Man vet ju hur man känner sig efter en rejäl förkylningen och en 3-4 dagar inomhus. Helt overklig i huvudet och SÅ skönt att till slut få komma ut en sväng på en promenad efter en sån pärs.

Christofer hade i lördags varit inomhus i över 6 veckor. Bara med undantag för att kliva ur och i bilar på väg till och från sjukhuset några gånger.

Men nu har både sjukgymnasten och arbetsterapeuten börjat hota med utomhusträning. Det gäller förstås att ligga steget före, så vi bestämde oss för en egen liten utomhusrunda lördag kväll. Att ta en promenad i solen mitt på dagen, hade förstås varit det trevligaste, men Christofer mår alltid som sämst på morgonen och sedan bättre och bättre under dagen, så kvällen var helt enkelt en bättre idé.

Det blev väl några hundra meter med gåstavar som extra säkerhet och hela utflykten gick bra.

Därmed fick vi igår blodad tand och beslöt oss för att det var dags för det där besöket på café Mekka på andra sidan järnvägen tillsammans med Alva. Dubbelt så lång promenad blev det då, även denna gång med gåstavar.

Dessvärre fanns inte den tänkta Budapeststubben. Överlag kändes det väl som att inget bröd var färskbakat så där på trettondagen. Just denna dag var kanske, med facit i hand, inte ett optimalt val. Men vi har hur som haver åtminstone halvt checkat av ett av de där målen vi satt upp. Att gå till Mekka och äta Budapeststubbe med Alva. Minus själva stubben då, alltså. Nåja går väl att göra en repris på den någon gång när bakelsesortimentet ser bättre ut.

Christofer ser väldigt stabil ut när han är ute och går. Men känner sig inte alls så, utan mer som att han när som helst ska ramla handlöst åt höger. Alla hinder, en liten snöhög, en soptunna, känns som svåra utmaningar. Det är ett udda hjärnspöke stroken lämnat efter sig på balanssinnet, för uppenbarligen funkar ju allt egentligen. Men som sagt inte i hans huvud.

Samma när han åker bil också. Första gången frågade han mig, ganska nervöst:
– Är det väldigt halt eller?
– Näe… sa jag förvånat. Inte alls.
I hans huvud kändes det nämligen som att hela bilen långsamt gled iväg åt höger när jag körde.

Idag börjar vardagen igen efter alla ledigheter och vi tar oss ann nya utmaningar.

Etiketter

4 kommentarer

  1. Fint att se honom på benen igen. Heja, heja!

  2. Marianne

    Heja på och kramar till er !

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *