Perfekt. Det vill jag vara. Och stark, rationell och redig.
Ska vi ta en liten exemplifierande historia att värma upp med?
I höstas var jag och min syster på Elgiganten och köpte en ny TV till vår mamma. Säljaren frågade efter ett telefonnummer och min syster säger:
– Du kan ta mitt. Det är 07…. Nej vänta… Vad har jag för nummer nu igen?
Det slutade med att jag fick ge säljaren mitt nummer i stället.
– Om jag hade glömt mitt eget telefonnummer, så hade jag haft ångest i tre veckor, säger jag till syrran. Minst.
Men min syster rycker bara på axlarna åt sånna mindre missräkningar i livet. Tre minuter senare är det glömt.
Min fredag innan avresa är stressig. Minst sagt. Efter två sjukdagar hemma har jag exakt 5 timmar på mig på jobbet att arbeta igen all förlorad tid. Det är ledningsgruppsmöte och en rekryteringsannons som måste ut innan jag åker. Bland annat.
Hemma en timme innan tågets avgångstid. Tar två jobbsamtal medan jag drar ihop packningen.
Christofer tycker att det är jobbigt att jag åker. Alltså riktigt jobbigt. Han som aldrig varit bekymrad över sånt förut. Nu behöver han mig. Har en oro i kroppen. Hjärnan reagerar med PTSD efter det svåra trauma den har varit med om. Och jag klarar dåligt att se honom ledsen. Vill inte vara den som åker i ett sånt läge. Men det är för sent att blåsa av resan nu. 1 timme innan avgång.
Håller kontakten med honom under tågresan. 5 timmar till Gävle. Läser ett inlägg på Facebook om en kille som glömde en ryggsäck på ett tåg. Fick aldrig tillbaka den. Skulle jag kunna glömma en hel väska? Nej det tror jag väl ändå inte?
Christofer ska åka ner till Stockholm på söndag. Träffa släktingar. Han tycker att det är svårt att strukturera packningen. Jag bistår.
– Trullemat, kläder och medicin. Och så kameran, får du ju inte glömma. Lätt som en plätt, säger ett packningsgeni som jag.
Full fart i Gävle, syrran med man är där. Och deras 3 söner som åker skidor i Kungsberget på dagarna. Jag somnar tungt på kvällen. Vaknar 6. Det är något som är väldigt fel. För jag har glömt min kameraväska hemma! Jag ser exakt framför mig var den står. Färdigpackad och klar med kamera, tömda minneskort, laddade batterier och två objektiv i.
Med till Gävle finns visserligen en kompaktkamera, mobilkameran förstås och Christofers gamla systemkamera som Alva lånat. Men inget nytt gorilla-objektiv och inget stor-objektiv för safari.
Ringer Christofer. Han som behöver sova nu. Jag som borde vara ett stöd adderar i stället stress och arbetsuppgifter!
– Det går ett tåg 07:19. Kan du sätta väskan på tåget?
Jodå, vi bor ju bredvid järnvägen. Max 100 meter från Umeå C. Christofer går till tåget som lugnt och fint väntar in avgång. Jag instruerar honom att sätta väskan i hundkupén.
– Djurägare är ärliga och rediga människor!
Jag tror gott om människor. Och har aldrig sett någon plocka i andras bagage på Norrlandstågen, som jag åker så ofta.
Fem timmars väntan. Är det 30.000 kr som långsamt färdas genom Sverige på hatthyllan i hundkupén? Jag och syrran åker ner till Gävle station i god tid. Första vagnen, första dörren. Vi positionerar oss. Jag tränger mig in först. Syrran vaktar dörren. Jag vill inte åka med till Uppsala. Det behöver vi inte nu. Jag har Christofer uppringd och klar i lurarna. Om jag inte skulle hitta den.
På hyllan, vänster sida i färdriktningen. Där står den. Perfekt. Greppar väskan, springer ut. Syrran har sinnesnärvaro att fota mig medan dörrarna glider igen.
