En av mina mest utpräglade personlighetsdrag, det vill säga fram tills nu då, måste väl ändå vara mitt kontrollbehov?
Jag har ägnat stora delar av mitt liv åt att planera, förutse problem redan innan de inträffar, och utarbeta metoder för att hantera dem, att researcha fakta, att dubbelkolla och kolla igen, samt att genomföra saker perfekt.
Det har i många år varit, inte bara ett fungerande sätt att hantera livet på, utan dessutom en nödvändighet.
Sedan 12 års ålder ungefär har jag känt att jag har haft en och endast en person att luta mig mot och det har varit jag själv. Moi. Me, myself and I. Trevligt sällskap by the way och lika bra så kanske. För det vet ju var och en att själv ändå är bäste dräng?
Varför blev det så när jag var 12 då, undrar vän av ordning? Jo för att min mamma förändrades. Tappade kollen, blev förvirrad, inåtvänd och paranoid. Exakt vad som hände kommer mest troligt aldrig att få veta. Med ett barns pragmatiska analysförmåga diagnosticerade jag henne då som ”senil”. Och den sanningen fick gälla tills den där dagen på Kullaleden för några år sedan när min äldre syster sa:
– Jag tror hon var deprimerad.
Ja, det var ju mer logiskt förstås. 50 år gammal och i en tid innan det fanns hormoner att tillgå på apoteket.
Senare i livet i sällskap med en person med starka narcissistiska personlighetsdrag som, helt enligt boken, såg till sitt eget. Sedan i många år med samma person i hasorna, nu med målet att försöka göra mitt liv så eländigt som det bara var möjligt.
Läs också: Så känner du igen en narcissist – 12 tecken
Ekonomiskt och folkbokföringsmässigt ensamstående i många år. Med ett barn med ett funktionshinder som förutsatte framförhållning och planering. In absurdum, inte helt sällan. Minsta lilla miss i planeringen kunde lätt stjälpa en hel dag. Eller en hel termin.
Men mitt både logiska och praktiskt kontrollbehov har med åren blivit aningens mer icke-funktionellt. Mycket på grund av alla de katastrofer son hänt, tänker jag. Olyckor, sjukdomar, självmordsförsök i min absoluta närhet. Saker som inte går att kontrollera, hur gärna man än vill.
De där tillfällena i livet, tyvärr några får många, när verkligheten på en sekund skiftat färg och man inser att man blivit utsåld. Sviken. Förd bakom ljuset. De har förstås också spelat in. ”Nästa gång ska jag vara förberedd. Ha listat ut innan hur det förhåller sig. Vem jag kan lita på och inte.”
Och när man försöker kontrollera det som inte låter sig kontrolleras uppstår oro och stress.
Under våren, med de saker som hänt nu, blev det väldigt tydligt för mig att mitt sätt att hantera världen inte funkar längre. Inte för mig. Inte längre.
– Om jag ska vara så här stressad fram till i höst, kommer jag att bli sjuk.
Det var ett konstaterande, inget worst-case-scenario.
Då bestämde jag mig. Det fick liksom vara nog.
– Från och med nu ska jag bli och göra annorlunda. Jag ska bli lugn och chill. Inte oroa mig, ta det piano. Tänka att allt löser sig.
Nej det gick inte att få till över en natt. Men jag övar.
I Marseille gick tex jag och barnen ut och åt på en restaurang som inte tog kort. Jag hade absolut inga kontanter och faktiskt inte mina fysiska kort med mig heller. Bara telefonen. Men det var ju hellugnt. Man kan ju blippa ATM:en med telefonen också. Det visste jag inte innan, men det vet jag nu. Gud så praktiskt.
På tågluffen nu frågar Chrisofer:
-Vilket tåg ska vi ta?
– Ingen aning svarar jag fridfullt. Har du några förslag?
Christofer som ju, visar det sig, har en excel med vår gamla tågluff-planering med sig. Den som gällde i februari, innan vi bytte veckovandring från Italien till Alperna och slängde om alla de andra destinationerna tidsmässigt.
Jag ser Förrädarna på kvällarna istället för att producera artiklar till 4000mil. Christofer får gå ut på stan där vi just nu är för att komplettera med de sista fotona. För jag ska ju duscha och tvätta håret i lugn och ro.
Han har också fått ett gäng uppdrag inför flytten i höst.
– De här får du lösa nu, från och med nu kommer jag inte att fundera alls på dem, utan utgå från att du fixar dem.
Säger jag till oss båda.
Så hur byter man personlighet?
Hur har jag gjort det då? Hur sjutton ändrar man sin personlighet tvärt så där? Eller ja, jag har ju inte bytt min personlighet. Men jag har gjort stora förändringar med just ett visst personlighetsdrag.
Inse att det finns ett annat sätt
Det börjar ju här. Att inse att man inte måste kontrollera allt. Att allt inte står och faller med mig. Att andra sätt att vara inte är ”sämre” än mitt, utan kan funka nog så bra.
Skippa de så kallade tröstetankarna
Grundkurs 1A för att minska på oro är att sluta med ”tröstetankar”. Så här. Man tänker först en orostanke. Tänk om Christofer dör! Sedan kommer det som i psykologtermer kallas tröstetanken, där man försöker ”gaska upp”, eller trösta sig själv. Nej, men så illa ska det väl inte gå. Man tror att det är bra, lugnande, men i själva verket leder tröstetanken bara till nya orostankar.
Rätt väg att gå är istället att tänka: Ja han kanske dör. Så kan det bli. Och lära sig leva med den osäkerheten.
Se sina egna tankar utifrån
Oslagbart ju.
Jaha, nu tänkte jag att jag måste ha koll på det där. Se där ja.
Och så går man vidare med sitt liv.
Lägga bort oro – i tid och rum
Oro kan läggas bort till vissa utvalda tidpunkter. Mellan 17:00 och 17:20 tex. Aldrig annars. Man man också välja att lägga bort den helt. Det där behöver jag inte lösa. I alla fall inte nu.
Man kan också tänka att det här jättestora problemet, det kommer man ju helt att ha glömt bort om ett par månader.
”Det där har jag redan bestämt”
Jättebra att göra en lista på saker man redan bestämt. Tex:
Jag har redan bestämt att min lägenhet kommer att bli såld.
Så slipper jag därmed lägga energi på att oro mig för att jag inte ska få den såld. Praktiskt.
Lägga tillbaka andras problem på dem
Man kan nyfiket titta på något som ens gamla kontrollbehov skulle vilja kasta sig över och ta ansvar för. Och tänka: Jaha, se där, det där är ju hens problem. Inte mitt. Så det får hen lösa. Och sen går man rofyllt vidare med sitt liv.
Är du också en sån som tar för mycket ansvar och har ett för stort kontrollbehov?
Missa inga inlägg. Glöm inte att följa 4000mil på Facebook och på Instagram.
Så klokt av dig att släppa taget.
Jag och nödvändigt. Man kommer till en punkt…
Oj sån igenkänning. Kanske mer med oro än med kontroll men de hänger ju ihop. Jobbar också med exakt samma psykologiska verktyg, ibland funkar det, ibland inte alls..
Ja verktygen är bra och beprövade. Men ibland händer ju saker så att man inte orkar ”stå emot” och ibland glömmer man bort det man lärt sig. 🙂
Det där med att ha ett ”fönster”, mellan två klockslag då jag får älta, oroa mig och planera in absurdum, det fungerar ypperligt för mig. Ofta kommer jag inte på en enda grej när jag väl får 😅
Ja den är otroligt effektiv 😅
Vad jag känner igen mig! Pratade om detta senast igår med samma konstaterande som du kring att en förändring måste ske snarast för annars kommer jag att bli sjuk. Liksom för dig är det inkörda beteenden från tonåren (då familjemedlemmar mådde dåligt) och sånt ändrar man ju inte i en handvändning 35 år senare.
Det är ju svinjobbigt att behöva hålla allt i hjärnan, att känna sig oumbärlig på så många plan och att inte kunna delegera praktiska grejer. Att släppa kontrollen och den trygga känslan i att ”Det är bäst att jag gör det själv, för då vet jag att det blir gjort” ger ju dessutom initialt en stor klump i magen och känns jättefel.
Något jag mår väldigt bra av är djupandning enligt Wim Hof (https://youtu.be/Ip3iUIqJhlk?is=ABsLnrW1os2IoOBa).
Intressant att du har liknande erfarenheter. Det kanske är så att just den vanan gör oss till ideala måltavlor?
Är det lite som eldandning? Jag har funderat på att börja med det.
Sköt om dig.
Ja, det skulle jag tro!
Nja, i den här djupandningen håller man i olika omgångar andan i 60-90 sekunder och jag tycker det är den delen som är mest behaglig. Rekommenderar att testa i några dagar. Helst ska det enligt Wim Hof kombineras med kalla duschar/bad, men den delen skippar jag 😆
Hoppas du bara får vila lite nu efter hemkomst ❤️
Ska testa 🙂
Tänkte även börja på ”breadwork-class” nu i höst.
Nu ska vi ut till stugan (med Alexander och Nemo) och vila (och andas)
Chilla Gunilla – perfekt ju! Det är exakt jag säger till mig själv när jag är på väg att skjuta för hårda slag på padelbanan…
Låter som en fin väg fram tycker jag. Brottas själv med mkt katastroftankar. Tycker tyvärr de blir värre och värre för varje år, men har en plan framåt. Lycka till med ditt nya liv – det kommer bli strålande!
Ja katastroftankar har nog en tendens generellt att öka i och med att man ser skit hända liksom.
Lycka till både till dig och mig att vända det 😊
Bra beslut. Skickar helt enkelt en kram❤️ och önskar dig lycka till.
Tack ❤️
Nu gör du mig glad ännu en gång! Tack 🤩!
❤️
Från en Chilla Gunilla till en annan 🤗 Ett barn på fritids kallade mig det för några år sen och det har stannat kvar hos både mig och kollegorna 🤭Lättare sagt än gjort ibland men ett tips-det finns en lakritssort som heter Chilla Gunilla!! Jag har alltid nån burk hemma, som en reminder att chilla 💖 Lycka till!
Det var ju ett bra tips 😃
Tack för ett otroligt öppet inlägg. Jag, som du, tillhör gruppen som gått den snåriga vägen. Även min i tolv års ålder. Redan då togs besluten inga barn inget hus. Efter många, många farthinder och sjukdom, hamnade jag hos den bästa terapeuten någonsin. Sjukdomen innebar att jag tappat kontrollen över det mesta i livet. Hennes fråga till mig, som jag burit med mig sedan dess, var ”vad är det värsta som kan hända om du inte…”. Svaret var enkelt… Det är okej att tappa kontrollen ibland. Att välja bort sånt och sådana som tar energi och acceptera att det som inte går att kontrollera. Självklart hjälper väl också åldern till att lättare kunna släppa saker. Så chilla gunilla, ha en fortsatt underbar sommar med minimal kontroll :)))
Jag tycker att den frågan är svår. För mig finns det så mycket som kan gå ut över min son på ett negativt sätt ”om jag inte”. Landade efter en superchill tågluff hemma i enlightenment med en gigantisk backlogg för att jag varit borta och massor av saker som var tvunget att tas om hand. Men inser att det finns mycket att jobba med i nyanserna där. Ändå kunna sänka ambitionsnivån på vissa saker. Men att acceptera det som inte går att kontrollera är en viktig sak att lära sig.
Det var ett bra sommarprat förresten igår, men läkare som pratade runt saker som anknöt till detta.