Ett resmåls livscykel.
Först kommer backpackerna. Lever billigt, bor enkelt. Älskar känslan av att vara först. Att ha upptäckt ett avskilt och helt oförstört paradis. Utbildar lokalbefolkningen i engelska och lite om hur man tjänar pengar på turister när de ändå håller på.
-Det här vill västerlänningarna ha, det här vill de ha att göra.
Någon stannar kvar, öppnar själv en restaurang. Vet att ta betalt.

Efter några år kan de guesthouse-ägare som haft bäst sinne för affärer bygga ut och om. Den här gången blir det inga glipor mellan väggplanken. Det blir riktiga golv och kakel i badrummet. Då kan man ta mer betalt. Och då vågar andra turister med mer pengar än backpackern komma. De medelålders och barnfamiljerna, de som kräver mer komfort. Det långsamma båten som tog 3 timmar är ersatt med en speedboat. Nu när fler vill åka finns pengar att tjäna även på transporten.
Jetskis hyrs ut, båtutflykter anordnas. För turister måste ju roas. Underhållas! Att komma till paradiset är inte nog i sig. Det måste ju hända något också.

Nu börjar de utländska investerarna få upp ögonen för resmålet. Mark köps upp. Hotellkomplex byggs, en hamn schaktas ut, vägar röjs och anläggs. Fiskarna och deras båtar måste lämna stranden. För hur skulle det se ut om en turist råkade trampa på en död fisk? Eller väcktes en tidig morgon av fiskarnas stök?

Jan Lööf, barnboksförfattaren ni vet, jag älskade hans böcker som barn och minns än idag en bild på en pytteliten ö där en hel stad växte upp. Lite så blir det nu, för nu ska allt få plats. Stora hotell med pool och hotellområden, gocart-bana, ormshower, linbana och zoo. Flygplats, biluthyrning och ett shoppingmall.

Om man sett Phuket innan det begav sig skulle man förmodligen gråta blod!

Jag har däremot sett ett antal andra resmål gå från okända och oupptäckta till exploaterade under mina resor. Även om jag, just av den anledningen, undviker att åka tillbaka.

Yangshou i Kina hade bara ett hotell första gången jag var där. 11 år senare var det stor ljusshow nere vid floden varje kväll, 100-tals hotell och feta kineser ur övre medelklassen skjutsades runt i rikshor av taniga bondfruar i behov av extra inkomst.

Koh Rong befann sig precis på tröskeln, när vi var där. 1,5 år tidigare publicerade Vagabond den absolut första svenska artikeln om ön. Nu ingår den på asiatiska Gringo-trail, d.v.s. den rutt som alla västerländska backpackers tar genom Sydostasien.

Och det är när jag skriver om Koh Rong jag får kommentaren på Facebook “Nu när du skriver kommer det ju att komma ännu fler”.
Så sant. För jag bidrar ju med mina blogg-inlägg till en hype. Till att fler mainstream medelålders bekväma turister (som jag själv!) ska upptäcka backpackerns hemlighet.

Men är det bara dåligt då, med exploateringen?
Nej, men det är ju inte det. Människor får en inkomst. Andra människor får möjlighet till en härlig semester som passar dem. Men ibland värker det liksom i en, måste alla resmål verkligen gå samma väg? Kan inte några få vara kvar som de en gång var?
Och måste alla vi som åker iväg till paradiset också kräva glip-fria väggar, riktiga golv, kylskåpskall öl och något att göra på kvällarna? Eller kan vi rent av nöja oss med mindre? Bara ljudet av tidvatten som kommer in under hyddan och en solnedgång av guds nåde?

Och till sist måste fråga mig själv. Finns det resmålet, eller rättare sagt, kommer det en dag att finnas? Det resmål som jag upptäcker, men inte skriver en endaste rad om, för att det vill jag faktiskt behålla helt och hållet för mig själv?

Om Koh Rong, som tyvärr, förmodligen redan sett sina bästa dagar som paradis.

Om Seychellerna, som vägrar och vägrar och vägrar igen att bygga ens en cykelväg till de stränder som år efter år utnämns till världens vackraste.

Och slutligen om att resa innan det är försent.

Välkommen att följa 4000mil på Facebook för fler resetips och reseberättelser i ditt flöde.

 

Etiketter

10 kommentarer

  1. Alla har ju olika krav såklart på
    Sin resa…. Resmålen exploderar ju ofta ju mer marknadsföring de får. Men visst finns det en poäng i det du skriver….! Härliga bilder! Jag minns oxå
    Stor skillnad på Thailand var där första g 2003 och jämfört med 2017. Bara priset…. Kram

    • Gunilla Yourstone

      JA, vi borde helt enkelt sprida ut oss lite mer jämt på våra resor tror jag. 🙂

  2. Var på klassresa i Sunnu Beach, Bulgarien, 1995. Återvände 2004. Kände inte igen mig över huvud taget. Det som 1995 var bred, fin strand, var nu så exploaterat att det inte finns många meter strandremsa att sola på. 1995 fanns det natur mellan hotellen. 2004 var det på sin höjd en gata som skiljde dem åt.
    Besökte även Varadero, Kuba, 1999. Då var gränsen mot USA helt stängt. De turister från USA som var där hade tagit vägen antingen via Mexico eller Kanada. Enda icke inhemska varumärke jag hittade var Pringles.

    Tycker det är tråkigt när det byggs för turismen. För två år sedan var vi vid Trollstigen i Norge. Naturen runt var helt förstörd för att de byggt butiker och handikappsanpassade ramper. Inte alls likt det jag minns från 90-talet.

    • Gunilla Yourstone

      Åh vad tråkigt när det blir så. Jag brukar (som sagt) till och med undvika att återvända pga risken att bli besviken. Det sa vi tex direkt om Burma att hit ska vi aldrig återvända för då kommer vi bara känna att det blivit exploaterat.

  3. En svår fråga. Jag vill ju naturligtvis “upptäcka” de riktiga paradisen utan turister och kommers, fast jag vill ju dit…och jag är ju turist…och det är klart att de som bor där vill ha mer turister för det är pengar…och hur vi än vänder oss har vi ändan bak. Fast visst vore det underbart om det kunde få finnas kvar underbara små “öde platser”, fast jag vill ju gärna upptäcka dem…och säkert någon mer än jag…

    • Gunilla Yourstone

      Ja med det är ju det (en svår fråga alltså). För precis so du säger är vi ju alla (som reser) en del av detta.
      Fast, ja, men önskar att någon liten plats fick finnas kvar som den en gånga var… 🙂

  4. Får lite tårar i ögonen när jag läser det här för vi vill ju återvända till de platserna vi har besökt så många år tillbaka men vågar inte i tro att vi skulle bli chockade! Kanske det är bäst att inte återvända och ha kvar dessa fina minne!

    • Gunilla Yourstone

      Hm… ja det beror ju på förstås. Men risken är ju alltid det. Att man blir lite besviken. 🙁

  5. Väldigt bra inlägg med svår frågeställning och avvägning. Önskar att det gick att få till balans men när så många vill tjäna pengar och få ett bättre liv och så många turister ständigt är på jakt efter nytt är det svårt.

    • Gunilla Yourstone

      Tittar man på t.ex. Seychellerna och Bhutan så går det ju att stämma i bäcken genom en medveten politisk styrning och prissättning. Men svårt t.ex. för ett land som Kambodja att få till det.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *