Jag minns när jag flyttade upp till Umeå från Stockholm för nästan 16 år sedan.

Jag var i chock, för Friskis&Svettis fanns ju inte här uppe. Hur var det möjligt, liksom? I Stockholm tränade jag alltid på Friskis vid Hornstull. Gympa är ett enkelt och roligt sätt att träna igenom hela kroppen på en timme. Både kondition och stryka. Och alla de där småmusklerna som en gym-maskin aldrig kan hitta av.

Men här uppe var det 100% IKSU som gällde. Idrottsklubben Studenterna i Umeå. IKSU. En gigantisk anläggning uppe vid universitetet med hur mycket idrott som helst under samma tak. Och där skulle alla träna. Jag bet i det sura äpplet och löste ett medlemskap. Surt bla för att jag måste ta bilen till IKSU, jag som bor mitt i stan. Och på den vägen är det. Eller var. Tills i torsdag då mitt medlemskap löpte ut och jag valde att inte förnya.

foto: Wikipedia

Umeå Sport och Motion

För saker har faktiskt hänt på träningsfronten i Umeå under dessa 16 år. Nya anläggningar har öppnat. Bl.a. Umeå Sport och Motion, USM, har två helt nya anläggningar. En i den nya shoppinggallerian mitt i stan, ett stenkast från mitt jobb. Och ytterligare en i nya badhuset.
Christofer har köpt kort här för någon månad sen och nu slog jag också till. Vi provtränade för första gången i söndags.

Snygga, fräscha omklädningsrum. Och skåp som man låser och låser upp med kortet. Hightech.

På minussidan är väl att det bara fanns SVT och TV4 på konditionsmaskinerna. Jag som brukar “passa på” att kolla på skräpkanalerna när jag tränar. Lyxfällan, Svenska Hollywoodfruar, alla de där mäklarprogrammen. Gamla Sex and the City avsnitt. Perfekta att fördriva 30 minuter på motionscykeln till. Så det var lite surt, ärligt talat.

Annars kändes det bra.

Varför tränar jag?

Jag har tränat regelbundet större delen av mitt vuxna liv. Med undantag av några perioder när småbarn tagit överhanden. Jag är inte en sån där träningsnarkoman, jag har aldrig jagat resultat eller löptider. Jag bara harvar på med träning i min egen takt några gånger i veckan. Men varför, vad är det som driver mig?

Jo nu i Uganda till exempel. Området där gorillorna bor är riktigt branta berg.  Brant uppför och brant nedför. Om man inte hittar gorillorna direkt, eller om de rör sig fort kan man få “jaga” dem ganska länge upp och ner. En amerikanska vi pratade med kvällen innan hade fått gå i 3 timmar i den terrängen. Den som är helt otränad får mycket svårt att klara av den vandringen. Många måste också bryta, förklarade vår guide. De orkar inte, ger upp och får följas tillbaka i ogjort ärende. Fast priser för resan och gorilla-permittet, det har de ju betalat och får inte tillbaka.

Jag orkade vandringen. Vi behövde inte inte gå mer än en dryg timme, men jag hade orkat 3 också. Om det hade krävts.

På Madeira i höstas. Vandringen som jag gjorde där mellan Madeiras högsta toppar, var ingen promenad i parken det heller. Men jag orkade och klarade att gå där. Gjorde det på en bra tid dessutom.

Jag kan fortsätta att räkna upp. Adams Peak på Sri Lanka, Dolomiterna i somras, toppbestigningen i Rumänien. Och så vidare. När jag befinner mig på dessa platser tänker jag alltid att det är en ynnest som inte är alla förunnat att klara den fysiska utmaningen. Och att jag är tacksam för att jag kan och om det står under min kontroll, så kommer jag att fortsätta att se till att jag kan.

Alla dessa fantastiska naturupplevelser där ute i världen som kräver en viss grundkondition för att klara. Jag skulle helt enkelt inte kunna stå ut med tanken på att gå miste om dem p.g.a. egen slöhet och förskyllan. Sedan kan man bli sjuk eller att kroppen sätter andra typer av begränsningar. Som tex efter en stroke. Vi vet ännu inte om Christofer kommer att kunna vandra på det sättet igen. Men då är det så. Det kan man inte rå för. Men den del jag själv kan påverka, där kommer jag att göra  allt för att förbli i sånt skick att jag kan vandra i många år till. Även om jag snart fyller 50.

Därför tränar jag. Det är min motivation.

Därför!

Strokeförebyggande

Sedan läste jag faktiskt också att den som tränar lätt 30 minuters om dagen, typ en rask promenad, löper mindre risk att drabbas av stroke än den som aldrig rör på sig. Enligt nya vetenskapliga rön. Nu var det ju inte det som var problemet i Christofers fall, han tränade ofta och mycket. Men ändå tänkvärt och en billig försäkring.

Samt att man blir smalare, snyggare, gladare och starkare förstås!

Läs mer: Alla våra vandringar hittar du här.

 

10 kommentarer

  1. Ann Beutler

    Klokt skrivet. Instämmer i vad du skriver! Tränat oxå regelbundet.Tanken på att inte röra på mig känns väldigt främmande. Det är bra för kroppen och då kör man på liksom..lite per automatik

    • Gunilla Yourstone

      Ja vad skulle det bli av en då liksom. Om man aldrig rörde på sig? Tycker kroppen förfaller snabbt nog ändå! 🙂

  2. Håller med.
    Att alltid kunna gå upp för ett lagom högt berg om jag ser ett och andan faller på, det är min eviga motivationsfaktor. Vill inte att min fysiska form ska vata en begränsning för mina potentiella upplevelser.

    Jaja sen gör jag lopp och så ibland också, men det har svävat över till upplevelsebaserade sådana på slutet. Älskar att behöva kämpa lite för upplevelserna, det gör dem så mycket roligare!

    • Gunilla Yourstone

      Nej så hemskt att behöva tänka “nej det där kommer inte jag att klara” om en massa fysiska upplevelser. Begränsningarna med kroppen kommer ändå så småningom.

  3. Håller helt och fullt med, skrev ett inlägg om saken för ett par år sedan tror jag. Att träna mycket för att orka vardag och nöjen. Att kunna klättra i berg och göra långa vandringar utan några större besvär. Eller att gå 30k+ steg per dag på stadsresorna (som nu senast i Singapore)- Sedan gör jag som Lisa och kör tävlingar emellanåt. En måttstock är ju att jag ska kunna göra en halvmara på 1:45, då vet jag att jag är i bra form.

    Och vilken färskvara det är. Drog mitt livs första ryggskott i december och körde mitt första cirkelpass på två månader idag (har så klart tränat annat under tiden). Orkade knappt nånting alls kändes det som.

    Kul med miljöombyte, hoppas att det blir bra och att träningen fortsätter vara rolig! 🙂

    • Gunilla Yourstone

      Aj ryggskott drabbades jag av i Mexiko förra vintern. Inte kul. Yoga är bra för att förebygga också. Förutom vanlig träning.

  4. Hittade din/er blogg idag, på jakt efter info inför sommarens husbilsturne’. Trevlig ton och bra info i reseberättelserna – dagens inlägg om motion kommenterar jag inte av goda skäl som jag inte går närmare in på 😉 – ska bli kul att fortsätta följa. Jag förstår att livet tagit en liten omväg för er och att det påverkar resandet.
    Jag och min livs- och respartner tänker oss rakt söderut med bilen så snart ledigheten slår till, det blir transport genom Tyskland (kommer inte ifrån det tyvärr) och första planerade målet blir Zillertal i Österrike, sedan Gardasjön och Verona, och naturligtvis besök på så många vinodlingar vi lyckas passera på vår väg österut till Slovenien. Vi besökte Slovenien förra sommaren och fick en smärre förälskelse, så vi tänker oss resa igenom detta trevliga land (denna gången MED ett besök i Ljubljana, tack för info). Därefter blir det lite av östra Österrike förmodligen, eller Ungern, för innan vi tar oss till Polen vill vi besöka Slovakien, som vi är väldigt nyfikna på. Och nu kommer själva frågan, vi vet nästan inget om Slovakien, verkar inte särskilt lätt att hitta info heller. Det är möjligtvis inte så att ni råkar ha Slovakien på er lista, och därför har en del insamlade kunskaper?

    PS. För den som inte varit i Jeruzalem – alltså inte Jerusalem, utan lilla vackra, gudsförgätna Jeruzalem i Slovenien – så kan det varmt rekommenderas. Vi stod med husbilen två nätter vid turistkontoret uppe på backen vid kyrkan och hade solnedgångarna helt för oss själva över ett landskap så stilla och vackert att det var… ja, andlöst. På dagtid promenerade vi backe upp och backe ner till vingårdarna i trakten, men kvällarna var en säregen upplevelse.

    • Gunilla Yourstone

      Hej, kul att du hittat vår blogg! 🙂
      Vi har dessvärre inte varit i Slovakien igen, men hoppas komma dit snart.
      Jeruzalem missade vi dessvärre i Slovenien. Vi kanske måste åka tillbaka. 🙂

  5. Jamen eller hur! Precis så. Jag vägrar stå där och tänka “varför gjorde jag inte vad jag kunde”, typ.

    Kram Lena

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *