Vi har just nu jullov för fullt. Jag har semester nu onsdag till fredag denna vecka. En minst sagt udda upplevelse, jag har inte unnat mig semester på hemmaplan på väldigt många år. Utan mitt liv har istället varit upplagt så att antingen har jag jobbat eller så har jag rest.
Men nu är vi alltså bara lediga och hemma.
Hur det går för Christofer
Vad gör vi då hela dagarna? Jo Christofer tränar ju förstås. Varje vardag har han besök av minst en person från hemrehab. Det är sköterskan, logopeden, arbetsterapeuten och sjukgymnasten som byter av varandra med att komma. Vi har läst om andra stroke-drabbade i andra delar av Sverige som haft svårt att få den stroke-rehab som de behövt och haft rätt till, men här i Umeå verkar eftervården fungera föredömligt.
De övningar som sjukgymnasten kom med i början är nu för lätta för Christofer, han har nu gått vidare till svårare övningar. Samt även börjar köra poomsaer, dvs långa rörelsesekvenser som man lär sig när man graderar inom Taekwondon. Ser riktigt bra ut, tycker jag, även om han själv är missnöjd med balans och för låga sparkar.
Duschstolen som vi fick med hem från sjukhuset är nu undanställd. Christofer klarar att stå upp och duscha.
Christofer har haft stora dygnsvariationer. Dvs i början var han alltid jättedålig på mornarna, för att sedan bli bättre och bättre fram på dagen. Nu är han inte alls så dålig på mornarna, om än lite ostadigare än senare på dagen. Vi upplever inte heller att han får dåliga dagar särskilt ofta längre.
Christofer har också börjat återta sin position vid diskbänken. Plockar ur diskmaskinen och diskar upp när tillfälle och ork finns. En morgon fick jag till och med frukost serverad.
En lite lustig detalj som Christofer upptäckt är att efter stroken kan han inte känna att en nysning är på väg. Den bara kommer från en sekund till en annan, innan han hinner värja sig. Och är det mitt i maten far det risgrynsgröt eller potatisgratäng rakt ut ur näsan. Tur ändå att vi har lätt för att skratta åt oss själva.
Annars går det mesta att äta nu. Även den som vi bävat för och sagt kommer att ta tid. Kött, skinka, hårdbröd, ris, pizza med kanter, färska grönsaker.
Mina dagar
Jag försöker verkligen, verkligen använda helgerna nu och mina tre semesterdagar till vila. Processen i kroppen måste få ha sig gång. Som jag tidigare skrivit med chock, överaktivitet och sedan trötthet och vila. Första natten, fredag-lördag före julafton sov jag 12 timmar non-stop. Och fortfarande nu in på 2019 blir det gärna 9-10 timmar per dygn.
Känner mig motiverad att skriva om resor på bloggen igen. Och svämmar nästan över av kreativa inläggsidéer och storslagna planer. Som vanligt är frågan, när ska man hinna skriva och realisera allt?
Har kommit igång med träning igen också. Allt sånt föll ju förstås samman efter stroken. Dessutom går Trulle och jag dagliga långpromenader i skogen.
Sen läser jag. Denna juls projekt är Sara Lidman. Sara är ju en ikon här upp i Västerbotten. Men eftersom jag inte är född här utan flyttade upp för 15 år sedan, har jag inte samma intima relation till henne som resten av Umeå. Men så plötsligt insåg jag att jag går ju genom järnvägstunneln här i Umeå nästan varje dag. Och läser alltid de Sara Lidman-citat som pryder den. Smakar på dem. Suger på dem. Svenska språket när det är som bäst använt. Vänt ut och in och blivet till något annat och nytt.
Jag bestämmer mig alltså för att läsa. Men böckerna är inte helt lätta att få tag på. Inte en enda titel inne i Umeås bokhandlar (visst vet ni att egentligen är pluralformen för bokhandel boklådor, men jag kan liksom inte förmå mig till att skriva så) eller antikvariat.
På nätet finns Hjortronlandet
som e-bok. Det får duga. Förstår man det här ens om man inte är norrifrån? Ibland är det lite som att läsa norska, man måste uttala orden för sig själv i huvudet innan man förstår vad det står.
Sedan har jag kört igång med planeringen av den där Norrbottens-resan i augusti också. Bokat in oss på STF´s fjällstation I Abisko i en av de där åtråvärda hundstugorna. När de är slut så är de slut, liksom.
Har du några bra Norrbottenstips till oss? På saker som vi bara inte får missa?
Hej!
Jag hittade er blogg för ett bra tag sen och älskar att läsa era reseinlägg. Ingen annan blogg håller måttet känner jag. Och nu efter stroken läser jag lika intresserat om era fram- och motgångar och beundras över hur ärligt och bra du skriver. Känns som man känner er och din öppenhet om era och dina tankar kring allt som hänt beskrivs på ett så bra vis.
Ja du ser ju, jag kan inte ens förmedla mig bra hur bra ni är, haha!
Ville iaf bara tacka för er blogg, den inspirerar oavsett om det handlar om resor eller motgångar i sjukdom.
Hej och tack snälla du för beröm. Vi ska göra vårt bästa för att fortsätta skriva så att det berör och engagerar. 🙂