Jag har insett att jag blir en bättre och bättre resenär ju längre tid jag är ute på resa. Det första dygnet är jag ärligt talat ofta en ganska dålig resenär. Otålig, stressad.

I Bangkok 2014 på julresa. Det första dygnet på Arun Residence, ett snyggt boutiquehotell med fantastisk utsikt över floden och templet Arun Wat, längtade jag mest hem och våndades över att jag åkt ifrån barnen. På jul och allt. Det var visserligen pappas jul det året, men en hel adventsvecka av julpysslande, pepparkaksbakade och julkalenderfrossande ihop med mig hade jag förnekat dem.

Arun Residence – Klart stressande

Och Bangkok? Jag var skeptisk. Som max mainstream. Var var de fantastiska templen som skulle ta andan ur mig? Världssevärdheterna och de unika upplevelserna? Ge dem till mig nu! Om den här resan ska vara värd. Hallå, jag har ju avsatt semestertid och pengar här!
Ju längre det var sedan jag senast reste, desto starkare blir den här fasen.

Sedan kommer gradvis lugnet. Jag släpper det som är hemma. Det är ju ändå en annan värld.

Byter fokus. Blir inte längre stressad om något inte blir som jag tänkt eller inte lever upp till förväntningarna. Då blir det ju till något annat istället. Som vi kommer att minnas. En förväntan och nyfikenhet, “Vad kommer det nu att bli för spännande av det här i stället?” Och det gör väl inget om det inte händer något på en dag eller två?

I slutet av resa är jag en zenbuddistisk munk. Inget kan rubba mig. Vägglöss, kreativa scams, milslånga köer och världssevärdheter under presenningar. Jag tar allt med ro.

Men nu är det ju förstås dags att åka hem ingen. Och ställa om till det vanliga livet. Första dagarna skrattar man lite åt sig själv. Lösenorden är glömda, den där deadlinen som alltid varit lite orealistisk, den kan vi ju glömma. Det måste väl alla fatta?

Vad kan det väl gärna finnas att stressa upp sig för här i livet?

– Vad stressade alla verkar?
Och med viss munterhet kan man minnas hur man själv sprang runt som en skållad råtta dagarna innan avresa. Konstigt och skrattretande, för vad kan det gärna finnas att stressa upp sig för här i livet? Allt ordnar ju sig. Bara man tar det lite lugnt.

Nu är jag och Alva på väg till Uganda. Jag har stressat som en galning här dagarna innan. Allt som ska vara klart på jobbet. Vaccineringar, kamerautrustning, visum och dollar. Alla inlägg på bloggen som ska ligga färdiga att pumpas ut på exakt rätt datum och klockslag. Nextscript, som autopublicerar inlägg på Facebook, när jag sitter i en buske i regnskogen och studerar gorillor (eller bara äter frukost), slutade precis funka innan avresa.

Men nu tror jag att jag ska försöka använda det här dygnet resan ner tar att ställa om. Så att det är zenbuddhisten som stiger av planet i Entebbe i morgon.

 

4 kommentarer

  1. Jag kan känna igen att jag är en “sämre” resenär i början av en resa, men det är nog mest för att jag är trött och outsövd då efter själva resandet 😉 Önskar er en riktigt härlig resa i Uganda!

  2. Hehe, ja den där stressen innan känner jag igen. Då man plötsligt tycker att det är livsviktigt att plantera om blommorna och måla om huset innan avresa. Jamen det fattar ju vem som helst att det är skönt att ha det gjort när man kommer hem…

    Kram Lena

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *