4000mil’s redaktion genomgår en välbehövlig facelift

Substantivet redaktion kan ha två betydelser. Dels kan de fysiska personerna som skriver för publikationen avses. Dels det fysiska rummet där samma skrivande utförs.

Och nog kunde väl för all del den personella redaktionen (dvs jag) behöva sig, om inte en regelrätt ansiktslyftning så i alla fall en heldag på spa (Håll ut! Riga-resan är nära nu, håll ut!). Men idag är det om det fysiska rummet inlägget ska handla.

Mitt radhus hemma i Umeå har hela tre vardagsrum. Ett på varje våningsplan.
På entréplan finns ett klassiskt vardagsrum. Det är soffbord med glasskiva, Lamino, orkidéer och bokhyllevägg. I källaren en mysinstallation för filmkvällar med familjen.

En trappa upp blev vardagsrummet genast ett arbetsrum. Först med ett gammalt antikt avlutat skrivbord. Alldeles för litet och inte ett dugg ändamålsenligt.

När tid, kraft och likvida medel, så efter några år riktares mot denna del av hemmet, bar det sig inte bättre än att det just detta år var lite, lite inne med mörkare träslag. Jag hade stor planer och köpte ett stort matbord på IKEA som skrivbord. Tanken var att jag och barnen skulle kunna sitta allihop tillsammans där om kvällarna. Precis som man lätt samlas runt matbordet.

Men nej, barnen ligger i sängen med sina datorer. Sitter på golvet. Hänger i fåtöljer. Men aldrig i mitt arbetsrum.

Och om jag får ge ett enda råd till den som precis är på väg att möblera upp ett hem; inga mörka träslag. Vitt, ljust trä och ek. Funkis. Men för allt i världen inte mörkt.

Alltså, vilken damm-magnet mörkt trä är. Detta matbord till skrivbord har, sedan den dag det kom in i mitt hus ALLTID varit dammigt. Varje dag, jag svär!

Sedan flyttade Christofer, för ett år sedan in i radhuset. Men det mörka dammiga skrivbordet räckte inte till för oss båda, eftersom vi båda vill ha dockning, stor skärm och  externt tangentbord när vi jobbar.

Inte blev det bättre av att jag tycks sakna förmåga att hålla ordning på ett skrivbord. Det är miljarders små post-it och papperslappar som absolut inte får slängas. För då glömmer jag bort att göra det som står på dem. Triljoners visitkort som inte får läggas undan, för jag ska skicka ett mejl till dess givare vilken dag som helst nu. Och höra mig för om möjligheten att göra en tågresa i norra Spanien, osv.
Minneskort och USB-stickor som jag inte helt kan utesluta att det finns något viktigt på.

Christofer har alltså suttit i soffan i vardagsrummet (bredvid de där Laminofåtöljerna, ni vet). Vi har ropat och skickat meddelanden emellan.

”Inlägget om turistfällor är klart. Kan du läsa igenom?”

”Kolla på safarifilmen från Afrika. Är den för lång?”

Osv.

Nu tillbringade jag förra veckan hos min syster i Falköping. Och när jag kom hem var det dammiga matbordet till skrivbord borta. I stället stod där två höj- och sänkbara vita skrivbord från samma möbeljätte (sa jag att jag ÄLSKAR vitt?).

Mina visitkort var ordnade i praktiska plastfickor. (och nu var en inte en ziljon längre utan bara 37 st), minneskorten i ett praktiskt etui och alla mina livsviktiga lappar i två plastboxar.

Så snyggt och så praktiskt! Jag är överförtjust och om inte redaktionen (den personella) kan jobba ännu mer effektivt, inspirerat och strukturerat innehållsskapande från och med nu, då vet då inte jag!