Farväl Haga - efter 23 år skiljs vi åt

Farväl Haga – efter 23 år skiljs vi åt

Haga kan väl vara det vanligaste stadsdelsnamnet i Sverige? I stark konkurrens med Fridhem? Man hittar Haga i Göteborg, Örebro, Västerås, Karlstad, Norrköping och Sundsvall bland annat. Och så i Umeå då.

Haga som i stadsdelsnamn brukar stå för hage, var platsen norr om Umeå, där korna betade. När området först började bebyggas i slutet av 1800-talet var det mindre bemedlade personer som bosatte sig här. Sedan kom järnvägen och regementet och Haga blev stadsdelen där det byggdes för de yrkesgrupper som dessa två förde med sig. Gatunamnen vittnar fortfarande om detta, Bangatan där jag bodde i 18 år, Norra Majorsgatan, dit jag sedan flyttade.

Idag är Haga ett av Umeås allra mest centrala och mest populära bostadsområden. Jag har själv bott där alla de 23 år som jag bott i stan. Först på Östra Idrottsallén, som namnet antyder granne med fotbollsstadion där Umeå FC spelar, i en trävilla från 1940-talet.
Sedan i ett 70-talsradhus, på Bangatan alltså och till sist i en bostadsrätt från 1965.

På Haga har barnen gått i förskola och växt upp. Här har jag tagit dagliga promenader. Levt mitt liv.

En fantastisk stadsdel på många sätt där en av de bästa sakerna varit att det är en stadsdel för alla. Flådiga, maffiga villor från början av 1900-talet. Radhus för ”vanliga” barnfamiljer. Solida bostadsrättsföreningar i två eller tre våningar utan hiss. Småskabbiga hyresfastigheter med flagnande färg. Men alltid stora gårdar med grillar och uteplatser. Uppvuxna trädgårdar, parker, alléer. Grönt och lummigt.

Här bor alla typer av människor ur alla samhällsklasser. ”Tvångsblandning” läser jag med förvåning om att man kallar såna platser söderöver. Här i norr innebär det trygghet, förankring och trivsel.

Jag har en nostalgisk ådra som jag gärna odlar och låter slå ut i full blom om jag kan. Så i tisdags efter att flyttlasset gått och jag återvände till min senaste lägenhet för en sista lägeskoll, unnade jag mig en riktigt härlig nostalgipromenad på Haga i höstsolen, med systemkameran i högsta hugg. Tog farväl på det sätt som jag gör bäst. Gåendes, funderandes och fotandes.

Strosade i Hagaparken, mindes första gången jag kom hit. När barnen var små, Alva inte mer än nyfödd, Alexander 3. Förvånades över att vi var ensamma, inga andra barn var här. Jag kom ju från Södermalm och var van vid att parkerna utnyttjades som ett andra vardagsrum av barnfamiljerna.

Från och med nu bor jag på andra sidan Umeälven. På Teg. Med älven och naturen som mina närmaste grannar. Lövskogen utanför fönstren, älven glimmandes mellan träden. Badrocksavstånd från ett dopp i älven. Egen båtplats.

En annan tid, ett annat liv. Som börjar nu.