Att se och göra i Amman – 9 tips efter min dag i Jordaniens huvudstad

En bonusdag är det jag får i Amman. Jag skulle ha flugit hem ett dygn tidigare, missat Jordaniens huvudstad helt, bara fått en övernattning vid flygplatsen.

Men Ukraina Airlines ställer in min flight, jag blir ombokad till ett dygn senare. Flygplatshotellet skippas och jag bokar 2 nätter inne i stan istället. En heldag däremellan till mitt förfogande.

1. King Abdullah´s moské

Vaknar, äter frukost. King Abdullahs Moské ligger ju bara en kvarts promenad från mitt boutiquehotell i något som känns som sömniga bostadskvarter. Det är Mellanöstern, det är sen vår och det är stekande sol, men med maps.com i ett stadigt tag i näven, tänker jag ändå att jag ska göra stan till fots så länge jag orkar. Att ta taxi mellan sevärdheter känns helt klart som fusk. Ingen har väl någonsin lärt känna en stad så?

Att orientera sig till King Abdullahs Moské går bara fint. Ganska tidigt på förmiddagen är det också. Mitt emot moskén ligger en kyrka. Man är stolt över det i Jordanien, har jag förstått. Att här kan man samsas, religioner emellan. Moskén har ett vackert blått tak. Men jag väljer att inte gå in. Jag vill inte ta på mig något på huvudet. Jag vill se ut som jag.

2. Rainbow Street

Nästa sevärdhet är Rainbow Street. En gatstump som ska vara trevlig att flanera på. Vi provar väl? Nu börjar det bli en bit att gå ändå. Och min färdväg består till stor del av trappor upp och ner som förbinder bilvägarna. Amman är byggt på 7 kullar. Precis som Rom. Maps.com tar ingen hänsyn till det, utan leder mig upp och ner. Upp och ner igen. Uppe på kullarna ligger exklusivare bostadskvarter. Nere i sänkorna myllrande trafik och avgaser. Ingen stad gjord för promenader, helt klart.

När jag förvirrat stannar och kollar kartan, kommer en äldre man fram. Har tjänstgjort i kungens arme, vill han berätta. Vilket land kommer jag månne från? Han undrar intresserat.

– Jaså Sverige. Ni har varit generösa mot Syrierna säger han. Tagit emot så många flyktingar. Tack! Han bugar och lägger höger hand mot hjärtat. Samma gest som varje jordanier gör, varje gång han pratar om Kung Abdullah.

– Gå ner för trappan där och ta sen en taxi, tycker han. Jag nickar och går, men någon taxi vill jag ju inte ta. Det är ju fusk.

Jag hinner gå nästan hela Rainbow Street innan jag ens inser att jag gör det. Så var den lilla sevärdheten gjord. Dess storhet ligger visst i att det är en av få gator i Amman som faktiskt inbjuder till att gå. Med trottoarer. Och caféer och butiker inbjudande längs gatan. Som precis överallt i Europa.

Jag sätter mig på ett café och tar ett glas färsk apelsinjuice. Två unga tjejer röker vattenpipa. En har hijab. Den andra inte.

3. Tammouz Restaurant & Cafe

Jag går tillbaka mot mitt hotell. Tar en liten siesta. Äter lunch på Tammouz Restaurant & Cafe nära mitt hotell.

Meze is the way to do it.

4. Ammans gatuliv

Nu har jag gått klart för idag. Tänker mig en taxi. Men plötsligt är alla taxibilar som bortblåsta. Eller upptagna. Jag passerar en moské och tar av nedför ytterligare en trappa. Vänder mig om när någon ropar:

– Hello!
– Lyssna på det här! En ung man håller uppfordrande upp en telefon. Jag böjer mig försiktigt fram och lyssnar. Artigt. Men avvaktande.

Det är muslimska mässande böner. Jag tittat mannen i ögonen och ser galenskap och fanatism. Ser mig försiktigt om. Igen i närheten, bara vi i trappan.

– How does it make you feel? Vill han veta.

– Kind of awkward actually, svarar jag. Vänder mig och och rasslar nedför trappen.

Trodde han att jag skulle bli frälst? Kan jag inte låta bli att tänka. Provocerad. Trodde han verkligen att jag inte valt bort religion aktivt i mitt liv, utan att jag bara inte har exponerats förut?

När jag närmar mig slutet av trappan hör jag en högtalare som på hög volym mässar något på arabiska. Det låter aggressivt. Men jag ser ännu bara två meter av gatan nedanför. Vad händer? Ett religiös lynchmobb? Ett upplopp? Terrorism?

Jag når gatan med ett försiktigt steg. Tittat skrämt ut. Möter blicken hos den lastbilschaufför som i samma stund kör förbi med sin frukt- och grönsakslast. En högtalare på taket ropar ut. ”Tomater, apelsiner, spetskål” Typ och ungefär. Och jag ser i hans blick att han förstår läget. Vi ler mot varandra. Båda urskuldande. En kort sekund.

5. Amfiteatern

Mitt i Amman finns en väldig amfiteater. 20 kr kostar inträdet, man köper biljetten i en liten kiosk tvärs över. Poliser och vakter patrullerar. Lokala familjer besöker. Och några turister. Jag klättrar högst upp. En flygplan flyger in bakifrån på låg höjd. Stora kackerlackor krälar över den 2000 år gamla stenläggningen.

6. Al Balad / Prince Mohammed Street

Här verkar ju vara place to be. För här finns ju också flaneringsvänliga gator. Butiker med kvinnokläder, långa svepande och pärlbeströdda. En apelsinjuicebar. Restauranger. Hit skulle jag gått direkt och skippat Rainbow Street.

7. Citadellet

Nästa topp att bestiga är Citadellet. Våga vägra taxi. Fast nu har vi visst moln och ingen solnedgång att invänta. Och förresten stänger citadellet visst 18. En timme innan solnedgång. Jag tar en taxi ner.

8. Royal Automobil museum

På Royal Automobil museum finns alla Jordaniens kungars samlade bilar. Samt andra rariteter. Bilen som Påven använde vid sitt statsbesök. En vit skapelse. Öppen med en enda vit fåtölj på flaket.

Bilen som Matt Damon körde i the Marsian. Som spelades in här i Jordanien, i Wadi Rum. Filmteamet skänkte den till museet innan man packade ihop och åkte hem till Hollywood.

9. En arabisk festmåltid

Sist av allt besöker jag Tawaheen al Hawa Restaurant. En sån restaurang som jordanska familjer bokar bord på när de har något att fira. Alla borden har plats för 8 personer. Minst. Jag sitter förstås ensam. Iakttar kvinnorna. Som jag inte vågat gå fram till och prata med på hela dagen.

Någon i Niqab. Unga kvinnor i senaste modet, skyhöga klackar och lösögonfransar som syns ända hit. Fast ändå slöja. Making the most out of it. Om kvinnorna i Amman väljer att ta av sig slöjan i taxin, som min chaufför sa till mig. När de är ensamma med en manlig chaufför. Då bär de den bara för andra människor skull va? Inte för någon guds?

Jag är förstås mätt redan efter förrätten. Eller förrätterna menar jag. Massor av tallrikar med meze bärs in. Sedan mixed grill. Myntajuice. Jag tackar nej till efterrätt. Som jag alltid gör. Och till vattenpipan.

Min dag i Amman är slut.

Och var ska man bo i Amman?

Var ska man bo då i Amman?

En bra idé är att bo uppe på någon av kullarna. För svalkans skull. Och för att det är lugnare där. Jag bor själv på La Lucanda Boutique Hotel. Bra hotell förutom att det är livemusik till halv tolv i baren två kvällar i veckan. Jag gillar ju att lägga mig tidigt.

Men nu när jag kollar booking.com så här i efterhand, tänker jag att jag nog velat bo nära Amifteatern. Där var de trevligaste kvarteren att strosa i. Beirut Hotel skulle jag nog ha valt om jag bokat något idag. Mitt i smeten, fast något kvarter bort. För ljudvolymens skull.