Vad gör man i Belgrad när det regnar?

Jag har ju redan berättat flera gånger nu, att jag passade på att stanna två dygn extra i Belgrad på vägen hem från Nordmakedonien. Eftersom jag ändå hade byte här på hemväg.

Jag satt där för några veckor sedan och vägde fördelar mot nackdelar, skulle jag utöka resan eller inte? Å ena sidan, jag älskar ju att resa och se nya platser. Å andra sidan, jag vet ju att pressresor kan vara rätt utmattande. På ett positivt sätt förstås, men ändå. Plus då att jag och Christofer redan som det var skulle komma att åka om varandra egentligen hela mars. Han med jobbresor och jag med massor av privata resor. Eller i form av reseskribent. Om nu det är privat eller professionellt vid det här laget?

Det som fällde avgörande var nog faktiskt det här med att jag räknar länder. För Serbien var ju nu alldeles ensamt kvar där nere på Balkan, som enda land aldrig besökt av mig. Och när skulle nästa tillfälle bli liksom? Och när man ändå är där i form av en transfer?

Väl på plats i Nordmakedonien har vi ett härligt vårväder. Sol och ljumma vindar dagtid. Även om kvällarna ännu är kylslagna. Men så kommer omslaget. På väg till flygplatsen i Skopje kommer regnet. Prognosen framåt i Belgrad är bister. Regn och kyla hela helgen.

Läge att vädernoja? Ja det borde det ju vara för en rutinerad vädernojare som jag. Det brukar annars vara något av min paradgren. Men nej, faktiskt inte denna gång.

Jag går in i ovädret med ett rent oförskämt lugn. Det får bli det som det blir i Belgrad. Och det finns ju saker att göra inomhus också.

Fredag – jag anländer

Jag har bokat flygplatstransfer via Booking.com. En äldre man med privatbil hämtar mig på flygplatsen. Han talar bra engelska och vi pratar på under färden.
– Du skulle ha kommit i maj, säger han, då är det lummigt och uteserveringarna är öppna. Vi har många utomhuskonserter på somrarna också. Han räknar upp kända namn. Eros Ramazzotti, Rod Steward, med flera.

– Har du bokat transfer tillbaka? Undrar han diskret. Nej det har jag ju inte.
– Samma pris? Frågar jag.
– Ja, jag tar det förstås via Booking då också, bedyrar han.
Jag orkar inte förklara att jag fattar att han tar pengarna själv, men att det är helt okej för mig. Att jag ju mycket hellre ser mina 30 Euro i hans fickor än i Bookings. Jag tackar bara ja till hans erbjudande och pris.

Jag är dyngtrött efter dagarna på pressresan. Fullt program från 8:00 till 22:00 varje dag. Tusen upplevelser. God mat och frikostigt med dryck. Samt någon form av efterfest i grannrummet i Skopje natten innan. Jag sov väl 4 timmar, trots öronproppar.

Det känns skönt att inta sängeläge på Hotel Moskva, trots att klockan inte är mer än 18. Se de sista avsnitten av Love is Blind, medan Belgrads trafikanter upprört tutar på varandra på gatan utanför och pianomusiken från baren i foajen letar sig upp genom hotellets trappa.

10 timmar i sträck sover jag. Som ett barn. Och det är gudomligt. Är det så jag kommer att minnas Belgrad för alltid sen? Som staden där jag sov som jag aldrig gjort förut?

Vaknar på Hotel Moskva

Hur beskriver jag Hotel Moskva? En centraleuropeisk gammal pärla med en tydlig doft av svunna tider. Hög svansföring och mycket känsla. Fast ändå lite av Grand Old Budapest Hotel över det hela. Nivån når inte riktigt upp till svansföringen med västeuropeiska mått ändå? Fast servicen och personalen är fantastisk. Det måste man ge dem.

Frukostbuffén är generös. Livemusik från flygeln. Ett glas bubbel för den hugade. Själv offrar jag mig för fotot. Annars skulle jag ju aldrig…?

Museum of the Nineties

Regnet skvalar envist utanför. Jag tar mitt paraply och beger mig till ett museum som jag sett ut i förväg, Museum of the Nineties. Det handlar om 90-talet och om Balkankriget.

När jag anländer är jag den enda besökaren. Två kvinnor tar emot och berättar ivrigt. Detta museum har en ambition att ge ett mer nyanserat perspektiv. Inte som gemene man i Serbien skylla kriget på ”alla de andra folkslagen”.

Det är bra tänker jag, och beger mig ut i museet som är byggt i form av en labyrint.

Jugoslavien hölls länge ihop av Tito. Efter Titos död försvagades centralmakten, och under slutet av 1980-talet växte Milošević fram som en dominerande politisk ledare i Serbien. När östblocket föll och de demokratiska vindarna svepte in över Jugoslavien, var det vissa personer med nära kopplingar till makten som försåg sig ekonomiskt. Oligarker kallas de i Ryssland, Tycoons sa man här.
Allt medan vanligt folk fick det sämre.

De övriga folkslagen ville nu ha självständighet från Jugoslavien. Demonstrerade, gjorde uppror. Som slog ner av makten.

Där någonstans tog kriget sin början, är min tolkning efter alla mina turer i Balkan, och även från detta museum.

– Vad tycker du? Frågar kvinnorna när jag är klar.
– Jag tycker att alla ni nationaliteter på Balkan måste sluta se er själva som bättre än era grannar. Att just ni har rätt och alla andra fel. Alla är vi bara människor varken mer eller mindre. Om ni inte slutar med detta kommer ni att hamna i krig med varandra igen inom 50 år!

Jag vet inte om kvinnorna håller med mig. Men jag fick åtminstone säga det som växt i mig så länge nu, under alla mina resor på Balkan.

Sveti Marco

Runt hörnet finns en serbisk-ortodox kyrka. Jag går in en sväng, den är vacker och rofylld. Utanför står en spårvagn, så uråldrig att jag först tänker att det är en museivagn. Men nej, det kör linje 6.

Gågatan i Gamla stan

Nu är det hög tid att göra gågatan i Gamla stan. Den där gatan ni vet som finns i alla städer. Där kedjorna ligger på rad, H&M också. Gallerior, lokala butiker. Belgrad har hela tre bokhandlar på denna gata. Inte så illa ändå.

Fortet

Gågatan slutar i fortet. Det som ligger på en kulle där Donau möter Sava. Här promenerar de lokala flanörerna och turisterna tillsammans. Gatuförsäljare säljer uniformsmössor från kommunisttiden. På 90-talet var det äkta vara, men knappast nu va?

Strumpor med Putin på är annars storsäljaren.

Spa

Tillbaka till hotellet. För jag har bokat rum med tillgång till spa och vill ha valuta för pengarna. Spaet är litet, men helt tomt så när som på mig. Jag bubblar, och bastar på i godan ro. Får upp värmen.

Fika

Sedan är det hög tid att utnyttja fler av hotellets faciliteter. Hotellbaren här är extremt populär. Fullsatt hela dagen och kvällen. Men jag lyckas hugga ett bord, tar in en bakelse och bubbel. Har med datorn och skriver om mina 80 länder. Pianisten spelar oförtrutet på. De måste väl vara flera som byts av?

Mitt bord har plats för fyra. Plötsligt kommer ett amerikanskt par och bara sätter sig hos mig. Har aldrig varit med om det förut. Att man inte frågar först. Det hör väl till normal artighet? Jag sitter kvar tills de gått. Bara för att.

Dogma Brewery

Middagen blir på Dogma Brewery några minuter bort. De har tyvärr inga provningsbrickor, så det blir en IPA, som enligt min servitör utsetts till Serbiens bästa 2 år i rad, plus en burgare.

Sedan är jag nöjd. Det blir Love & Death i sängen resten av kvällen.

Vad jag vet om Belgrad nu

Blev jag något klokare då? På Belgrad där i regnet? Kanske det, det jag lärt mig om Belgrad som jag inte visste innan, är att lokaltrafiken är gratis, att rödljusen är röda väldigt, väldigt länge här. Att alla pratar bra engelska. Från min chaufför till damen på apoteket jag besökte. Att det bara är 37 mil till Budapest. Och att känslan här är lika mycket Centraleuropa som Balkan. Ett slags mellanting.

Och med det får man låta sig nöja. För jag kommer ju tillbaka, det har jag lovat min chaufför.

Missa inga inlägg. Glöm inte att följa 4000mil på Facebook och på Instagram.