Rakt nedanför gamla stan, vid hamnen, precis där kryssningsfartygen lägger till några gånger i veckan, hittar vi linbanan. Vi älskar ju linbanor, passar alltid på när tillfälle ges. Förutsättningarna är dock inte de bästa just idag. Det blir snarare så faktiskt att vi flyr regnet, som just precis i detta nu börjar strila allt mer taktfast.

Det är vi och ett franskt par som delar kabin. Vattendropparna rinner långsamt längs kabinens glasfasader. Vi ser polisstationen. För det finns en sån i Funchal, även om de mest pysslar med parkeringsböter. För på Madeira är det lugnt. Inga mord, inga rån, inget bus, helt enkelt. För vart skulle man ta vägen och gömma sig om man pysslade med sånt. På en ö mitt ute i Atlanten 5,7 * 2,4 mil stor och med 270.000 innevånare. Nä, just det.

Vi ser övergivna hus där takpannorna rasat. Familjer som sökt ett bättre liv utomlands, tex i Venezuela. Man säljer inte huset, utan det får stå kvar. Utifall man skulle ångra sig och vilja återvända.

Uppe på toppen. Vi har bara löst en enkelbiljett upp. Kollar in kyrkan.

Det är här de börjar. De berömda slädturerna. Som uppfanns för över hundra år sedan. När de brittiska överklassdamerna med hus uppe i Monte ville ta sig ner till Funchal.

Slädförarna har vita kostymer och stråhattar. Lite Gustav V över hela scenen. Även om de för dagen även har mörka regnrockar och fleece’ar. De röker och ser stenhårda ut. Väntar på hugade turister. Hårt är också jobbet, förstår vi. Att manövrera dessa slädar i nedförsbacke hela dagarna. Men de tjänar inte så tokigt. 40 Euro för 10 minuter och två personer i en släde. Man kan se dem, slädförarna alltså, glida runt i dyra bilar. Sägs det.

Vi kör. Skrattar regnet i ansiktet (och tar på oss regnjackorna). Nu ska det ske, vi ska gå all in och göra det mest turistiska du kan ta dig för med på Madeira. Här ska åkas släde.

Våra två män, de hårdkoktaste av de hårdkokta sparkar i gång oss. Asfalten är hal och slirig av regnet som nu ökar i styrka. Vi kanar på sidan gång på gång. Brukar det vara så? Men manövrerar på rätt kurs igen. Vägkorsningar susar vi igenom. Som man gjorde som barn. Åkte spark hela Stigsrundan ner. Dödsföraktande i korsningen där bussen kunde komma. Om man hade otur.

Men här har vi ytterligare en V-Gurra med vit kostym, hatt och dessutom stoppskylt i näven som styr upp lite åt oss. Vi får blunda och lita på den 100-åriga traditionen..

Vi är nere. Våra hårdkokta män släpper av oss. Släden lastas på en lastbil ihop på 100-tals andra.
Det var roligt. En grej som måste göras ändå. Och helt unikt.

Vi sluter cirkeln där och då. Gör det som måste göras. Betalar 10 Euro för fotot på oss där vi susar fram. Snyggt insatt i en pappersram. Komplett med gamla foton från då det begav sig. Och inte bara slädförarna hade stråhatt.

Är man turist på Madeira så är man.

Läs alla våra inlägg om Madeira här.


Resan genomfördes som en pressresa i samarbete med VisitPortugal och Madeira Promotion Bureau.

Etiketter

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *