Ett decennium av resor, blogg och vardagsliv – borde man göra en sammanfattning?

Jag har faktiskt inte hunnit tänka så mycket på det, men min son påminner mig. Det är ju ett decennieskifte på antågande. Från 10-tal till 20-tal. 10 år är lång tid, svindlande. Och när man tänker tillbaka på hur livet var då, så är det lite ”en annan tid, ett annat liv” över det hela. Eller finns det de som tycker att inte så mycket har hänt på 10 år?

Så här såg våra liv ut 2009/2010

Familjeliv

Vid årsskiftet 2009/2010 var Christofer jag ett par sedan 3 år tillbaka. Men vi bodde inte ihop. Jag bodde i mitt radhus på Haga i Umeå och Christofer bodde i ett bostadsrätt-parhus i den lilla byn Röbäck precis söder om Umeå. Mina barn var 9 och 6 år och Christofers var 11 och 7. Vi hade våra barn varannan vecka, samma helger men olika arbetsveckor. Så varannan helg bodde vi hos mig utan barn, varannan helg sågs vi i regel inte, eller så träffades vi ihop med barnen. Och i veckorna åkte den ”barnlöse” över till den andra. Barnveckorna var fullspäckade av matlagning, läxläsning, ridning, scouter eller vad barnen nu sysslade med just då. Hämtning på fritids varje dag fortfarande, kompisar som ibland skulle med hem. Mycket badhus på helgerna har jag för mig, vid den här tiden. Vi hade en hamster som hette Darwin och även Christofer hade en som jag minns det.

När vi hade våra helger tillsammans levde vi att ganska lugnt liv med mycket god mat, promenader och läsning.

Jobb

Christofer jobbade då som nu på Lundqvist-gruppen, där han är delägare.

Jag var regionchef på Svensk Morgondistribution, dvs de stora morgontidningarna i Norrlands eget distributionsbolag. Ett jobb som jag trivdes med och nog tänkte att jag skulle fortsätta på ett bra tag. Det var det där orosmolnet bara. Att morgontidningarna minskade i upplaga från år till år?

Träning

Vid årsskiftet 2009/2010 tränade ingen av oss. Trots detta var vi trådsmala intill magra. För min del hade jag tränat mycket innan barnen, men sedan de kom aldrig fått till någon kontinuerlig träning. Det tog helt enkelt för mycket tid. Plus att jag inte hittat något bra ställe att träna på i Umeå. I Stockholm hade jag alltid varit en Friskis och Svettis-person och de fanns ju inte i Umeå!

Men jag hade ganska stora problem med nacke och axlar, så på den där Kina-resan (se nedan under resor) minns jag att vi pratade om det och bestämde oss. Till hösten börjar vi träna! Christofer började på Taekwondo och jag på yoga och vanlig träning på IKSU i Umeå, träningstemplet uppe vid universitet som ”alla” tränade på då.

Resor och blogg

2009/2010 kändes det fortfarande som att alla ens semesterdagar rättmätigt tillhörde barnen. Att ta semester på egen hand var lite som att stjäla dagar från dem. Vi reste alltså inte så mycket, någon vecka per år bara utan barn. 2009 till Rom och Amalfikusten i september. 2010 fick Christofer en resa till Kina i 40-present av mig. Och bloggen fanns ju inte då. Den startade vi först 2013.

Vad har hänt sedan dess?

Jaha om vi jämför nu då. Vad har förändrats?

Familjeliv

Under de här 10 åren har Christofers barn flyttat hemifrån och vi flyttade ihop i mitt radhus 2017. Jag kan ärligt säga att jag njuter av att alltid få vara tillsammans. Alla de där åren av särboskap slet ganska mycket på mig och jag kan känna att jag har gjort ganska stora uppoffringar för att ha förmånen att vara ett par tillsammans med Christofer.

Sedan har vi ju köpt en sommarstuga också. I Järnäsklubb 6 mil hemifrån.

Jobb

Same, same för Christofer alltså. Fast nu har han ju varit sjukskriven i nästan ett år och ganska nyligt börjat jobba 25%.

Medan jag har bytt jobb hela 3 gånger på dessa 10 år. 2012 sålde tidningskoncernerna sitt distributionsbolag till Posten. Jag som under tiden avancerat till någon slags ”intern VD”, dvs VD högra hand inåt i bolaget, hade därmed inget jobb kvar och det blev läge att flytta på sig. Sedan har jag provat två andra arbetsgivare i 4, respektive 1,5 år. Båda med positiva upplevelser i form av underbara medarbetare och kollegor, men också med ganska tydliga dysfunktionella strukturer, härskartekniker och annat unket.

Nu jobbar jag sedan 1,5 år på Transportstyrelsen och känner för första gången sedan Svensk Morgondistribution att jag trivs rakt igenom liksom. Inga sjuka underliggande strukturer som får mig att vakna 3 på natten och tänka ”Jag måste därifrån”. Rätt skön känsla.

Träning, hälsa och andra hobbys

När jag skriver ovanstående inser jag att vi båda tränat utan uppehåll i 10 år nu snart. Ganska fräscht ändå. Tänk vad 10 år av chips och öl skulle ha gjort med oss i stället liksom? Ändå, trots träning, semi-vegetarisk kost och ett 9 år långt sockerstopp fick Christofers sin stroke i november förra året. Men livet var visst aldrig tänkt att vara rättvist va?

Nu tränar vi båda på USM, Umeå sport och motion, som ligger precis mitt i stan. Lagom att slinka förbi på väg hem från jobbet. Christofer har slutat med Taekwondon. Redan innan stroken faktiskt eftersom många slutade i klubben och han inte hade någon sparringpartner av samma längd och vikt längre. Och efter stroken skulle det vara rätt så livsfarligt för honom att träna en ”slåssport” som Alva en gång uttryckte saken.

I stället har han på senare år varit engagerad i Hemvärnet. Christofers stora dröm som barn var alltid att bli militär. Så blev han också och han hann jobba något år som fänrik i Östersund innan livet ville annorlunda och han slutade inom försvaret. Nu får han leva ut drömmen igen i form av att vara övningsledare på diverse Hemvärnsövningar och Military Weekends för ungdomar.

Resor och blogg

Ja här har det ju hänt massor. Under dessa 10 år har vi verkligen fått leva ut alla våra resedrömmar och har gjort fler resor och besökt fler länder och platser än vi någonsin skulle ha vågat drömma om innan. Vi har inriktat våra liv så att detta blivit möjligt. Avstått från konsumtion, renoveringarhysteri och prylhets till förmån för upplevelser. Vi har rest med barn, men ofta utan och egentligen aldrig varit lediga från jobbet utan att också resa samtidigt.

Historien om bloggens tillkommande har vi dragit några gånger nu, så den lämnar vi väl därhän. Men startades gjorde den, den 18 juni 2013. ”Vi kommer aldrig att bli stora”, sa vi då. ”Vi gör för udda resor för det.” Ingen charter till Mallis i sikte, liksom. ”Men de som trots allt hittar hit, de ska känna att ”shit” det här var bra, det hade jag verkligen nytta av.”

Nu är vi ändå en av Sveriges största resebloggar, fastän det inte skulle bli så. Inte borde kunna. Med ett rekord på 65.000 besökare under juli månad i år. Och det är väl kul? Men också lite stressande. För vi märker att det kommer krav på oss. ”Det här borde ni väl också skriva om” och ”Det här borde väl ni veta”, ”Det är det minsta man kan begära”

Men nej, vi skriver den här bloggen på fritiden. På helger och kvällar. Och vi vet inte allt, vi skriver fel och det vi berättar om är bara hur det var när vi var där, hur vi upplevde det och bloggen kan aldrig bli en Lonely Planet där betalda författare tillbringar månader på orten för att utreda alla förhållanden.
Men vi hoppas ändå att det duger och att ”de som trots allt hittar hit, de ska känna att ”shit ”det här var bra, det hade jag verkligen nytta av”.

Men bästa resan då?

Oj ja, men då måste vi ändå svara Namibia. Resan vi alltid återkommer till. Och förstås en av våra minst lästa. Men så funkar nu en gång världen och livet.

Och bästa vandringen?
Nej tvinga oss inte att välja! Det blir för plågsamt. Men någon av dessa tre är det helt klart:
Vandring i Dolomiterna: Sassolungo – att besegra Riddar Katos borg
Madeiras bästa vandring – Pico do Arieiro till Pico Ruivo
Bukhansan National Park – att vandra mitt i Seoul

Nästa 10 år då?

Tja, det vet man ju inte. Vi gillar inte riktigt att sätta upp storslagna planer för framtiden. För man vet inte vad man vill då. Då när framtiden plötsligt är här.

Det enda mål vi sätter upp för oss tydligt och klart, blir nog detta; Att hålla Christofer vid liv. Med mediciner, tillräckligt med sömn, ett stressfritt liv och en rekorderlig andningsmask på nätterna.

Häng med in i nästa årtionde! Gilla 4000mil på Facebook.