Hur har det gått med armen?

På allmän begäran, är väl lite magstarkt uttryckt, men eftersom vi har fått en del frågor om hur det gått med min arm efter olyckan i Batu Caves, tänkte vi frångå principen att bara skriva om resor här på bloggen och ägna dagens inlägg åt att berätta vad som hänt.

Idag för ett halvår sedan, dvs lördagen den 19:e september befann vi oss helt oplanerat i Kuala Lumpur.
Egentligen skulle vi ha åkt flodbåt i nationalparken Tanjung Puting på indonesiska Borneo och kollat in semivilda orangutanger, men ödet ville annorlunda.
Pga våldsamma skogsbränder orsakade av palmoljeföretagen i hela Indonesien och på Borneo i synnerhet, hade vi inte kunnat ta oss över till Borneo från Jakarta. Vi hade därför fattat beslutet att bege oss till Kuala Lumpur och invänta söndagens förbokade flyg upp till Perhentian Islands. Denna morgon satt vi länge och googlade sevärdheter i en stad vi inte förberett oss på att behöva slå ihjäl tid i. Valet föll till slut på Batu Caves.

I Batu Caves föll en sten från grottans tak på min arm. Stenen krossade allt i sin väg. En öppen fraktur med sår öppet in till ben, en operation på privatsjukhus och en fyra dygn lång sjukhusvistelse blev resultatet. Samt en i övrigt inställd resa.

En vecka efter olyckan anlände vi så hem till Umeå. Här hemma är Christofer och jag gifta särbos. Dvs varannan vecka bor vi tillsammans i mitt radhus i centrala Umeå och varannan vecka bor vi på varsitt håll, jag här i radhuset med mina barn och Christofer med sina barn i sitt parhus i en by utanför Umeå.

Att komma hem till vardagen med en helt obrukbar högerhand var därför inte lätt. Jag kunde till en början inte duscha eller klä mig själv, även om inlärningskurvan pekar brant uppåt när man helt enkelt måste lära sig…

Köra bil var till en början omöjligt, liksom att cykla.
Basala saker som att handla, laga mat, diska, städa och tvätta var omöjligt eller svårt.
Listan skulle kunna göras hur lång som helst. Det är inte förrän man står där utan högerhand som man förstår hur otroligt lite man klarar.

Jag uppsökte direkt handkirurgen här i Umeå, som stod för sårkontroll resterande tid. Såret ”överläkte” och måste plockas med pincett för att få bort en överproduktion av nya hudceller. Som tur var hade jag ingen som helst känsel i sårområdet.
Jag blev omgående sjukskriven i en månad från olyckstillfället, men valde att med undantag av mina sjukhusbesök, jobba ändå. Merparten av min arbetsdag pratar jag ändå mest bara och munnen var ju oskadd…

Jag kan bara konstatera att sjukskriven från sitt jobb blir man hur enkelt som helst, men för en ensamstående förälder finns ingen hjälp att få i en helt omöjlig situation att klara det mest elementära i hushållet.

Höger tumme var helt utan känsel. Tyvärr betyder ”helt utan känsel” inte ”helt utan känsel” utan istället helt utan normal känsel. Man kan inte känna beröring, inte applicera tryck med tummen för att man vet inte hur hårt man ska trycka osv. Men tummen har hela tiden massor av felaktiga känselsensationer. Det mesta bränner som eld. Metall, plast och tyg är t.ex. vansinnigt obehagliga material som man i det längsta vill undvika att röra vid.

Psykiskt var jag nog ett litet vrak den första tiden. Det kändes som att varenda fordon på gatorna var på väg mot mig. Varje dag på väg till jobbet (gående då eftersom det var det enda färdsätt jag behärskade) hade min hjärna fullt upp med kalkyler om vad som skulle hända om den bilen där framme förlorade kontrollen och kom rusande mot mig. Var på min kropp skulle den träffa, hur skulle det kännas, vilka skulle skadorna bli, om jag skulle överleva? Och om jag byter sidan på gatan nu och sen blir på körd, då kommer jag alltid att anklaga mig själv för att jag inte gick kvar på den här sidan.
Att förlora den där självklara tilliten till att saker kommer att gå bra, att ingen kommer att hända. Plötsligt öppnas i stället ett svart hål av worst case scenarios där det värsta ständigt händer.

Hela hösten tog det nog att få ordning på livet igen. Mer och mer kunde jag börja använda handen. Efter 2 månader började det bubbla i tummen och så kom känseln tillbaka igen. Efter 3 månader fick jag börja cykla. Katastrofrädslan försvann efter de första veckorna.

Jag gick hela hösten hos sjukgymnast och gjorde övningsprogram flera gånger varje dag för att få tillbaka funktion och rörlighet i handen. Jag minns att jag sa till henne i början att, tex laga ett hål i ett par byxor för hand eller sy i en knapp, det kommer jag ju aldrig mer att kunna göra.
-Jo, sa hon, det tänker jag!

Och hon fick rätt.
Idag kan jag göra allt finmotoriskt med handen som jag kunde innan. Har dock svårt att få tillbaka styrkan i vridrörelser, typ att öppna lock och korkar.
”Hälla upp te”-rörelsen gör ont fortfarande och tråkigast just nu är att ”armhävningspositionen” har svårt att funka. Jag vill och behöver träna och yoga och har inte kommit tillbaka helt där än tyvärr, har köpt ”grips” som jag använder men skulle gärna bli helt återställd även där.

Sammanfattningsvis har vägen tillbaka å ena sidan varit lite tuff stundtals, å andra sidan har allt gått bra och jag är i det mesta väsentliga återställd.
Jag har haft en grym otur och en grym tur på en och samma gång, om stenen prompt skulle träffa just mig, så träffade den trots allt extremt lyckosamt. Hela handen kunde ha rykt och förstås även hela jag.

Innan jag skadade mig var jag i full färd med att klara positionen huvudstående i yogan, en svår men viktig nyckelposition där hela kroppsvikten vilar på just underarmen och handleden, dvs precis de kroppsdelar jag skadade.
Den 19:e december kunde jag för första gången stå på huvudet igen och den känslan är svårt att slå!