Snabbaste vägen till Burma går via Doha, Qatar. Att vi på hemväg från Burma har ett 21 timmars stopover i Qatar, ser vi inte som ett problem, utan som en möjlighet att få utforska ett helt nytt land alldeles ”gratis”!
Ett hotell nära vattnet och Doha Islamic museum bokas raskt, samt även en ”desert safari”-utflykt under eftermiddagen och kvällen. Nu skulle vi få vår första ”first hand experience” av ett riktigt arabland! Lucialinnen, bordsdukar på huvudet, kameler och härlig orientalisk mat!
Vårt plan från Yangon är två timmar försenat. Det utesluter tyvärr vår planerade promenad till Doha Islamic museum, utan det blir bara en snabb taxi till hotellet, slänga upp väskorna på rummet och 8 minuter försenade störta ut till vår väntande 4-hjulsdrivna Toyota Land Cruiser.
Vår guide för dagen bär varken lucialinne eller bordsduk utan shorts, t-shirt och dreadlocks. Han är afrikan och arbetar i Qatar för att försörja mamma och ett antal yngre syskon därhemma.
Under de följande timmarna ska vi få en skakande lektion i värderingar.
I Qatar bor 300 000 medborgare. Dessa utgör endast 20 % av befolkningsmängden. Resterande utgörs av ”gästarbetare” dvs. människor från diverse länder i tredje världen som kommer hit för att arbeta. Dessa människor saknar rättigheter och jobbar för låga löner, ofta under slavliknande förhållanden. Hur länge man än bott i landet finns inga möjligheter att få ett medborgarskap. Om anställningen upphör tvingas man omedelbart att lämna landet.
De anställda står under kontroll av och i beroendeställning till sin arbetsgivare som helt kan diktera villkoren för sina anställda. Ofta står arbetstagaren också i ekonomisk skuld till sin arbetsgivare efter att denne betalat avgifter för ”immigration”.
I Doha står mängder av hus och lägenheter tomma i vackra ”skrytbyggen” som uppförts för att ge Doha en imponerade skyline. Hyrorna för dessa är satta till en sådan nivå att ingen gästarbetare har råd att bo där, istället tvingas man tränga ihop sig, te.x. 6 personer i samma rum, i bostäder tillhandahållna av arbetsgivaren.
Medborgarna i Qatar, medlemmar av de arabiska stammar som bott i området i hundratals år, lever alla i överflöd från oljeinkomsterna. De åtnjuter fri sjukvård och utbildning. Några jobbar med regerings- och företagsledarfunktioner, men de flesta jobbar inte alls utan tillbringar dagarna i shoppingcentrum och med att köra rally i öknen. Bensinen kostar motsvarande 1,90 kr/l. Billigare än dricksvatten.
Man sysselsätter sig med att bygga en ny flygplats, belägen ute på havet. En ny hamn belägen två mil inåt land (!). En ny skyline. En ny fotbollsarena inför VM 2022. Money is not an issue.
Så här kan världen alltså se ut i ett sammanhang där mänskliga rättigheter och värderingar om människors lika värde inte finns på agendan.
Man blir patriotisk av bara farten; härliga, underbara, rättvisa Sverige! Hos oss är alla människor lika mycket värda. Vi håller inga slavar från tredje världen som tjänare för att upprätthålla vårt välstånd!
Eller? Snart nog kommer eftertanken. Nej vi håller inga slavar i vårt eget land. Vi tvingas inte se dem i ögonen varje dag. Men visst finns de där, även våra slavar. De som jobbar under likartade villkor som Qatars gästarbetare fast långt borta i andra länder, där de producerar varorna vi konsumerar. Bryter diamanterna vi har i våra ringar, syr våra kläder, knyter våra mattor, skördar våra bananer. Samma slavar, samma människosyn, bara lite klädsamt längre bort. Så att vi slipper se.
Jamen vår utflykt då? Jodå vi har jättetrevligt. Vår chaufför kör oss runt på en hissnande tur i öknen. Likt en berg-och-dalbana kastar sig bilen utför sandkrön, nedför branta backar och rutschar sidledes nedför branter medan vi tjuter och håller i oss.
Vi avslutar vid tour-företagets tältläger vid the inland sea. Saudiarabien skymtar i fjärran. Vi klättrar upp på en sandslänt och ser solen gå ned därifrån. En flock 4-hjulsdrivna ”strandloppor” dyker upp från ingenstans, svischar förbi oss medan förarna hojtar och vinkar.
En härlig orientalisk buffé dukas fram och någon spelar musik, asiatiska hits som en grupp indier släpper loss till i en galen dans. Vilken tur att white men can’t dance. Våra stela och orytmiska kroppar slipper förnedring utan kan lugnt sitta kvar.
I bilen tillbaka till hotellet somnar vi tungt.
Nästa dag bär det av till flygplatsen igen. Nu vet vi att alla vi möter längs vägen, i hotellobbyn, i incheckningen, i tullen är gästarbetare. Vår taxichaufför kommer från Filippinerna.
– How is it, working here? frågor vi honom, fast vi egentligen anar svaret.
– No, säger han, it´s no good. Bad conditions, bad salary. This place is no good.
Vi håller med, stiger på vårt plan. Bort från detta skitland, med sina plastiga skrytbyggen, sina arbetsslavar och sin människosyn, Vi kommer inte tillbaka men vi har lärt oss massor och vi har tvingats syna våra egna värderingar. Hur behandlar vi våra medmänniskor? Hur accepterar vi att andra behandlar sina medmänniskor? Var går gränsen mellan vi och dem? Vilken slags värld vill vi ha? Och vad är våra värderingar värda när de börjar kosta ut vår egen plånbok?
Tomas Tranströmer
I media om Qatars gästarbetare
http://www.dn.se/ekonomi/qatar-behandlar-gastarbetare-som-djur/
http://www.expressen.se/nyheter/sanningen-bakom-lyxen-pa-qatar-air/
Bra att du får en känsla av att orättvisor finns även i Sverige, eller??? Skillnaden mellan Qatar o Sverige är att till Qatar kan människor från den sk 3:e världen komma och arbeta för att skaffa sin familj bättre liv och de är tom välkomna! I Sverige får inga sk gästarbetare någonsin en chans att komma in,,,,,
Hej Gunvor, precis, det är just det som är tanken med inlägget.
Att orättvisorna i Qatar får mig att tydligare få syn på orättvisorna i/med Sverige och vårt sätt att hantera världen.
mvh
Gunilla
Du skriver att hos oss är all människor lika mycket värda. Sedan när gäller det romerna….??
Det jag tänker är att i Sverige är lagstiftning, minimilöner etc lika för alla. Sedan förekommer förstås olika former av diskriminering ändå. Men det är inte en del av hur vi har byggt vårt samhälle, som i Qatar, Dubai m.fl.