Det är sista dagen på vår resa i Portugal. Vi har vandrat över 516 Arouca Bridge på förmiddagen och närmar oss nu kusten. I Santa Maria da Feira finns ett pampigt medeltida slott.
På 1100-talet utkämpades ett slag som skulle bli startskottet för nationen Portugal, detta räknas som den tidpunkt när landet Portugal föddes.
Kung Alfons I, Portugals första kung, utgick härifrån slottet under detta slag, där han faktiskt besegrade en konkurrerande arme ledd av hans egen mamma. Släktkärlek alltså. På den tiden.
Så i Santa Maria da Feira säger man förstås att Portugal vagga finns här, på slottet där vi nu står.
Slottet självt är än idag, 900 år senare välbevarat. Och renoverat med varsam hand. Men tömt på innehåll. Man får tänka sig kanonerna på muren. Gobelängerna och de bastanta borden och bänkarna i gästabudssalen där stora fester hölls. Narrarna och hovmännen som underhöll och servade.
Bara ugnen finns kvar. Intakt och fungerande tronar bakugnen i det som en gång var slottets kök. För här bakas ju den berömda Fogaçan än idag. Inte ända sedan Alfons tid, men nästan. För Santa Maria da Feira´s befolkning har ingått en pakt för eviga tider. Det var på 1300-talet när digerdöden härjade som värst, som man lovade att för alltid baka sina Fogaçan i slottets ugn och genomföra högtiden Fogaceiras den 20:e januari varje år. Omsorgsfullt, likadant varje år. För att undkomma pesten.
En gång struntade man i det. Det blev ingen fest och ingen bakad kaka, och voala, pesten kom tillbaka. Sägs det. Så ärligt talat, vem skulle våga chansa ytterligare en gång?
Vi vandrar vidare genom staden, ner från medeltidsslottet och dess kullar. På huvudgatan ligger bagerierna tätt. Alla bakar och säljer Fogaçan. Men vi är på väg till le maestro. Han som bakar den stora kakan till den årliga riten. Uppe i självaste slottets ugn.
På Confeitaria Castelo tar ägaren själv emot och visar. Fogaçan är en vetedeg som snurras. Som den klassisk svenska kanelbullen, ni vet. Fast ingen fyllning emellan liksom. Sedan snittas bullen med ett kryss högst upp och vips så har vi en kungakrona.
Under festen den 20:e januari tågar stadens samtliga unga flickor genom staden. Alla i vita särkar och med varsin Fogaçan på huvudet. Som ett gigantiskt lucia-tåg med bullkronor i stället för ljus!
Vilken syn, vi hade gärna varit här och upplevt detta!
Men vi är här nu. Och vi får smaka nybakt Fogaçan, färsk lokal ost och portvin. Bryta brödet tillsammans med vår nya vän bagaren. Som berättar hela historien om brödet för oss, sedan historien om när han son var utbytesstudent i Sverige och så historien om bageriet och om alla andra sorters kakor han bakar, varje kaka har förstås sin berättelse.
Tills vi skiljs åt i eftermiddagen. Vi ska hemåt till ett höstligt Sverige. Han ska ladda upp inför årets stora bak. Hålla den 700 år länga traditionen vid liv. Ett år till.
Människor, historier och platser. Den mosaik som resandet består av.
Missa inga inlägg. Glöm inte att följa 4000mil på Facebook och på Instagram.
Men vilket gulligt luciatåg! 😍
Visst ser det underbart ut!? Skulle gärna komma tillbaka den 20:e januari. 🙂