Europas mest underskattade plats? – Här är Ohrid

Minivanen stånkar sig uppför. Serpentinvägarna avlöser varandra i kurva efter kurva. Så sent som igår anlände vi till Tirana, Albaniens huvudstad. Där byggs det nytt och högt för framtiden, nya spektakulära skyskrapor varje år. Framtidstro.

Nu har vi letat oss upp genom bergen till gränsstationen mot Nordmakedonien, det lilla landet omgivet av berg. Stannar och sträcker på benen vid gränsen. Andas in bergsluften, vänder ansiktet mot vårsolen och känner den svaga doften av tusentals äppelträd som blommar i det omgivande landskapet.

Vi får visa passen två gånger, vid båda gränsstationerna. Sedan är vi över. I samma stund öppnar sig vyn över sjön. Den berömda.

Ohridsjön som jag drömt om att besöka i säkert 10 år vid det här laget. Nu ligger den framför mig. Klar, blank, glittrande och liksom självlysande. Ytan är lugn och stilla, men jag vet att sjön är djup, redan 15-20 meter ut från stranden kastar sig dess botten nedåt, nedåt, till 300 meters djup. Ohrid kan snabbt bli farlig. Blixtsnabbt kan en storm blåsa upp.

Klostret Sankt Naum

Nu sluttar vägen nedåt mot sjön. Vyerna är isblå. Vid klostret Sankt Naum stannar vi igen. Grundat runt år 905 av helgonet med samma namn. Overkligt vackert ligger det där med utsikt över sjön och bergen. Vaktat dygnet runt av ett gäng påfåglar. De har alltid funnits där, ingen vet riktigt varför och när de kom.

Sankt Naum själv då? Jo vi hittar honom längst inne i kryptan. Begravd i en enkel stenkista visserligen, men det hindrar inte hans hjärta från att fortfarande slå. För elakt och missunnsamt tal om att det istället är vågorna från underjordiska källor som besökare rytmiskt skönjer genom berget och stenkistan, vill vi ju helst inte lyssna på?

Nästa obligatoriska aktivitet vid Sankt Naum är en båttur på floden Svarta Drin. Där finns naturliga källor, man kan se vattnet bubbla upp genom sandbotten. Floden används som lokal vattentäkt. Vi passar förstås på att fylla våra vattenflaskor.

Sedan återstår bara en lunch vid Sankt Naum, ute i vårsolen, på en brygga i sjön. Med både husets katter och ett gäng sjöfåglar tiggandes under bordet.

Ohrid

Framme i själva orten Ohrid, en 2400 år gammal UNESCO-skyddad stad, möts vi av en maxad medelhavskänsla, utan att staden ens ligger vid Medelhavet. Längs sjön går en bred strandpromenad med bryggor, båtar, restauranger och flanörer. Historien dröjer sig kvar, i form av en amfiteater och, sägs det, hela 365 kyrkor! I gränderna trängs gamla hus av klassisk Ohrid-arkitektur med nyare byggnader. En svan och en katt mäter sig mot varandra nere i vattenbrynet.

Men en stress jagar ofrånkomligen i oss. För solnedgången närmar sig och det finns en plats i Ohrid där man helt enkelt måste infinna sig vid denna timme.

Vi når Church of St. John at Kaneo precis när solen förvandlar Ohridsjöns yta till smält smör. Båtarna glider fram och tillbaka där nere. Några influensers poserar ovanför kyrkan, men det är helt lugnt, vi får alla plats. Så går solen ned bakom bergen.

Vi hann, till kanske den vackraste platsen på Balkan. Vi kom i tid och fick en gång i livet se solen gå ner just här.

Läs också: Vart ska man resa i april?

Missa inga inlägg. Glöm inte att följa 4000mil på Facebook och på Instagram.