Åh vad jag älskar boken jag läser just nu! Kvinnor jag tänker på om natten, av Mia Kankimäki.

En helt annorlunda, underfundig och rätt ordentligt roligt bok. Av en medelålders, barnlös, ensamstående kvinna som i stället för att bilda familj och skaffa sig ett vanligt jobb, har tillbringat ett liv med att resa, skriva och tänka.

Mia skriver om förr-i-tidens modiga kvinnor, som redan då, på 1800-talet eller kanske till och med 1400-talet vågade bytta mot normen att gifta sig, bilda familj och leva ett traditionellt liv som husmor och mycket begränsad kvinna.

Som istället kastade sig ut i världen som upptäcktsresande och yrkeskvinnor i olika former.
Kvinnor som skapade sig ett alternativt kvinnoliv fastän kvinnor i dåtiden var extremt begränsade. Mot alla odds och fastän det inte borde varit möjligt.

De är kvinnorna hon tänker på om natten.

Och lika starka som de var på resa, dessa nattkvinnor, lika svaga blev de när de kom hem igen efter sina äventyr. Hem till Europa och konventionen av vad en kvinna borde vara. Då blev de sjuka, klena och deprimerade.

För det livet var inte för dem och inget som de klarade av. Livet av konventioner. Sociala plikter, bjudningar och könsnormer.
Livet som miljoner kvinnor genom tiderna underkastat sig. Eller kanske rent av velat. Gillat och sett som sitt.

Nattkvinnorna får mig att fundera över mig själv. Jag är inte heller den kvinnan som kan hitta meningen i en vacker dukning, i en parmiddag, i silverljusstakar och snittar. I barnens aktiviteter och hockeylagets försäljning av Newbody.

Och jag tänker på min mamma. Född -33. Hur hon heller inte passade i kvinnomallen. Det var alltid något som stack ut och inte fick plats.  Mormor kände jag aldrig. Jag var inte mer än 4-5 när hon dog. Men av det jag fångat upp. Nej hon passade nog hellre aldrig in, kunde inte vara den kvinnan. Heller.
Jag undrar om de någonsin hittade sina upptäcktsresor?

Jag läste i någon random tråd på Facebook för att tag sedan om en kvinna som stolt berättade om hur om hennes förråd var fyllda av likadana lådor, alla försedda med ett löpnummer. I dessa lådor låg familjens samlade tillhörigheter och i ett excelark på datorn fanns en förteckning av vilka pinal som låg i vilken låda.
Det är ju föredömligt. Jag säger inget annat.
Men det är inte jag. Jag skulle aldrig orka. Bry mig. För jag är någon annanstans i tanken. Jag är på väg, jag är på rymmen. Bort. Ut till världen.
Jag kan aldrig existera som människa i de där numrerade lådorna, i den där perfekta pajen, i den matchande dukningen.

Det är när vi slutar försöka som resan börjar. Man måste säga ”jag vill inte det där” för att bli fri.

Jag måste stå på toppen av ett berg mitt i en väldig orörd natur och primalskrika så att rösten spricker. Annars dör jag.

Kvinnor jag tänker på om natten, av Mia Kankimäki

Läs också: De här böckerna läser jag i sommar

 

Etiketter

8 kommentarer

  1. Har också läst den och tyckte om den. Likaså ”Ett jävla solsken”, som också är en historia om en kvinna som gör sin egen grej i en tid när det var ovanligt. Ovanligt men inte omöjligt.

    • Gunilla Yourstone

      Ja den är också underbar! Och hur de vandrar i veckor i fjällen utan utrustning. Själv måste man ha tält, sovsäck, liggunderlag osv. 😊

  2. Kul. Den står på min önskelista. Jag är definitivt ingen parmiddagsmänniska heller.

  3. Åh, vilket härligt boktips. Det verkar vara en bok i min smak. Jag lägga den på min lista över böcker jag vill läsa. På gott och ont är min TBR-hög bestående av många böcker.

  4. Tack för ett inspirerande boktips, Gunilla! Normer kan onekligen vara hämmande och skapa osäkerhet. Ska absolut läsa den.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *