På senaste tiden har jag kommit i kontakt med två olika rörelser, eller livsfilosofier, som båda handlar om den egna inställningen till hur mycket kapital man bör ha på ålderns höst.
Har du hört talas om dem?
Die with zero
Die with zero är en livsfilosofi som går ut på att man ska leva upp sina pengar själv och medan man kan. Inte blir rikast på kyrkogården, utan spendera allt, så att man, faktiskt, dör utfattig.
FIRE
FIRE står för Financial Independent Retire Early, är på många sätt en motsatt filosofi. Att under unga år spara ihop 25 gånger den summa man behöver för att leva per år, för att sedan dra sig tillbaka och pensionera sig tidigt. Resten av livet lever man på avkastningen av dessa hopsparade pengar.
Exempelvis, om man tänker sig man vill ha 50.000 kr i månaden, behöver man spara ihop 15 miljoner kronor.
För att få ihop dessa tillgångar så snabbt som möjligt, jobbar man mycket och unnar sig väldigt lite i livet. Typ inga restaurangbesök, inga resor, inga dyra saker.
Vad tänker man om det här?
Detta är förstår extrema livsfilosofier, de flesta av oss lever väl kanske någonstans mitt emellan?
Vissa dör även utfattiga utan att ha spenderat och unnat sig genom livet, utanför att man levt ett tufft liv med olika typer av utmaningar. Ohälsa, motgångar, etc. Eller för all del bara för att man helt enkelt inte klarar av att hålla i pengar.
”Barnen då, ska de inte få något alls?” Tänker jag om Die with zero. I dessa tider när vi i tidigare generationer tjänat hutlöst på vårt boende, kan man nästan tycka att det är en plikt att hjälpa barnen på traven lite när de ska sätta bo. Å andra sidan behöver ju barnen den hjälpen långt innan man själv dör, så givet att man gett dem bidrag när de behöver det, så kan ju detta vara en del av ”die with zero-strategin”. Att ge bort?
Har man inga barn, är ju die with zero helt rätt strategi. Allmänna arvsfonden har nog med pengar.
FIRE däremot känns riktigt sorgligt faktiskt. Jag kan inte känna annat än att det är idiotiskt att inte leva medan man är ung och yngre medelåldern. Då orkar man mer och har också lättare till glädjen på något sätt. Jag tror absolut att man njuter mer av en jorden-runt-resa när man är 30 än när man är 55+.
Dessutom har de flesta ju en ganska lång period mitt i livet när man behöver sina pengar som allra bäst. När man har familj och barn, behöver ett större boende, har massor av utgifter för allt från overaller till fritidsaktiviteter. Att hålla igen och spara då, känns helt bakvänt.
Själv sparade jag mycket i början av vuxenlivet, fick ihop en grundplåt via en bostadsrätt i Stockholms innerstad, som man på den tiden kunde köpa kontant med en smula planering. Sedan sparades det å andra sidan rätt minimalt under de tuffa åren som ensamstående förälder. För att nu vid +50 kunna spara mer igen, nu när alla utgifter försvunnit ut genom dörren med de vuxna barnen.
Sedan kanske man till och med förlorar förmågan av att njuta av att unna sig om man väntar för länge med att göra det. Att man liksom går i baklås och bara mår dåligt när man spenderar pengar? Tycker mig ha sett några sådana exempel här i livet.
Man kan också fundera på om man ens vill pensioneras sig tidigt. Det kan säkert bli rätt ensamt när barnen är utflugna och alla man känner fortfarande jobbar. Alla behöver vi en mening i livet.
Till sist kan jag, mot bakgrund av våra egna erfarenheter förstås, inte låta bli att tänka att det inte är säkert att man lever. Vem som helst kan dö närsomhelst. Och att då bara ha skjutit upp allt roligt till sen?
Så hur gör man då?
Helt klart skulle vi om vi sparat alla de pengar som vi rest upp genom åren, i fonder i stället, ha varit rika som troll idag. Men vilka människor skulle vi ha varit? Jag kan inte ens se det framför mig, vem jag skulle ha varit då.
Skulle jag bara ha gått här liksom i alla år? Fram och tillbaka mellan tvättmaskinen och spisen? Aldrig fått känna Afrikas dofter, vandrat över kullar och över slätter. Gått miste om mötena med alla dessa människor. De som på inte sätt alls är som jag, men som jag ändå skrattat så högt, så högt tillsammans med?
Aldrig fått stå på toppen av ett berg med utsikten över öppet hav och skrika av glädje från botten av mina lungor?
Vad skulle jag ha tänkt på hela dagarna då? Vad skulle jag ha drömt om, om natten? Dukningar med matchande porslin? Eller skulle jag ha tänkt på börsen? Skulle jag ha roat mig på kvällarna med att stirra på min Avanza-app? I stället för att skriva, skriva, skriva på 4000mil?
Vem sjutton hade jag blivit då? Varit då? Om jag inte hade fått vara jag?
Vad tänker du som läser?
Läs också: Kvinnor jag tänker på om natten
Missa inga inlägg. Glöm inte att följa 4000mil på Facebook och på Instagram.
Klokt resonerat! Jag blir lätt lite stressad när jag läser om dem som sparar massor i unga år och är så rationella och strategiska, när man själv i den åldern var jättelycklig att komma iväg på en semester till värmen nån gång vart tredje år eller vad man nu hade råd med. Plus vardagsguldkanterna med hämtpizza eller lite shopping. Onödigt, javisst, men vardagslyx. Men visst hade det varit najs nu att ha mer sparat och kunna gå i pension några år tidigare. Å andra sidan har både jag och mina barn ärvt en del pengar av mina föräldrar, både innan de dog och efteråt, så det är ett fint tillskott både till guldkanten i vardagen och pensionskassan.
Jag tror alla tänker att det hade varit bra med ”lite mer” än de faktiskt har. Hur rik man än blir liksom. Bättre att vända fokus mot annat och vara tacksam för det man har. 🙂
Jag har alltid jobbat för att kunna spara. Redan som tonåring. Men spara för att kunna resa. Jag var i yngre tonåren när jag förlorade en farbror som var under 40. Och sjukdomar i familjen började dyka upp. Redan då insåg jag att livet är kort och inte garanterat. Att leva här och nu blev en devis. Medan jag orkar, har lusten och hälsan att genomföra drömmar. Att vänta är liksom inget alternativ.
Helt rätt tänkt Daniela. Man lever idag. 🙂
Ett tankeväckande men också underbart inlägg. Ibland behöver man bli påmind om att leva som man lär. I mitt fall likt din livsåskådning. 🥰
Ja man måste våga unna sig och göra det man drömmer om nu på en gång. 🙂
Jag tycker att du resonerar alldeles rätt. Man vet aldrig vad livet har i beredskap.
Jag tänker att en gyllene medelväg är bäst. Inte skjuta upp allt och spara, men också se till att det finns möjlighet att resa och göra annat roligt när man väl har gott om tid . Sedan vill vi också vara generösa med våra barn och barnbarn. Min mamma sa alltid att man skulle ge med varm hand
Nej man vet aldrig med livet. Sen är det ju alltid bra att ha trygghet.