Folk är olika. Så är det och det är ju bra. Det som jag har insett i höst är att man definitivt kan vara olika beroende av sin äkta hälft, ha olika behov av närvaro ifrån varandra och sakna den andra olika mycket.
Förstås finns det fruar som inte är så brydda om deras män är borta i länge perioder. Helt enkelt för att de inte (längre?) har så varma känslor för sina män. Men även i starka, kärleksfulla relationer kan man ha väldigt olika behov har jag insett i höst. Att det liksom finns par där frånvaro inte blir ett problem. Det har jag förstått först nu, när jag pratat med andra par om hur jag känt inför Christofers frånvaro.
De 5 kärleksspråken
En ledtråd till varför det kan vara så olika är teorin om de 5 kärleksspråken. Denna teori går i korthet ut på att vi människor kan ha 5 olika sätt som vi visar vår egen kärlek på och även förväntar oss att vår partner som visa sin kärlek på. Dessa är:
- Bekräftande ord
- Kvalitetstid
- Gåvor
- Tjänster
- Fysisk beröring
Där Christofers kärleksspråk är ”tjänster”. Det vill säga han visar sin kärlek genom att gör saker. Laga middag, diska, sätta upp en lampa, måla om etc.
För mig däremot är det definitivt kvalitetstid som gäller. Det är jätteviktigt för mig att tillbringa tid med min partner och att vi ger varandra fokus och kvalitet i den tiden. Jag skulle aldrig kunna ha en relation med en person som ofta prioriterade bort oss till förmån för andra aktiviteter och sammanhang.
Medan andra par kan ha en fantastisk relation fastän man tillbringar massor av tid på olika håll.
Vad jag saknat denna höst
Denna höst har Christofer varit frånvarande i 2 månader i sträck på ett internationellt uppdrag och det har verkligen varit en prövning för mig.
Det dagliga samtalet
Det jag har saknat allra mest är nog det dagliga samtalet. För mig är det superviktigt att få ventilera min dag tillsammans med Christofer. Bolla känslor och tankar. Det finns tusen saker som liksom bara han kan förstå. Och förstås ännu fler saker som få personer utom han skulle orka engagera sig i om jag försökte berätta dem för någon annan.
Måltiden
Åh vilken öken att laga och äta mat själv! Mina matvanor som i vanliga fall är mycket bra, med massor av vegetarisk, hemlagad mat, har i höst totalt rasat samman till filtallrikar, betydligt mer socker än normalt, hämtmat och halvfabrikat. Eller helt enkelt fasta.
De gemensamma besluten
Beslut blir ju sjukt mycket jobbigare om man måste ta dem själv. Jag har verkligen saknat att kunna bolla alla små och stora beslut och bestämma tillsammans. Särskilt aktuellt blev det i och med vår renovering i stugan.
Delandet av praktiska sysslor
Det hade jag väl inte ens tänkt på innan. Hur mycket stressigare det blev att vara den enda i hushållet som kan åka och handla, eller åka ut till stugan och möta upp med en hantverkare osv. Man är så van att hjälpas åt.
Resorna
Ja men förstås. I höst har vi inte kunnat resa något tillsammans, utan de resor jag har gjort har jag gjort på egen hand.
Bloggen
Ja, det är till 99% jag som skriver på bloggen. Därmed tänker man ju att allt skulle rulla på som tidigare med bloggen åtminstone även om Christofer är borta. Men nej, jag har verkligen saknat att kunna bolla vilka foton som är bäst, att få hjälp med att läsa och tycka till om innehåller eller en viss mening. Även här har det visat sig att jag är beroende av Christofer.
Praktiska saker
Jag är vansinnigt opraktisk och dessutom löjligt svag. Nästa varje dag har jag saknat bärhjälp, hjälp att köra släpvagn, hjälp att skruva ihop IKEA-möbler, eller något annat. Särskilt som min son fick en lägenhet i höst och har flyttat dit.
Fysisk beröring
Ja men det måste ju också nämnas. Många människor i dagens moderna samhälle är svältfödda på fysik beröring. Medan man som ena parten i en lycklig relation är oerhört bortskämd med den varan. Det finns alltid en kram att få vid behov. Att plötsligt bli fysiskt ensam blir som en chock för kroppen. En ensam-chock.
Att veta att han lever och mår bra
Alltså, en av de jobbigare sakerna för mig har faktiskt varit att inte veta säkert att han lever och mår bra. Att inte har koll på hans fysiska hälsa, om han sover, om han stressar, vilket blodtryck han har. Att ibland tänka att ”i detta nu kan han faktiskt ha fått en ny stroke och redan vara död. Det är bara det att jag inte har fått reda på det än”. En mycket jobbig känsla att ha i kroppen.
Nu är Christofer hemma
Nu är Christofer hemma igen sedan flera veckor. Det han säger nu är att han inte kommer att åka iväg på så här långa uppdrag igen. Den som lever får se. Men jag tänker inte att vårt förhållande är av den typen som tjänar på frånvaro. Att det är sådant att det kan vara av godo att vara ifrån varandra i en period ibland. Om nu några relationer är sådana?
Skulle du och din partner klara en frånvaro på två månader bara fint eller skulle det bli en prövning för någon av er? Har ni testat någon gång?
Missa inga inlägg. Glöm inte att följa 4000mil på Facebook och på Instagram.
Nu har vi det inte så, men under barnens uppväxt var Stefan, mannen i mitt liv, ute och reste. Som sportjournalist fanns det alltid nån match eller tävling att bevaka. OS, EM och VM innebar att han var borta en månad sisådär. Andra tävlingar kunde han vara borta 14 dagar och hockey innebar ofta nån natt här och där. Det var jobbigt med tre pojkar hemma och att klara av allt som måste klaras av i form av körningar till träningar mm.Jag tyckte att det var funkade när han var borta 10 dagar, men blev det längre var det skitjobbigt och då hade vi ju inga mobiler…. När han kom hem efter att ha varit borta länge var han ofta ledig några veckor. Då pratade vi och pratade hela tiden. Men allt det du skriver om saknaden, längtan efter att ta beslut tillsammans, bara känna en hand på axeln när man går förbi varandra är så mycket värt. Och att kunna få tag i varandra när som helst med ett sms…
Jag fattar verkligen vad du menar och känner igen mig i vad du skrev.
Tack för fint svar. Låter som ett tufft liv att ta hand om 3 barn själv i långa perioder. Fast så har ju många det.
Som varannanveckasförälder har ju jag i och för sig haft något liknande. Under den perioden var jag och C ett par men bodde på varsitt håll.
Vardagspratet tycker jag är det man saknar mest. Nu finns mobiltelefonen men C har varit upptagen från tidigt morgon till sen kväll varje dag, så det har inte varit så mycket pratande.
Aldrig testat!
Lång frånvaro med begränsad kontakt skulle vara väldigt jobbigt för mig/oss.
Oj vad jag skulle oroa mig.
Vardagen är viktig.
Precis så, vardagen är viktig. Vad har man egentligen om man inte har vardagen. 👍
Lever i ett distansförhållande sedan några år, där vi ses 4 ggr och totalt fyra veckor per år. Ser ingen fördel förutom att vi har så otroligt många djupa samtal. Jag har inte känt någon annans person och själ så djupt förut haha.
Långdistansförhållanden är ju tuffa. Men om det är det som måste till för att få vara tillsammans med ”rätt” person, så har man inget annat val än att bita ihop och få det att funka förstås.
Jag hamnade på sjukhus efter en olycka i vår mjölkproduktion och blev borta hemifrån i 9 veckor. Långa dagliga samtal på telefon men han kunde bara komma och hälsa på en eftermiddag varannan vecka och vid ett par tillfällen sammanföll det med att jag gjorde en större operation och vi bara fick en kort stund på kvällen när jag var rätt drogad. Så snart jag orkade med en resa till IKEA köpte vi en dubbelsängsmadrass så vi kan ligga tätt intill varandra och det gör vi fortfarande 14 år senare. För tre år sedan var det hans tur att hamna på sjukhus. Han var bara borta 12 dagar men jag sov väldigt dåligt och hade gått ner flera kilo när han kom hem. Han hade gjort en stor bypass efter en tyst hjärtinfarkt.
Ja det låter som lång tid att vara ifrån varandra. Ofrivilligt dessutom. Bra beslut att ta igen det med dubbelmadrassen. 🙂
Det var inte så att vi inte gjorde saker på egen hand men ja, nu när jag är själv äter jag mycket tråkigare hemma och går hellre ut och äter mer. Saknar verkligen att bara sitta nära i soffan och kolla på frågesport eller på balkongen och dricka te i solnedgången eller titta efter stjärnfall. Blir så arg på att nu de senaste vintrarna är det norrsken kväll efter kväll ända här nere i Skåne och dottern har sambo och fast jobb och inget av detta kan jag dela eller prata med honom om. Inte om brittisk politik och världsläget heller och visst kan min dotter ofta komma och koka mig ett perfekt ägg och ge mig en kram men det är så mycket just de där samtalen jag saknar.
Förstås så väl och tänker ofta på det själv. Om Christofer försvann är det så mycket som ingen annan än han skulle förstå eller uppskatta. Som det liksom inte finns plats för någonstans i universum än just i ett samtal mellan just oss två.
Vad gäller det där med praktiska saker, så tror jag att de flesta andra män gärna skulle hjälpa dig med det du ville om du bad dem. Män gillar ju i regel att känna sig behövda och kunna hjälpa. Men det får ju inte uppfattas som flirtande heller, förstås. Kände själv en kvinna som alltid brukade be mig om hjälp med saker och ringde till mig när hon ville få något fixat. Just saker som bärhjälp, skruva ihop möbel, sätta upp hylla, byta glödlampa etc… Spelade ofta lite ”dam i nöd”. Dock tror jag hon gjorde det lite just för att flirta också.
Jag tror också att väldigt många vill hjälpa, båda män och kvinnor. Mitt problem är väl att jag ogärna frågar. Dock bad jag ju en kvinnlig vän om hjälp med min sons flytt och det gick ju bra.