Har du hört talas om det sjunkna kyrktornet i Resiasjön? En av Sydtyrolens mest kända sevärdheter, som besöks av 100.000-tals varje år.
Den sjunkna kyrktornet, en lika vacker som surrealistiskt syn, får oss att fundera på hur en sevärdhet egentligen kommer till.
Vägen fram till känd sevärdhet kan förstås variera stort. I just detta kyrktorns fall tycks många faktorer, så som teknisk utveckling, personliga tragedier, lagar och regelverk, samt en lagom dos pragmatism och lättja ha kantat kyrktornets väg till kändisskapet.
Det började med den tekniska revolutionen, som krävde mängder av energi. I hela världen började man under 1900-talet att bygga dammar och fördämningar, samt vattenkraftverk för att möta behovet.
I Sverige övre halva dränkte vi samebyar, mängder av vilda djur och en och annan kyrkogården i jakten på elkraft. Just här i den dalgång i norra Italien där vi just nu står var det byn Graun im Vinschgau. som offrades i utvecklingens namn.
Trots massiva protester dränktes 1950 den 160 familjer stora byn av den vattenkraftsdamm som skulle komma att få namnet Lago Resia. Innan byn lades under vatten sprängde man alla hus i byn.
Men vid det gamla kulturminnesmärkta kyrktornet satte myndigheterna stopp. Det fick inte rivas. Eller sprängas för den delen. Sagt och gjort, det gamla kyrktornet från 1300-talet lyfte helt sonika av från den nyare, icke kulturminnesmärkta kyrkan, och ställdes (med en smäll får man föreställa sig) ner på backen. Kyrkan sprängdes osentimentalt bort.
När dammen konstruerats och vattnet släpptes på använde ingenjörerna och byggnadsarbetarna kyrktornet som ett slags sjömärke, eller referenspunkt. Praktiskt nog, där det ändå stod i sjön.
Sedan packade man helt enkelt ihop och lämnade när allt var klart. Vad annars, uppdraget var ju slutfört och klart?
Men det dröjde inte länge innan det gamla kyrktornet mitt i sjön började dra till sig uppmärksamhet. Resia-passet var sedan länge en vältrafikerad led över Alperna och många långväga resenärer passerade här.
– Vad är nu detta? Får man tänka sig att de förvånad utbrast, när de fick syn på tornet ute i sjön. Och stannade upp, kanske till och med fotade. Om något så exklusivt som en kamera fanns till hands.
Besöksskarorna växte successivt, allteftersom fler och fler hört talas om eller sett bilder på tornet. Två hotell poppade upp i den nya byn som byggts på bergssidan ovanför den gamla dränkta. Så småningom anlades en parkeringsplats, offentliga toaletter installerades, en liten servering poppade upp, och så vidare.
Så i början av 2000-talet insåg man det fruktansvärda. Sjöns vågor höll på ett erodera sönder den del av kyrktornet som stod under vatten. Om inget gjordes skulle tornet snart rasa. Och Sydtyrolen skulle bli av med ett av sina mest välkända landmärken.
Nu konsulterades ingenjörerna igen. Denna gång med tornet i centrum, inte som en distraktion.
En separat damm konstruerades, runt själva kyrktornet. Den förlades 1 meter ovanför den stora Resiasjön, för att inga vågor skulle kunna slå in och förstöra tornet. Och för att alla besökare som ville föreviga tornet skulle kunna få till den perfekta synvillan, av en obruten vattenspegel bakom tornet. Bygget stod klart i juli 2009 och kyrktornet var därmed räddat för framtiden.
Så också alla de intäkter från tornets besökare som bygden sedan länge gjort sig beroende av.
Kyrktornet hade gått varvet runt. Från bybornas omhuldade stolthet, kulturminnesmärkt och allt. Till en distraktion för samhällsutvecklingen, en vägbula på vägen mot ett modernt Italien. Till omhuldad, och skyddad stolthet igen. Nu för hela norra Italien.
Läs också: Transalpvandring – dag 4 Nauders till Resia
Missa inga inlägg. Glöm inte att följa 4000mil på Facebook och på Instagram.
