Sagan om gott mot ont är nog lika gammal som människan själv.
Sauron, Tengil, Häxan i Narnia, Lord Voldemort. Djävulen, kort och gott, om man går till självaste Bibeln. Ondskan har många namn. Man läser och förfäras över ondska som kan vara så kompakt, så svart.
Känner för rollfigurerna på andra sidan. De som av ödet är satta att bekämpa ondskan. De är små, de är vanliga människor. Eller Hobbitar. Som beslutsamt tar sig an sitt öde. Som för ringen ända fram till elden där den kan förintas. Som kämpar mot draken Katla.
Tänk att de vågar! Man bävar. Skulle jag våga? Eller skulle jag fega ur inför ondskan?
Men de har ju inget val. Tiden och ödet har bestämt åt dem. Kämpa eller dö. Det är ju alternativen. Eller att gå över till den mörka sidan.
”Men då sa Jonatan att det fanns saker som man måste göra, även om det var farligt. ’Varför då’, undrade jag. ’Annars är man ingen människa utan bara en liten lort’, sa Jonatan”
Som Astrid Lindgren skriver i Bröderna Lejonhjärta.
Saurons öga
Nu är det plötsligt vi som lever i en tid där Saurons öga åter har vaknat. Och det riktas mot oss.
Det som slår mig är att i sagan visste alla vilken sida de stod på. Gott mot ont. De onda visste alltid att de var onda. Nu tycks de inte veta. Den ryska ambassadpersonalens som lägger ut på Twitter att den skadade gravida kvinnan från den bombade förlossningsavdelningen i Ukraina är fejk. Den unge ryska idrottaren som står på prispallen med ett Z på bröstet: ”Det var Ukraina som startade kriget”. Den ryska pappan som på dotterns telefonsamtal från Sverige om och om ingen upprepar: ”Allt är Västs fel!”
Jimmy Åkesson som bara dagar innan invasionen på en direkt fråga inte kunde välja vem han föredrog, Vladimir Putin eller Joe Biden. En Putin som annekterat Krim, förgiftat sina motståndare, bombat den syriska civilbefolkningen och satt sig själv till envåldshärskare på obestämd tid. Mot en demokratiskt vald ledare.
Jimmy som redan tidigare sagt sig föredra Viktor Orbán, som monterar ner Ungerns demokrati, framför Angela Merkel.
De gånger jag pratar med någon av hans väljare verkar de aldrig förstå vilken sida de valt.
Zeitenwende
Jag läser det tyska ordet i en artikel. Smakar på det. Älskar ju det tyska språket. Nu har jag fått ett nytt ord att smaka på. Egentligen finns ingen anledning att använda det. För vi har ett svenskt ord också som betyder samma sak. Epokskifte. Men jag gillar det tyska på något vis. Det låter ännu högtidligare än det svenska.
När man träffar folk i dessa tider. Och det börjas prata om kriget i Ukraina. Då dröjer det inte länge. Först ser man det i deras blick. Skuldmedvetet, trotsigt, men ändå beslutsamt. Sedan säger de det. Nästa undantagslöst:
– Någon borde knäppa honom! Putin alltså.
De har vänt och vridit på det och kommit fram till en lösning som är det enda vettiga. Zeitenwende.
Tyskland rustar, Sverige lika så. Zeitenwende.
Till och med SD i Sölvesborg tar emot flyktingar. Blonda och blåögda visserligen. Men empatin fanns där ändå, längst inne. Medmänskligheten.
Kan allt detta föra med sig att vi alla från och med nu förstår vad vi har att vårda? Hur mycket vår demokrati är värd och vad alternativet, alltid, alltid är? Vågar man hoppas på det? Zeitenwende?
När Sveriges regementen lades ner i decennieskiftet 1980-1990, stod man med namninsamlingar för I14, i entrén till köpcentret 9:an i Gävle där jag bodde.
– Nej, sa jag, Gunilla 18 år.
– Jag är pacifist, jag skriver inte på!
Nu ringer jag Christofer där uppe i Norrbotten. Där han som bäst lär unga svenska män och kvinnor att överleva utomhus i vintermiljö.
– Får jag skjuta på skjutbana med dig? Är det tillåtet?
– Ja, säger Christofer. Vem som helst får skjuta. Man får inte jaga om man inte har jaktlicens. Man får inte äga ett vapen om man inte har vapenlicens. Och jag får inte låna ut mina vapen till någon. Men du får skjuta på bana med mitt vapen om jag står bredvid.
– Då får du lära mig när du är tillbaka, säger jag.
Ödet och tiden jag lever i har bestämt åt mig. Om ryssen kommer. Då ska jag skjuta.
Ja, vad finns det att säga; det är speciella tider vi lever i. Har under två jular plöjt Astrids krigsdagböcker (och ja skrivit en analys av Bröderna lejonhjärta och kopplingen till WW2 i en kurs jag läste om Astrid förra året) och det enda som slår mig är att det är nästan exakt samma sak som händer nu, historien upprepar sig. Innan ww2 var man kluven av känslorna mellan (vem man skulle hålla på) Ryssland eller Tyskland, man höll ju inledningsvis på Tyskland (för det var dom som skulle stå emot Ryssland) och nu är det samma kluvna känslor och samma retorik som återupprepas. Vem ska man hålla på, vilken sida ska man välja? Tragisk att behöva ta ställning. Men ja, i slutändan får vi hoppas att det är självklart val, även för Jimmy.
Ja det har ju pratats om det länge nu, hur lik den senaste tiden varit tiden före WW2. Och så hamnar vi i ett invasionskrig nu också.
Demokrati, fred och frihet känns som ett rätt enkelt val att ta ställning för.
Ja, man kan ju tycka det. Historien skvallrar dock om att det är rätt många som inte tar den ställningen.. Av olika skäl förstås.
Ord är för smått för att säga vad man känner men ord är mäktiga för att säga vad som sker. Tack för en bra text den gick djupt hos mig.
Vaknade 04:40 i morse och gick upp och skrev detta. 🙂
Tack för en mycket viktig text
Tack själv. 🙂
Mycket bra skrivet!!
Tack. Ibland måste man bara få ur sig det man tänker.
“I wish it need not have happened in my time,” said Frodo.
“So do I,” said Gandalf, “and so do all who live to see such times. But that is not for them to decide. All we have to decide is what to do with the time that is given us.”
J.R.R. Tolkien – The Fellowship of The Ring
// Tolkien-nörd sen jag var 10.
Precis så ja. 👍