Slutet gott, allting gott. Kameraledes. Och ingen kan väl vara perfekt? Eller?
Vill du läsa mer om våra resor? Glöm inte att gilla 4000mil på Facebook.
Säg inte så här. Jag glömmer heller aldrig saker och ska iväg i morgon… 😂
Pass, pilett, pamera. Pass, bilett, pamera…
🙂
Jag har många gångar också satt en väska på tåget mellan Oslo och Sthlm. Båda riktningar. Senast förra hösten när jag av misstag tog med mig min norska väninnas nycklar till Sthlm; var bara att skicka de tillbaka med vändande tåg. Kamouflerade i en extra väska. Fördelen är väl att både Oslo och Sthlm är slutdestinationen, så ingen risk att inte komma av.
En till; när jag för några år sen skulle åka direkt från jobbet till Amsterdam hade jag glömt att överhuvud packa kameran. Fick åka hem på lunchen och hämta.
Härligt att höra att fler gör så. De flesta verkar tycka att det är våghalsigt. 🙂
Hahaha, herregud. Liiite jobbig situation. Särskilt när man är den perfekta som aldrig glömmer 🙂
Jag trodde heller aldrig att jag glömde saker. Tills jag insåg vid incheckningen på Arlanda att jag glömde handväskan i bilen på långtidsparkeringen, inför en av USA-resorna! Hoppade in i en taxi och chauffören kände inte till just den parkeringen, men chansade. Det var rätt!!! Jag hann, men sumpade lounge-hänget som vi betalat extra för 🙁
Kram Lena
Åh shit, så stressigt. Jag som brukar drömma mardrömmar om sånna situationer. 🙂
Pass, pengar…. Photo? 🙄
Det värsta för oss perfektionist är att lite nyttigt inse att inte vi heller är perfekta 🤣
Själv skickar jag iväg barnen på resor med tusen förmaningar om ficktjuvar och lyckas själv bli av med hela handväskan (minus pass och telefon som jag hade på mig) precis vid ankomsten med Metron til Aten… 😉
Ja det matrat var ju bra! 🙂
Tror också att det är nyttigt att släppa på perfektionismen.
Hade lite ont i magen när jag läste … Själv brukar jag glömma små men betydelsefulla saker, som den lilla adaptern jag behöver för att föra över fotona från kameran till datorn. Har fått köpa ny ibland. Dyrt och onödigt, men försöker nu sprida ut dem i olika väskor 😉
Jag glömmer nästa aldrig saker, men nu passade jag på och satsade stort. 🙂
Ha, trodde inte heller att jag var den som glömmer viktiga saker. Är på rundresa i Sydafrika nu. igår lyckades jag glömma min mobil på ett hotell, kom på det efter någon timme men för sent att vända. Den skulle skickas idag via kurir till Kapstaden, men fick höra av guiden att kurirbolaget vägrade frakta IPhone eftersom de hade haft två batterier som exploderat!! Men det går bra att flyga med dem. Inget att göra åt, men kommer inte få hem den förrän nästa grupp kommer hem om drygt tre veckor. Så surt 😟. Har tack och lov med mig även min IPad så är inte helt lost in space.
Aj, aj, vilken mardröm. Christofer har faktiskt glömt en iPad en gång också. På flyget.
Oj, jag får riktig ångest bara av att läsa detta. Jag är smått manisk när vi ska åka någonstans och dubbelkollar en miljon gånger att allt är med och brukar räkna in familjens olika väskor om och om igen. Vilken tur att ni kom på att ni kunde skicka den med tåget! Och att den var kvar när tåget kom fram…
Jag är också så manisk. Men av någon anledning så funkade det inte denna gång. 🙂
Behövde inte tänka så länge innan jag kom på tåget.
Jösses, vilken mardröm! Med nya objektivet och allt.Tur att det löste sig.
Japp, tur i oturen. 🙂
Smart och vågat fix med kameraväskan
Kändes ganska tryggt ändå.