Jag ville ju se nytt gu´bevars. Sedan pga Orbán. En protest mot odemokratiska krafter.

Nu är Orbán borta, Ungern på väg tillbaka mot demokrati och jag är sugen på Budapest igen. Under vår kryssning på Donau, Danube Metropolises med Viva Enjoy, blir det läge, kryssningen gör ett 1,5 dygn långt stopp här.

Det är en märklig känsla att kliva av båten. Jag känner igen allt direkt. Vet intuitivt precis hur vi ska gå, var allt ligger i förhållande till varandra.
Här borde det komma en vacker kyrka snart.

Ändå är staden ju helt klart en annan. Alla de där glamorösa klänningsbutikerna med skyltfönster i två våningar är borta. Antingen står de övergivna eller så har en telefonbutik öppnat i gatuplan. Eller H&M.

Restaurangen i Fiskarbastionen är kvar. Men nu lyxrestaurang med stränga vakter utanför. Utan en bokning gör man sig inte besvär.

Vi är många nu, vi turister. Vi köar för de rätta bilderna. Poserar med utsikt över parlamentet. Det är en annan tid nu. Bättre. Rikare. Mer välmående. Men man kan väl ändå få unna sig att lite, lite sakna det gamla? Innan tiden återigen virvlar till och ytterligare 34 år har förflutit?

Läs också:
Bästa utsiktspunkterna i Prag – vyer, taknockar och till och med en öl

Livet ombord på en flodkryssning – båten, hytten, maten och dagarna ombord

Missa inga inlägg. Glöm inte att följa 4000mil på Facebook och på Instagram.