Ena stunden är man på Madeira. Solen skiner, det är 20 grader. Man har precis kommit hem från en vandring, havet kluckar under en och man dricker vin till lunch.

Sedan blinkar man till och är plötsligt hemma.

– Varför njöt jag inte mer? frågar jag alltid mig själv efter varje resa. Fast jag njöt ju visst. Det är bara det att efteråt känns det liksom alltid som att jag kunde gott ha njutit ännu lite mer. För nu är det över och slut och borta. Och kommer aldrig mer tillbaks. Inte just den resan i alla fall.

Veckan efter en resa känns alltid lite speciell. Lite trött, lite lycklig och nöjd, lite lagom Utkastad ut paradiset-feeling. Tvätthögar, bloggentusiasm och alltid samma förvåning. Var det alltså så här mörkt och kallt det var hemma?

Så här blev första veckan hemma i vardagen den här gången. Sett genom mobilen.

Fredag

TAP-flighten landar före fem. Vi gillar att de inte rullar ut någon elak flygplansfrukost med osande omeletter, utan har den goda smaken att låta oss sova ända fram till landning. 3-4 timmars sömn någonstans blev det den här gången. Vi gör som vanligt och sätter oss på övre däck i Skycity, ovanför järnvägsstationen. Här är i det närmaste “fullsatt” av sovande resenärer som pallrat upp sig på olika fåtöljer, soffor och bord. Vi har tre och en halv timme att fördriva. Frukosten intas på Max på inrikes. Haloumi-burgaren är rätt ok ändå. Fast egentligen inte som frukost, va?

En klassisk plats på Arlanda

Vi sover som två dreglande sälar på Norwegians första flight upp till Umeå.

Hemma ligger snön i luften. Man kan lukta sig till den.
Christofer uppbådar kraft att fara iväg med sin bil och byta däck. Jag återupptar den där säl-posen. Fast på rygg.

Alva är upptagen med trevligare sällskap ikväll. Det blir hämt-indiskt och Så mycket bättre. Vi slår av innan Christer Sjögren sjunger. Det gäller att skydda sin sköra och högkänsliga person så gott det går..

Lördag

Nu faller årets första snö för fullt. Det blir en härlig långpromenad i skogen. Jag älskar verkligen varje årstid precis när den kommer. Fast vintern inte lika mycket innan den är färdig.

Christofer håller i en skjutövning för sitt hemvärnskompani. Jag tänker mig en storhandling på Coop, men inser att min bil saknar vinterdäck. Det får bli cykel till Coop inne i stan i stället. Det som ligger i gallerian med det obegripliga namnet MVG. Cykeln är lite mer svårparkerad nu för tiden. Sedan den blåste omkull utanför jobbet och stödet gick av.

Vi känner ett ganska starkt behov att återgå något till våra mer vegetariska matvanor efter en veckas frossande på resa. Det blir klyftrotsaker och stekt haloumi till middag.

Första snön

Söndag

Uppmärksamheten delas mellan tvättmaskinen och bloggen. Det är något befriande och kreativitetsutlösande med mysbyxor och fårskinnstofflor ändå. För att inte prata om elektriska värmefiltar.
Christofer är så pass entusiastisk över sin dykning att han producerar ett inlägg han också. Håll utkik!

Mitt publicerade inlägg om min vandring “peak to peak” på Madeira går obscent bra. Den där känslan när man själv tycker att man fått ihop ett riktigt bra inlägg. Och så tycker läsarna det också!

Vintertidsomställningen driver oss i säng. Den där elfilten hänger med.

Hund i resväska

Måndag

Tillbaka på jobbet. Det är höstlovsvecka och bemanningen ser ut därefter.

Inte mig emot. Jag kan också tänka mig att ta det lite lugnare idag. Resebakis och vintertidsbakis som man nu är.

Sitta lite i fikarummet med en banan och titta ut på fastigheten mitt emot.
Skilda världar. Så hette en svensk såpa på 1980-talet. Jag såg den aldrig själv. Skilda världar är också min nya och min gamla arbetsplats. Ironiskt nog bara med en bussgata emellan.

Jag brukar säga att på mina ett och ett halvt år på gamla jobbet lärde jag mig ingenting som hade bäring utanför deras fyra väggar. En ganska kass utvecklingskurva alltså, för mig som ständigt vill och brukar lära nytt. Men det är förstås inte sant. För jag lärde mig massor som jag kommer att ha med mig resten av livet. Jag lärde mig hur det känns i magen när allt är sjukt och snett. Jag lärde mig att jag måste lita på min magkänsla, och jag lärde mig att det enda man kan göra är att gå.

Vi får se om jag berättar om allt detta för er någon gång. För det handlar ju strängt taget också om en resa.

Tisdag

Snön regnar bort till is. Inser att man inte hunnit byta till vinterdäck på cykeln heller.

Efter jobbet går jag på föreläsningen Omgiven av idioter av Thomas Erikson.  Har inte läst boken tidigare men känner att man gjort några sånna där personlighetstester genom åren. Vet ungefär var man har sig själv så att säga.

Röd, otålig, målinriktad och okänslig. Och lite blå, analytisk och faktaorienterad.
Som sig bör är den röda gift med sin motsats. Christofer är grön, omtänksam, snäll och konflikträdd.

Föreläsningen är riktigt bra och rolig. Så se den om du få chansen.

Onsdag

Som alltid nu för tiden äter vi groteskt gott hela veckorna. Hur gjorde man och vad åt man egentligen innan Linas matkasse?

Torsdag

Pappa har varit i Dubai en vecka med min syster, hennes man och yngsta son. En ganska stor grej för pappa, 84 år, som inte rest så mycket i sitt liv och framför allt inte på senare år.

När han ringer samtidigt som jag lagar middag, tänker jag att jag ska få höra allt om resan. Det får jag också. Dubai var fantastiskt, resan kunde helt enkelt inte varit mer perfekt. Och Afternoon Tea i Burj Khalifa, som de bokat in sig på efter vårt råd, var den solklara höjdpunkten.

Men det är inte därför han ringer. Han ringer för att mamma nu fått plats på ett äldreboende i Gävle. Just det äldreboende som ligger på gångavstånd från radhuset och som de ställt sig i kö till i första hand. De har väntat i kö i 5 månader. Och nu kom erbjudandet. Man ska svara och flytta in tämligen direkt. Inga uppsägningstider på den här typen av boenden.

Nu blir det svårt och definitivt. Och oåterkalleligt.
Beslut som borde ha fattats tillsammans, ska plötsligt fattas på egen hand. Inga steg som leder framåt till något bra, eller ens något som kan bli bättre. Utan bara till nödvändigheter och livets oundvikliga gång.
Att fatta beslut för en annans räkning. Och för sin egen. För från och med nu blir inget mer sig likt. För nån.

 

6 kommentarer

  1. Den där känslan att vilja återvända har alltid varit starkare för oss än längtan att landa. Det är nog en av anledningarna att vi lockades enormt av nomadlivet. Och nu efter 7 månader som boende i en rullande husbil måste jag säga att jag inte alls känner för att få tillbaka känslan du beskriver. En annan del av livet kanske jag längtar efter den igen, men inte nu.

    • Gunilla Yourstone

      Det är vår långsiktiga plan också. Att ge oss ut på nomadliv. Hoppas att den håller och går att realisera så småningom.

  2. Hoppas allt ska gå bra för din mamma.
    Vet hur det är, svåra beslut fast min pappa kunde själv bestämma sig för att flytta .
    Nu är han död sedan några år tillbaka. ( mamma sedan länge )
    Snön borta , tack o lov säger jag som cyklar.
    Trevlig helg.

    • Gunilla Yourstone

      Ja jag tror tyvärr inte att hon kommer att trivas och slå sig till ro, utan det blir nog en jobbig tid för alla. Men det finns inte så många andra vägar att gå.

  3. Marianne

    Vi har precis bokat Madeira bland annat efter inspiration på er blogg !
    En fråga bara; hur har planerar ni er vardag och jobbet för att kunna resa så mycket ???

    Med vänlig hälsning Marianne

    • Gunilla Yourstone

      Åh vad roligt! 🙂
      Vi är dels varannan-veckas-föräldrar, vilket ger möjlighet att resa varannan vecka. Sedan lever vi ganska enkelt i vardagen och prioriterar hårt för att ha råd att resa. Sedan har jag förhandlat till mig 9 veckors semester (får betala för det via löneavdrag) för att kunna resa mer.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *