Lugano - Berget, sjön och ett sanningens ord från en ukrainare

Lugano – Berget, sjön och ett sanningens ord från en ukrainare

Vårt första stopp på tågluffen i år blir Lugano. Delvis vald för sitt lämpliga läge, längs spåret mellan Hamburg och Milano. Delvis vald på grund av sitt vackra läge vid Luganosjön.

Här, precis söder om Alperna, ligger de vackra sjöarna på rad. Maggiore, Como, Garda. Och så Lugano, den enda av dem som ligger på schweizisk mark. Merparten i alla fall. Men det här med Schweiz känns mer som en formsak. Språket är italienska, arkitekturen är italiensk, liksom kulturen och maten. Även om den schweiziska flaggan vajar och vår servitör på båtturen på Luganosjön förargat fräsen något om ”Italy!”, när han får problem med uppkopplingen längst där nere i i sjön när vi glidit in på italienskt vatten.

Vi har valt att positionera oss i Paradiso. Luganos grannort. Här glider Porscharna fram på rad. Vi tänker att vi hamnat på Schweiz riviera. Det närmaste man kommer Medelhavet i denna alpnation.

Vi sover länge, kroppen njuter av att ha kommit fram. Äter frukost på balkongen till vår hyrda lägenhet, Little Paradise by Quokka 360. Varsin sallad som köptes på Basels järnvägsstation igår kväll.

I Paradiso finns en bergbana, en funicolare, som det heter på italienska. Vi traskar nedåt i byn och hoppar på tillsammans med en högljudd skolklass. 12 minuter till toppen. Här finns en restaurang och ett utsiktsdäck. För dagen ännu tomma på besökare. Vi bidar vår tid, låter skolklassen stoja nedför berget först, innan vi börjar vår vandring.

En vandring som, ärligt talat är en liten besvikelse. För stigen går på baksidan av berget. I skuggan under kastanjeträden, utan utsikt. Så kommer en utsiktspunkt ändå. Visserligen avspärrad med ett bastant metallstängsel. Men det går att smita förbi. För nu vill jag ha min utsikt! Christofer vägrar hindret. Stannar i trygghet bakom staketet, men jag kastar mig ut. Får sällskap av en ung ukrainsk kille som nu hikat ikapp oss. Vi hjälper varandra att ta bilder där ute vid stupet, men när jag vill gå ännu längre ut, går han tillbaka. Mer än så här vågar han inte.

Ukrainarens bild av mig — Bilden som ukrainaren tar på mig

Väl tillbaka i tryggheten på rätt sida stängslet, vänder han sig till Christofer och utbrister:
– En sån kvinna vill jag också träffa! Innan han vandrar vidare.
Och därmed skriver han förstås in sig själv i 4000mil-historien.
För det bekräftar det jag ju alltid ändå misstänkt. Att män ju egentligen, egentligen inte vill ha de där kvinnorna i höga klackar, långa naglar och massor av smink. De vill ha en kvinna som gillar äventyr och kan gör en redig jägarsnytning. Sådetså!

Vi anländer efter en stund till byn Ciona. Fattar beslutet att välja vandringsleden ner till Melide. En annan längre led fortsätter även till Morcote, men vi börjar tröttna på bristen på utsikt.

Här tar vi oss nu ner till vattnet och hoppar på turbåten som kryssar mellan Luganosjöns söta små samhällen. I Italien har vi något minne av att en sån här kryssning kostar ett par hundralappar, men nu är vi i Schweiz och då går äventyret loss på det dubbla.

Vi låter dock inte så simpla saker som pengar fördunkla vår dag utan slår oss ner på däck i solen och börjar omedelbart njuta med hjälp av varsin Aperol Spritz. Morcote är en sann höjdpunkt på turen. Otroligt vacker ligger det där på en udde i sjön med sitt kastell och sin kyrka. Ett par timmar senare angör vår båt Paradiso och vi hoppar av.