Slutnota för min skada i Malaysia – nu har jag och försäkringsbolaget gjort upp

Det börjar vara nästan två år sedan den där olycksaliga stenen föll på min arm i Batu Caves i Kuala Lumpur och därmed förstörde hela resan och snudd på krossade hela mig. (Läs om händelsen här) Hemförsäkringen betalade alla utgifter för sjukvård och andra extrakostnader direkt på plats i Malaysia. Sedan efter hemkomst fick vi även tillbaka pengar för förstörd resa på reseförsäkringen.

Olycksfallsförsäkringen (som jag hade i ett annat bolag) stod för ersättning för merkostader hemma; patientavgifter, lite material som jag blev tvungen att köpa på apoteket för sårvård etc, samt även för ”sveda och värk”. En nästan löjligt låg ersättning på ca 2000 kr för det, om man tänker på den smärta som olyckan faktiskt orsakade. Men, after all, hur mäter man smärta i pengar?
Alla dessa transaktioner gick smidigt och fort att reda ut och få utbetalt.

Sedan får man även på olycksfallsförsäkringen ersättning för vanprydande ärr och medicinsk invaliditet. Här tar det dock lite längre tid, eftersom skadan måste vara färdigläkt och det anses den inte vara förrän 1 år efter skadetillfället.
För ärret finns en väldigt bra wizard hos Trafikskadenämnden. Den verkar alla försäkringsbolag använda sig av, så att det blir lika. Ersättningen blir större ju längre ut på kroppen ärret sitter (dvs hand ger mer än överarm), ju fulare ärr och ju yngre man själv är. Jag fick skicka in bilder på mitt ärr och så gjorde försäkringsbolaget en bedömning utifrån dem.

Medicinsk invaliditet ska avgöras av läkare och det var detta som tog tid. Handkirurgen i Umeå tyckte inte att de hade tid med försäkringsärenden (vilket jag till fullo köper), så till slut hittade försäkringsbolaget en privatpraktiserande hand-nervs-professor som tog sin ann besiktningen av mig.
Det var känselprov, styrkeprov och en massa frågor förstås.

Professorn tyckte att min arm var synnerligen fult ihopsydd och att läkarna i Malaysia hade sagt en massa konstiga saker till mig som inte alls stämde. Han tyckte att jag borde vara synnerligen missnöjd med mitt fula ärr. Men, som jag också sa till honom, jag blir nästan förolämpad å mina malaysiska läkares vägnar. De är mina stora idoler för evigt. För att de fanns, för att de hjälpte mig och för att jag lever. Utan modern läkarvård hade jag dött av det såret. Många kanske skulle ta allt detta för givet, men så kände verkligen inte jag, utan bara djup tacksamhet över hjälpen jag fick.

Över hela ärret är känseln borta eller förändrad. Jag har invändig ärrbildning (fick jag veta) som gör att vissa rörelser gör ont och jag har svårt att få tillbaka någon styrka i högerhanden. Projekt som att måla om, eller klippa gräset med min gamla handjagare ger jag mig inte på nuförtiden. Som tur är timade Findus lanseringen av sina nya glasburkslock ganska bra med min skada, annars hade jag haft seriösa problem att öppna syltburkar, men nu är ju det lilla problemet löst.

Nåväl, allt detta utmynnade i en medicinsk invaliditet på 4% och en utökning av resekontot på sammanlagt knappt 100.000 kr.

Jag pratade i telefon med min bästa vän Jessica samma dag som jag fick brevet och sa:
– Det känns nästan konstigt att få så mycket pengar när jag varje dag tänker på hur tacksam jag är att det gick så bra att jag blev så återställd som jag blev ändå.

Då svarar kloka Jessica så här:
– Men å andra sidan så tänker du ju på skadan varje dag fortfarande, så då kanske det inte var så tokigt belopp ändå?

Och det är ju också sant förstås!

Hur som haver känns det skönt att detta nu är utrett och klart och inte längre en punkt på min att-göra-lista.

Så här skrev jag 6 månader efter skadan.