Jag kan ju själv se redan på rubriken att det här låter som ett riktigt bittert “varför skulle stroken drabba just oss”-inlägg. Men faktiskt inte. Här ska inte ens nämnas någon stroke. Utan bara det faktum att jag ofta får flash-backs från min barndom och minns hur jag då tänkte mig att mitt liv, när jag blev stor, skulle arta sig.

Och, kort sagt, det har ju förstås inte alltid blivit precis så som jag tänkte.

Mexitegelvilla

En av de allra starkaste och mest övertygande visualiseringarna jag som barn hade om mitt framtida vuxenliv, var att jag skulle bo i en vit mexitegelvilla. En sån med platt tak och gillestuga, ni vet. Den ultimata bilden av framgång för mig. Då alltså. När jag blev vuxen och bott i några olika lägenheter, drömde jag istället om sekelskiftesvilla. Med snickarglädje och spröjs. Men inte heller denna dröm ville realisera sig. Mitt första hus blev en 40-talsvilla i trä. Utan snickarglädjen och spröjset.

Sedan följde separation och 70-talsradhus. Med röda träpartier. Plus dessutom, håll i er nu, vita tegelpartier. Fast vi är ändå inte i hamn, för det var absolut inte radhus jag tänkte mig då.

SÅ glamoröst!

Chicka kläder, uppsatt hår

Jag såg alltid mig själv kliva ut ut den där mexitegelvillan i lite chicka kläder så där. Kavaj, kjol, högklackade skor. Och uppsatt hår. Lite stil.

Uppsatt hår, hade jag i många år, när mitt hår var tillräckligt långt. Och lite chick i klädstilen så där var jag nog när jag var IT-konsult och bodde i Stockholm. Men jag är ju ändå i botten en sån som vill hoppa i jeansen och gympaskorna. Eller något annat bekvämt.

Barn vid 25 år

Mina föräldrar var gamla. 37 och 36 år äldre än mig. Nuförtiden är det inte jätteovanligt, men när jag barn hade alla andra mammor som var 21 år äldre. Jag hade till och med en klasskompis vars mormor var jämngammal med min mamma. Så jag hade bestämt mig tidigt. Vid 25 skulle jag själv bli mamma.

25 är ju jätteungt, vet jag ju nu. Då har man ju knappt gått ut skolan. Men 28 var jag när jag fick mitt första barn.

En servis med liljekonvaljer på

En tidigt dröm. Knappt att jag gick i skolan än när jag strök omkring på porslinsaffären i Valbo köpcentrum, Sveriges första shoppinggalleria och trånade efter den där vackra servisen med liljekonvaljerna på.

Och nej, det blev ju ingen sån, vi kör med IKEA´s helvita tallrikar.

Barn

Jag skulle ha två barn, först en pojke och sedan en flicka. De skulle förstås vara välartade, duktiga i skolan och alltid välklädda.

Hm. Jag har två barn. Först en pojke och sedan en flicka. De är duktiga i skolan. På sina respektive sätt. Alva är ju både nordisk mästare i matematik och nu härom veckan, två i Sverige i språkolympiaden i engelska.
Åtminstone när jag hade något att säga till om var de alltid välklädda och välmatchade. Men det var ju länge sedan. Jag hade något att säga till om alltså.

Men så klart, blev det ju inte som jag hade tänkt mig det hela en gång. Då när jag inte hade en aning.

Välbetalt jobb

Jag skulle definitivt ha ett “viktigt” och välbetalt jobb. Pengar på banken och trygghet.

Beror ju på vem man är och vad man jämför, med men från min horisont blev det ändå lite så?

Matchande gardiner

En lite udda och ganska detaljerad dröm. När jag blev stor skulle jag ha matchande gardiner och fönsterlampor i fönstren mot gatan. För så hade alla tanterna på gatan som det var lite ordning på. Och ordning på mig, ville ju jag att det skulle vara.

Kan det ha varit så här jag tänkte?

Nu har jag ju bara ett fönster mot gatan. Så min japanskt minimalistiska hissgardin kan inte matchas med ytterligare en dito. Men i det där 40-tals huset, där matchade jag faktiskt, minns jag ju nu när saken kommer på tal. Vit och rödrutiga hissgardiner den gången.

Gå på fracktillställningar i långklänning

Nu blir det ju roligt på riktigt. För på något sätt trodde jag att jag skulle leva ett sånt liv och i sånna kretsar att jag med jämna intervall gick på frackmiddagar iförd långklänning.

Har jag ju aldrig gjort sedan jag slutade plugga.

Nej inte jag, men Alva går på Nobelmiddagar!

Resor och upplevelser

Alla mina drömmar från min barndom var svårt materialistiska. Pengar och status drömde jag om, som den lortiga lilla arbetarunge jag nu en gång var.  Inte en endaste resa fanns det med, ens intryckt i ett litet hört av någon dröm. Kanske visste jag inte ens att man kunde resa.

Mitt vuxenliv började för all del materialistiskt nog så det räckte. Det var Kostaboda-glas, hästensängar och lampor från Svenskt tenn hela vägen. Resorna kom in efter ett tag, när de värsta materialistiska behoven var stillade. Men sedan hände något. En separation så bitter och infekterad, att jag gick ifrån i stort sett allt. För att jag inte orkade bråka.

Den första natten i mitt radhus hade jag inget. En madrass på golvet bara. Nästa dag kom mattan från IKEA. Jag satt hela kvällen på den och tänkte på hur lyckligt lottad jag var som hade en matta. Sedan kom säng och matbord. Och jag kände mig rik som hade så mycket.  Första veckorna startade varje tanke med ett inköp. “Vad gott det vore med kaffe”, blev ett inköp av en kaffebryggare. Och filter, filterhållare, själva kaffet, kaffeburk och en mugg. “Kolla det snöar” blev ett inköp av snöskovel. Osv.

Nu köpte jag billigt och enkelt. “Hellre falukorv på IKEA-tallrik tillsammans med människor jag gillar än oxfilé på Royal Copenhagen med människor som vill begränsa mig och och trycka ner mig.”

Träffade Christofer som aldrig begränsat mig och alltid velat mitt bästa. Vi satsade på upplevelser och resor i stället. Och struntade i det materiella.

Så livet blev inte som jag tänkte mig då. Och en jäkla tur är väl det.

the early years

 

12 kommentarer

  1. Roligt inlägg! För mig var resedrömmarna där från början, jag var helt besatt av Australien och ville också flytta till USA. Först och främst skulle jag dock bo i Stockholm. Skrev i någon dagbok att jag ville ha 3 (eller 4?) barn. Juristlivet fanns aldrig på fråga, jag skulle ju bli delfintämjare… vad hände egentligen?? 🙂

    • Gunilla Yourstone

      Hm delfintämjare…
      Jag visste aldrig vad jag ville bli som barn och hittade därför på att svara “tandläkare”. För jag märkte att vuxna roades av att man hade ett svar på den frågan. 🙂

  2. Ann Beutler

    Det var fint skrivet! Ja livet förvandlar oss och det är allt en jäkla tur det!

  3. Kul läsning :-). Själv hade jag nog inga större materiella drömmar, men från tidigt en bestämdhet att inte vara beroende av någon..
    ..att man faktiskt kunde bli ingenjör gick lite upp för mig när jag frågade pappa vad man kunde bli om man gillade matte…
    ..känner igen det där med gamla föräldrar…
    ..vid 30 boende o jobbandes i Holland sa jag “jag ska inte ha några barn”..
    ..mamma vid 33, 2-barnsmamma vid 34..bästa jag gjort :-).
    ..joo har väl egentligen gillat att resa sen ungdomsåren.. o insåg när barnens farföräldrar gick bort 61 o 65 år gamla att det är här o nu man lever…så jag slutade att vara duktiga flickan som inte tog ut mina semesterdagar o bara jobbade.. :-).
    ..i år som nybliven 65-åring känns det skönt att säga..jaja räcker inte semesterdagarna får jag väl gå i pension.. eller ta lite tjänstledigt..
    ..det där med att nörda runt när favoritbanden turnerar fanns inte heller på kartan som ung..:-).

    • Gunilla Yourstone

      Det är ju en bra princip, att inte vara beroende av någon. Det är fortfarande alltför många kvinnor som inte tänker så. 🙂

  4. Tina Pettersson

    Härlig text! Själv hade jag massor av resedrömmar, skulle aldrig i livet ha barn, villa, vovve o Volvo. Nä, jag ville cykla mellan LA o San Fransisco, plugga spanska i Guatemala, jobba ihop pengar på fiskfabrik på Island, åka jorden runt osv. Hur blev det då? En jorden runt-resa blev det till slut, men först i 30-årsåldern. En hel del resor i övrigt, men inte de där “vilda” som jag planerade. Två barn, men faktiskt inte villa (för parhus är väl något annat 😉), vovve (katt o marsvin istället) o Volvo. Parhuset försvann efter skilsmässan, så nu är det lägenhet som gäller. Men i det stora hela ändå nöjd med livet som det blev. Och förhoppningsvis kan jag börja resa lite “vilt” när barnen flyttar ut. För en del av de drömmarna finns kvar 😊.

  5. Som övriga skrivit, är det ett lite roligt inlägg med tillbakablickar jag småler åt och till viss del kan känna igen mig i. Det är då tur att inte alla barndomens drömmar slår in för livet pockar på och vill ibland annorlunda. Själv närde jag resedrömmar från det jag blev medveten om vad drömmar var, kanske för att pappa jämt var ute i världen och skickade hem vykort från alla världens hörn. I tonåren ville jag göra som han, jobba på en båt som skulle ta mig långt ut i världen. Så blev det aldrig eftersom jag tackade nej till de erbjudna jobben på färjan mellan Tyskland och Sverige. Senare blev det i stället utlandsboende och visst har jag fått resa en hel del också.

    Har med bestörtning följt era senaste händelser men inte kommit mig för att kommentera dem. Ni verkar dock ha kommit över det mest allvarliga så jag är lättad å era vägnar. Måtte ni få många resor framöver trots allt som hänt.

  6. Intressant! Jag minns att jag drömde om att bo i ett stort hus vid havet och höra vågorna slå in. (Husbåt kanske duger, jag vet inte haha ;)) Sedan drömde jag om att bli författare. Och om att resa. Det har ju inte blivit heeelt rätt, men inte helt fel heller.

    • Gunilla Yourstone

      Bo så att du hör vågorna, författare och resor. Det låter väl ganska mycket som att det slog in tycker jag. 🙂

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *