Jag är ju ofta lite av en flatcoated retriever när jag är ute och reser. Har lätt att dras med, vifta på svansen och dra i kopplet. Ibland till den milda grad att jag tror mig vilja rycka upp bopålarna där hemma och genast flytta till den nya destinationen. Men hur ofta händer det? Vilka platser genom tiderna har jag velat flytta till?
Vi reder ut i dagens inlägg.
Hongkong
Åh vilka känslor jag fått för Hong Kong båda gångerna jag besökt staden! På Hong Kong-ön i Soho området får jag en märklig känsla av hemma. Fastän precis allt är annorlunda och exotiskt egentligen. Och jag som tycker att Stockholm kan kännas väl stort och urbant, tror mig plötsligt om att trivas i en 8-miljoner stad.
Lissabon
I Lissabon var jag färdig att börja läsa lägenhetsannonser, så exalterad och förälskad i staden var jag under mitt besök 2017.
Namibia
Ingen specifik stad (fast gärna vid kusten), men både jag och Christofer bestämde oss under vår resa i Namibia att göra landet till vår fallback-plan. Den plats vi ska bege oss till om Sverige inte känns rätt längre.
Lungern, Schweiz
Plötsligt på tåget i somras. Längs den legendariskt vackra sträckan Golden Line i Schweiz. Tåget rullar i maklig takt genom byn Lugnern, som ligger synnerligen bildskönt i en dalgång och vid en sjö.
Då tar känslan plötsligt tag i mig. Jag vill kliva av tåget och hyra mig ett litet rum med en vy över bergen och sjön. Lämna allt, stanna här. Börja om och aldrig komma tillbaka.
Abisko
Varje gång jag besöker Abisko vill jag långtidshyra en liten, ensligt belägen stuga och långbo en hel höst. Leva primitivt, handdiska, hugga ved och hämta vatten. Kanske inte ens att jag har internet? Och så förstås ge mig ut på fjället.
Karlskrona
En tropiskt varm sensommardag är jag här. Folk solar, badar från bryggor mitt i stan. Livet ser så enkelt ut. Varför lever inte också jag så här? Mitt i ett världsarv och allt?
Jag ringer Christofer och utbrister:
– Jag vill flytta till Karlskrona nu!
Missa inga inlägg. Glöm inte att följa 4000mil på Facebook och på Instagram.
Det där är ju så kul att fundera på, på många platser, även om de inte känns så där fantastiskt rätt utan bara lite lagom. Fundera på vem jag skulle vara om jag bodde här, hur mina dagliga rutiner skulle se ut (gå i morgonrock till bryggan för det dagliga doppet?), kolla mäklarannonser och de lokala anslagstavlorna – jaha, jag kanske skulle gå med i schackklubben (nej knappast, men ändå) eller volontära på den där läxläsningsaktiviteten. Vilket fik skulle jag bli stammis på, vilka nya hobbies skulle jag utvecckla. Och så vidare, lite dagdrömmande.
Ja det är spännande att tänka sig ett annat liv. Sen inser man att man själv ju är precis samma människa, så förmodligen skulle man göra precis samma saker. 😊
San Sebastian, Baskien. Blev handlöst förälskad i staden. Ska tillbaka dit i höst, så får se om känslan finns kvar.
Sen kan jag utan problem tänka mig att bo i Skåne, kring Helsingborg/Höganäs. Känns som hemma varje gång jag är där. Vi gör redan nu vad vi kan för att slippa den norrländska vintern.
Spännande med San Sebastian! Dit var vi ju på väg förra våren men fick ställa in. Nu blir jag sugen igen.
Haha, älskar sådana här tankar som känslomänniska och kulturgeograf.
Det är inte så konstigt att du trivs i en 8-miljonerstad. Sådana blir ju väldigt indelade i olika mindre stadsdelar som vuxit ihop, där var och en har sin egen stämning. I London går du till exempel mellan snofsiga Cumberland Terrace och stökiga Camden High Street på fem minuter.
Jag ville ju länge pensionera mig i St Ives. Sedan kom Brexit och Cornwall visade en delvis annan sida. Därefter pandemin och nu är det än mer smockfullt och dyrt och tappar det jag älskade mer och mer. Jag har fått för mig att San Sebastian (som länge stått på önskelistan inte minst för maten) skulle kunna ta dess plats eftersom jag älskar atlantkustens vädersystem och avslappnade surfkultur. Vi får se.
Jag har blivit retad för alla ställen jag sagt ”här skulle jag kunna bo” om på vykort till en vän men det är ju inte alla ställen man älskar för att de är vackra eller roliga som man kan tänka sig att trivas i när man väl tänker efter. Lauterbrunnen är så vackert att man gråter men att bo i det konservativa Schweiz där kvinnor själva valde bort rösträtt tills år då jag redan var född…njae.
Barcelona är en seriös kandidat för mig. Älskar kombinationen av surrealism, livsglädje, historia, Medelhavet och sena, goda måltider med fungerande kollektivtrafik, cykelbanor och berg. Även jag funderar på det där med en reservplan idag. Vart tar man vägen om allt ballar ur. Flera ställen jag inte har varit på lockar. Vancouver är ett.
Jo ska man väga in statsskick och politik och sånt, då blir det ju genast svårare. Jag blev väl ärligt talat lite mindre charmad av Karlskrona när jag passerade torget och valstugorna och såg vartåt vinden blåste där…
Ja jag instämmer. Det finns många sådana vibbar i Blekinge tyvärr. Samtidigt märker man ju ofta av dem mer i Sverige. När jag berättade för vänner om delar av England innan brexit så blev de jätteförvånade för de reser mest till London när de kommer över. Då begriper man inte nödvändigtvis brexit.
Jag hyser för närvarande en stark önskan om att bo ett år i Norrland (typ Gällivare, Kiruna eller liknande). Max ett år, sen blir det nog för mörkt och kallt för mig 🙂 Men under den tiden kan jag se mig själv vandra en massa roliga vandringsleder, åka långskidor var och varannan dag, njuta av tjock snö under vintern, se mängder med norrsken osv. Kanske har jag en alltför romantisk bild av vårt lands nordligaste del? Annars vill jag flytta till Portugal eller Nya Zeeland.
Det kan du nog få rätt mycket av om du bor där ett år. Helst om du inte jobbar för annars går ju hela veckorna bort i mörker på vintern. Men många lever väldigt mycket så i norr. Med, i och för naturen.
Gunilla, vad väntar du på? Just do it😊man kan ju alltid komma tillbaka.
Nu är ju ingen av dessa seriösa planer, utan mer känslostormar som uppstår i mötet med en ny plats. Annars är det nog mest behovet av en inkomst, och en funktionshindrad son som hindrar en utlandsflytt.
Då kan vi bli grannar i Karlskrona… 🙂
Om inte du flyttar till Thailand då 😊
Jag har fått såna tankar om Mariestad och Västerås. Båda har fina bostadsområden nära vattnet.
Men jag blir nog kvar här strax utanför Stockholm. Barn, släkt och vänner håller mig kvar. (Är inte alls sugen på att flytta till Manchester där äldsta dottern med man och barn, första barnbarnet, bor. Tänker snarare kidnappa barnbarnet 😮).
Jo det finns ju förvisso en hel del som håller en kvar också. 😊
Jag har ju redan gjort mitt val🧡💚
Men visst drömmer jag fortfarande men kanske att jag nu vill ha kortare perioder. Ett par år i Namibia eller Tanzania som lodgevärd är en av alla drömmar.
Åh, jag men gud så underbart! 🙂
Kul att läsa att du föll för Karlskrona! Jag har bott där 4 år och det har hänt att jag ångrat att vi inte stannade här (är på tåget på väg in mot stan nu). Karlshamn är en gullig stad och det blåser mindre men Karlskrona är vackrare och mer unik.
Själv känner jag också ibland att ”Åh! Här skulle jag vilja bo ett år.”
Några sådana platser är Rom, Sydney, New York, Newport Beach (LA), Samoa och Noosa. Men, ja. Det finns fler. I Venedig skulle jag gärna bo en hel vinter till exempel.
Visst är det härligt att drömma och att få den känslan ”här vill jag bo”. Sen kommer man kanske inte att realisera en flytt till någon av platserna, det vet man inte.
Precis så kände jag i Cairns. Och Luz.😀
Underbart 😀