Möt Ozzy och några andra oktoberfunderingar

Nej, vi har inte skaffat hund, men det har däremot Christofers dotter gjort. Ozzy heter valpen och är en blandras. Toypudel och Shihtzu. Vi är hundvakt åt Ozzy flera gånger i veckan, nu senast i helgen, så det känns faktiskt lite som att vi skaffat hund vi också. Ozzy är livlig och mer ”hundlik” än vad Trulle någonsin var. Trulle var mer som en liten farbror hela sitt liv liksom. Ozzy busar, apporterar och tuggar på saker! Det är vi inte vana vid.

Och så är Ozzy väldigt liten. Bara en valp än, men kommer nog att vara väldigt liten som vuxen också. Kan inte gå i trappor, än i alla fall, på grund av sin storlek. Det blir en del bärande. Christofer funderar på att bygga en ramp till Ozzy i stugan, så att han kan gå in och ut själv.

Ozzy har inte förstått storheten med att tillbringa dagarna utomhus än, utan vill mest gå in när vi är ute i timmar och påtar i stugan. Men vi ska nog lyckas omvända honom till en riktig gårdshund som älskar ”Klubben”.

Oktober, regn och översvämningar

I övrigt känns det som att oktober verkligen har oss i sitt grepp just nu. Eller mig kanske, Christofers psyke är som vanligt opåverkat av triviala yttre faktorer som kyla, mörker och regn.

Sa jag regn? Här i Umeå regnar, regnar och regnar det. Lite stämning som i filmen ”Seven” börjar det bli. Halva stan är eller har varit översvämmad. Jag kan inte minnas att andra städer som jag bott i svämmar över så fort det regnar? Är det vanligt, eller är det något seriöst fel på Umeås dagvatten-system?

Ett erkännande

Och till sist då. Ett erkännande av en pinsamhet.

Jag ser ju inte mycket på tv. Följer inte många serier. Om man jämför med vad jag har förstått att andra gör. Dokusåpor har jag väl inte sett de senaste 20 åren. Och dejtingprogram känns ju som helt meningslös underhållning. Och inte alls min stil.

Ändå finns det ett helt meningslöst program som jag ändå verkar dras till. ”Gift vid första ögonkastet”. Sjuk programidé, pinsamt, ja allt man inte vill ha i ett tv-program. Ändå har jag sett flera säsonger. Två av den svenska tidigare. En av den amerikanska för ett gäng år sedan. Lovade verkligen mig själv att inte se igen, för det blir ju mest misär och tragik av detta upplägg.

Ändå så sitter jag nu här i oktober 2020 och ser säsong 9 (!) av sagda program i USA-versionen. Galet, men det verkar ju som att det är någon oemotståndlig komponent för just mig.
Förhoppningen om det stora, sanna kärleken som deltagarna har. Hur de kämpar och kämpar för att bli lyckliga tillsammans och att de är beredda att ta denna enorma risk. Och just nu ser det ljust ut för alla fyra paren faktiskt. Men jag förstår ju att innan serien är slut kommer förmodligen alla förhoppningar att ha grusats, alla vara besvikna och alla förhållanden slut. Så jag ska nog vid närmare eftertanke sluta se nu, medan alla fortfarande är lyckliga?