Aldrig har väl bloggen, min lilla omhuldade bäbis, känt så oviktig och onödig som nu.

Idag söndag, är verkligen den perfekta ägna-sig-åt-bloggen-dagen. Barnen hos pappa, Christofer ute som ledare på Military weekend, hemmet nystädat och i ordning sedan soppmiddag med sopptjejerna (nej sorry Åsa, jag tänker inte skriva sopptanterna…) igår.
En helt fri och ledig obokad söndag med andra ord.

Men varför skulle jag skriva om Sydafrika idag? Vad kan vara oviktigare än middagsutbudet i Kapstaden i dessa tider? Vem vill ens någonsin resa mer? Eller läsa om resor mer? När allting är som det är.

Ja, jag vet att vardagen kommer tillbaka. Vi kommer aldrig att glömma, men vi kommer att gå vidare. Om en inte alltför avlägsen framtid kommer vi alla att planera för weekends i Krakow igen, sommarsemester i Italien och glädjas åt allt roligt vi har framför oss. Kanske till och med att några av oss kommer att googla på “Bästa tiden att åka till Sri Lanka” igen.

Men om jag sätter mig framför datorn idag är det för att läsa och med hjälp av alla andra som skriver, försöka förstå vart livet tar vägen nu.

Å andra sidan, skrivandets läkande kraft. Åtminstone för mig. När vår son diagnostiserades för Aspergers Syndrom skrev jag en hel kapitel-deckare för barn. Av bara farten. För att jag måste. För att de små lustifikationerna och tokroligheterna som jag hittade på där jag satt och skrev var det enda som kunde få mig att skratta den vintern.

Så ju sämre jag mår, ju ledsnare jag är, desto mer måste jag skriva. Vad det nu är jag ska skriva om idag.

9 kommentarer

  1. Visst är det så, och ibland är det svårt att tro att allt “ska bli som vanligt igen”, men det blir det ändå på något vis…

  2. Känner igen mig! Hade tänkt ge New York-tips i fredags men det kändes helt fel. Jag ger det några dagars respit och skrev lite kring eftertanke i stället. För visst är det så för mig med: skriva vill/måste jag, om inte annat för min egen skull. Kram!

    • gunilla yourstone

      Ja någonting måste ut, helt klart. Men käcka restips känns helt irrelevant idag. Både för mig att skriva och för alla andra att läsa, tror jag.

  3. Pingback: Sthlm, smärta och kärlek – veckoresumé, v.14 – 2017 - Äntligen vilse

  4. Själv hittar jag inga ord att skriva. Har legat i sängen hela dagen med huvudvärk. Åker “hem” till Karlskrona med barnen imorgon, ser fram emot att lämna Stockholm ett tag.

    • gunilla yourstone

      Det får vara så ett tag nu, helt enkelt.
      Sköt om dig i Karslkrona så länge!

  5. Här bortifrån känns allt som hänt där hemma, och i min egen stad dessutom, fortfarande helt overkligt och svårt att ta in. Men samtidigt som jag sörjer och känner hundra känslor, arga som ledsna, så stannar inte resan upp som vi befinner oss i. Jag funderade massor på att inte blogga och inte istagrama under några dagar, men valde sen att göra båda. För även om det är totalt ointressant för många, så är det kanske skönt för vissa att om så endast för några sekunder tänka på något annat än det hemska.

    Men det kommer vara ett annat Stockholm att komma hem till. Och det känns galet att jag känner mig mer trygg i Costa Rica än hemma. 🙁

    • gunilla yourstone

      Förstår att det måste ha varit svårt att ta in när man är på andra sidan jorden. Jag var inte där, men tillräckligt nära för att höra siernerna från alla utryckningsfordon. Det blev verklighet direkt.
      Och motivationen och energin till bloggandet börjar komma tillbaka.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *