Hur ofta har man väl inte stannat upp i sitt bloggskrivande, någon sekund, för att fundera.
– Ska jag skriva stad eller by om den här platsen?
För var går gränsen egentligen och hur särskiljer man de två? Storleken förstås. Men även vägnätet och husens placering, tänker jag. En by har grusvägar, en stad asfalterade eller stenlagda. Husen ligger tätare och mer tätt mot vägarna? Ja men såna detaljer kan avgöra.
Förr i tiden var det enklare. En stad var en stad för att någon bestämt det. En eller annan kung, kejsare eller furste hade bestämt att ”här varde en stad” och tilldelat stadsrättigheter.
Med såna följde monopol på handel och hantverk, ett rådhus, och en borgmästare. Rätt att bygga stadsmur och få försvara sig mot angripare. Inga dåliga grejer.
Hade man fått stadsrättigheter så var man en stad. Oavsett hur många som bodde i staden. Min tanke om att storleken skulle ha betydelse för om en plats ska kallas stad eller by, är alltså inte korrekt i historisk mening.
Hum
Och där någonstans börjar denna berättelse att närma sig Hum. Det lilla samhället på toppen av en kulle i norra Kroatien, som marknadsför sig som ”världens minsta stad”, med sina 23 invånare.
Som besökare har man rätt att vara skeptisk. För detta måste ju mest troligt röra sig om en by med storhetsvansinne. Eller?
Vi åker förstås dit för att reda ut saken.
Det visar sig att Hum haft stadsrättigheter åtminstone sedan år 1108. Detta år är första gången man hittar bevis på saken i skrift. Sedan har saker och ting rullat på. Ingen kung, furste, kejsare, eller ens greve har kommit på tanken att ta av Hum dess stadsrättigheter. Alltså har de bestått. Precis som Hums ståtliga stadsmur, komplett med port.
Vi anländer mitt på dagen. Ett tjugotal bilar står då parkerade på gästparkeringen utanför byn. Vi går ett varv. En stenlagd rundslinga runt den lilla staden. Stenhus som ömsom är bebodda, ömsom obebodda. Men ändå, en liten, liten stad som verkligen lever. Både restaurang och butik! En kyrka, som tycks aktiv att döma av de framlagda mässbladen i bänkraderna. Jag undrar filosofiskt hur stor möjligheten kan vara att bikta sig anonymt i biktbåset i en kyrka med bara 23 församlingsmedlemmar? Nog borde de smaskigaste synderna läcka ut?
Vi hittar även ett destilleri. Här produceras snaps för fullt. Det traditionella lokala smaken är mistel. Förstås med klara hälsobringande effekter. Vi erbjuds ett smakprov. Men jag fastnar i stället för en snaps med rödvinssmak. Inte lika stark. Mer som en korsning mellan glögg och portvin. Det blir en liten flaska. Plus en med tryffelbalsamico också. Detta är ju klassiskt tryffelland.
I byns souvenirbutik kan man köpa tryffelost och tryffelöl. Klart vi provar. Smaker som gifter sig, det känner man ju?
Vi slår oss ner på byns restaurang och beställer in lunch. Hemlagat, rustikt, traditionellt. Så som man älskar det.
När jag går in för att låna toaletten passar jag på att fråga.
– Vem är Hums borgmästare just nu?
Som stad har man rätt att tillsätta en borgmästare. En rättighet som Hum fortfarande utnyttjar även om ämbetet är ceremoniellt och utan reell makt.
– Han bor bara i huset här bakom, berättar min servitör och kocken entusiastiskt. Han blev vald bara härom veckan. Vi väljer ny borgmästare varje år den andra lördagen i juni.
– Jag har varit borgmästare två gånger, säger kocken nu.
Och nu får jag förklarat för mig hur det funkar.
Bara män kan bli valda till borgmästare, och bara män från Hum. 11 män är man just nu. Det är även dessa 11 män som väljer.
Först enas man om två stycken kandidater. Sedan skickas en trästav, en raboš runt bland de elva och var och en karvar en skåra i träet för den kandidat de röstar på.
Det visar sig att denna trästav finns ju här i restaurangen, bakom disken. De tar fram och visar. Fram åker också borgmästarens spira, eller Zupanska Palica, som den kallas här. Den är en symbol för att den valda borgmästaren för tillfället företräder samhället och har dess förtroende.
Vi tackar för oss och lämnar Hum. Övertygade om att Hum har rätt. För det här är en stad. Alltjämt och fortfarande. Och därmed världens minsta.
Läs också: Neckardalen mellan Bietigheim och Besigheim – vin, vandring och korsvirkescharm
Missa inga inlägg. Glöm inte att följa 4000mil på Facebook och på Instagram.
