Det kör ihop sig den här morgonen. Vi har städet som kommer idag. Så jag måste jobba från kontoret. Dessutom ska det ju var undanplockat så att de kommer åt att städa. Det mesta är gjort igår, men nu på morgonen måste jag plocka ur diskmaskinen så att den går att fylla med frukostdisken.
Alexander har varit 5 dagar hos pappa men är nu tillbaka. Inser att maten som han vill ha till frukost är i frysen. Något annat måste fixas. I hast.
Bilen ska få sommardäck idag, jag måste åka 8:00 senast för att hinna upp. Matlådan är visst inte packad. Och så vill jag träna idag och då måste träningskläderna med. Enda chansen denna vecka och kroppen behöver rörelse. Inte bara pensionärspromenader.
Stressen rusar i kroppen. Från behagliga 0% till 100% på en gång. Alla de vanliga tecknen. Det drar i nackmusklerna. Huvudet rusar. Pulsen stiger. Blodsmak i munnen.
Så här har mitt liv varit i så många år. Ständigt. Priset jag betalat för chefsjobb, ensamstående föräldraskap och funktionshinder.
Så många dagar i mitt liv som börjat precis så här. Jag har bråkat med barnen, blivit galen, slagit av backspeglar mot garageporten. Tidiga mötesbokningar i kalendern. Eller pressen att vara tidigt på jobbet för att ha en möjlighet att sluta i tid.
Kanske ett eget mindset också? Förmodligen. Egna krav som kanske är högre än andras? Så många dagar som inte gått ihop sig har varit resultatet. Kanske på utsidan, men inte inuti mig. Allting är så invant. Så vardagligt. Jag känner igen allt i min kropp. Det här är jag och mitt liv.
Men det har inte varit så här på ett tag nu. I två månader har livet nästa stått stilla utan stress. Inga tider att passa på det sättet, ingen klocka som dikterat livet. En möjlighet att istället jobba utifrån sin egen kropp. Sitta på möten och utbildningar hemma i pyjamas med kameran avslagen. Ta en paus och gå ut. Sitta en stund på balkongen.
Hur ska jag kunna gå tillbaka till den här? När jakten på tiden blir vardag igen. Ska stressen pulsera i nackmusklerna varje dag igen? Som ett normalläge.
Vill jag det? Orkar jag det? Borde det verkligen vara på det här sättet? Hur kan vi ha stått ut med att ha det så här så länge? Vi allihopa som bor i den här världen.
Och vad gör stressen med en människa som lever så år efter år?
Finns det alternativ för att arrangera sitt liv på ett annat sätt? Ligger det på mig att förändra? Eller är det någon annan, något annat som måste ändras?
Jag tror corona har varit bra för många som nu har haft tid att stressa ner och 8nse att man kanske måste ändra visa saker. Kanske måste du också börja tänka om 9ch ändra ein del saker men 8nte ditt skrivande här på Bloggen tycker så mCket om att läsa Vad ni skriver på denna sida. Har sakna er under corona tiden. Ha en lugn 9ch utan Stress dag. / Lena Weber
Ja jag hoppas verkligen att mycket bli annorlunda i världen efter detta. Att vi lär oss.
Vi finns ju här på bloggen under Corona-tiden också! Med lite annorlunda ämnen. 🙂
Jag har noll och inga svar men det är ”fint” att få läsa om en annan sida av dig. Jag tycker det skönaste med Corona är att tempot är lägre. För alla. Det är inte bara okej, det är bra och ingen idé att jaga tiden. Vi får se vad vi kan lära oss av det. Hoppas du finner svar! <3
Förhoppningsvis kan vi lära oss. Kollektivt eller de som vill. 🙂