När jag hör om människor som har bott hela sitt liv på samma ställe blir jag alltid lite avundsjuk. Avundsjuk på förankringen i en plats, som jag aldrig haft. Samtidigt som jag också alltid undrar lite varför. För hela världen finns ju tillgänglig där ute. Och livet är ju så långt. Man hinner ju både prova annat och komma tillbaks. Om man vill. Continue reading
Min uppväxt var kliniskt fri från resande.
D.v.s. om man inte räknar de bilresor vi alltid genomförde under sommaren genom Norrlands inland till avlägsna släktingar. Till farbror (d.v.s. mammas farbror inte min) Arne i Slagnäs, till Allan i Nattavara, till Indira i Älvsbyn och till Roland i Koskullskulle. Continue reading
Aldrig har väl bloggen, min lilla omhuldade bäbis, känt så oviktig och onödig som nu. Continue reading
Det här skulle ha blivit ett inlägg om Wennergrens Center. Ni vet skrapan vid Norrtull. Om den maffiga utsikten över Stockholms tak, om retro-inredningen av Josef Frank från 1962. Continue reading
