Wachau är Österrikes UNESCO-världsarvsskyddade vinområde längs floden Donau. Här har vi velat vandra länge. Kanske en hel vecka längs Världsarvsleden? Eller åtminstone en dagsvandring. Under vår kryssning på Donau med Viva Cruises, Danube Metropolises, ser vi vår chans. Näst sista dagen på kryssningen gör fartyget två stopp i området. Först en halvtimmeslångs stopp i Dürnstein på morgonen och sedan ett eftermiddagsstopp i Melk, 3 mil bort.
En ledarledd utflyktsgrupp hoppar också av. Med avsikt att cykla hela sträckan till Melk. Men vi är alltså inställda på vandring. Världsarvsvandring.
Dürnstein
Själva Dürnstein är inget mindre än bedårande. En by med murar, gränder, gamla hus och charm. Dessutom med en alldeles egen borgruin på toppen av klippan ovanför. Vi unnar oss nöjda att strosa runt här en stund. Allt medan de första asiatiska turistgrupperna anländer med buss.
Men sedan är det bråttom att ge sig av. Vi har ju europeiska superhetta, gubevars. Jag har dessutom en helt ny hudåkomma för sommaren, Exercise-induced vasculitis, om ni minns från transalpvandringen. Som ligger och lurar och slår ut i full blom vid vandring i höga temperaturer. Vi måste alltså komma i väg på vår vandring så tidigt som möjligt på morgonen.
Vi har rest konstant hela sommaren. I stort sett varje dag sedan mitten av juni har bestått av nya upplevelser och äventyr. Som alla ska researchas i förväg för att bli bra och lyckade. En rolig men tidsödande arbetsuppgift som faller på mig.
I Wachau har jag gjort det enkelt för mig. Helt enkelt frågat ChatGPT om vandring till nästa by längs Donau, nämligen Weißenkirchen. ”Chattis” har ett bra förslag. En led som tar 2-3 timmar och går mestadels nedåt genom den allra vackraste delen av Wachau. Sedan bör vi ta en lunch i sagda by och ta tåget fram till Melk. Låter som perfekt i hettan.
Borgruinen
Nu frågar vi Chattis igen på plats. Var exakt börjar leden? Och får en anvisning om att klättra upp till ruinen. Sagt och gjort. En brant stig leder uppåt. Vi får snart en fantastisk utsikt över Dürnstein, Donau och omgivningarna. Når ruinen och fortsätter längs Världsarvsleden. Men just Världsarvsleden slingrar sig långt upp i bergen och inåt land denna sträcka. Och Den riktiga etappen visade sig vara 16,4 kilometer, ta cirka sex timmar och innehålla nästan 500 höjdmeter, för att nå Weißenkirchen. Så den ska vi ju absolut inte gå, vi kollar med Chattis igen. Jo det ska snart komma en avtagsstig åt vänster.
Men ingen stig kommer och landskapet är sådant att vi har svårt att se vart en sådan stig skulle kunna existera. Åt vänster har vi en brant ravin och sedan ett lika brant berg på andra sidan. Definitivt ingen lättsam vandring ”mest nedåt” genom vinodlingarna i sikte.
Efter ett tag stannar vi och tar ett krismöte med ChatGPT.
– Finns verkligen din stig, är du säker?
Och nej nu är han ju inte alls det, kanske har han tagit fel? Kanske finns där inte någon stig ändå.
Suck. Vi har låtit oss luras av de berömda hallucinationerna. Och en påminnelse om att beskrivningar från riktiga människor som faktiskt varit på plats, är det som gäller när man researchar okända platser i världen.
Cykelleden till Weißenkirchen
Vi får vända nedåt igen till Dürnstein. Ta cykelleden bort till Weißenkirchen. Den går längst ner i dalen längs med floden. Tyvärr också denna sträcka precis intill vägen, en rätt hårt trafikerad genomfartsled. Bara en kortare sträcka viker den av upp genom vinodlingarna. På någon halvtimme når vi Weißenkirchen.
Hoppar i badkläderna och sedan i Donau, för här finns en badplats. Njuter av det svala vattnet medan vårt fartyg Viva Enjoys systerfartyg Viva Two, glider förbi på floden.
Sedan har det blivit tid för den där lunchen. Vi sätter oss på Weingut Hermenegild Mangs stora uteservering och beställer in en kall tallrik med skinkor, korvar och annat mumsigt. Tillsammans med deras eget vin förstås.
Världsarvsleden till Spitz an der Donau
Men hur göra nu? Klockan är över 12 och hettan är obeveklig. Men vi känner oss snuvade på vår vandring, som det inte blev mycket med. Vi kollar nästa etapp av Världsarvsleden, till ytterligare nästa by. Jo den ska ta drygt 3 timmar och finns på riktigt, på Världsarvsledens hemsida.
– Vi kör! säger vi till varandra. Nu ska här vandras!
Ut genom byn och upp bland odlingarna. Högst upp finns en klippa med galen utsikt över floden. I övrigt går etappen rätt mycket genom skog. I normala fall hade vi blivit lite besvikna, men i dagens hetta passar det oss helt okej. Magnifika lövskogar där vi vandrar helt ensamma. Tills det brakar till och en hjort skenar genom skogen. Och så ytterligare en. Hela skogen är visst full av hjortar!
3 timmar senare är vi framme i Spitz an der Donau. Missar en buss precis (tåget går sällan, men bussar oftare), men tar en fika på en uteservering längs floden en knapp timme.
I Melk stapplar vi av bussen och ner mot kryssningsfartyget. Det vackra klostret som vi ursprungligen haft tankar på att besöka får vara. Vi har nu (igen!) vandrat en heldag, 6 timmar och 20 kilometer i extremhetta och gassande sol, just det vi ju sagt att vi absolut inte skulle göra igen.
Våra kroppar är helt slut, utslagen på mina ben är tillbaka (inför galamiddagen och allt!). Men vi har fått oss en redig vandring i världsarvet Wachau, provat vinet och den lokala maten och sprungit på lokalt wildlife. Kan det bli bättre? Och vi har fått både vandra på vår flodkryssning som vi sagt att vi ville göra och fått oss ett rätt rejält äventyr på kuppen. Precis så där som vi alltid vill ha det.
Nu väntar flärd, galamiddag och god mat och dryck och perfekt service. Kontraster. Av bästa slag.
Läs också: Flodkryssning – är det något för två aktiva ”independent travellers”?
Missa inga inlägg. Glöm inte att följa 4000mil på Facebook och på Instagram.
