Ett av Sveriges 15 världsarv är Hälsingegårdarna. Unika för sin storlek, för sina invändiga väggmålningar och för sina påkostade festsalar. Som mest stod tomma. I regel använde man bara sin festsal en 5-6 gånger per generation. Bröllop, dop, begravning. Detta är också anledningen till att de i många fall förblivit orörda. Bostadshusen som ju användes dagligen har man renoverat och gjort om kontinuerligt.
Detta världsarv består av 7 hälsingegårdar och samtidigt av 1000. 7 gårdar är utvalda som världsarv med representerar samtidigt alla de andra, om man säger så.
Av de 7 har vi redan besökt 2, Erik-Anders och Gästgivars. Dessutom flera ståtliga Hälsingegårdar som inte ingår i just dessa 7.
Nu har vi bestämt oss för att fira pappas 90-årsdag i Hälsingland. Familjen är utspridd över Sverige och pappas radhus, mitt barndomshem, är för litet för oss allihop, så vi behöver hyra in oss för festligheterna på något trevligt ställe. Valet faller på Hälsingland.
Som aktivitet på dagen vill vi besöka ytterligare en Hälsingegård. Hälsingegårdarna visas normalt bara på sommaren och hålls stängda på vintern. Först tror jag att det beror på att besökstalen är för låga på vintern, men det visar sig att det finns en anledning till. För dessa gamla ståtliga hus är ju oisolerade och ouppvärmda.
90-års firande är dock ett tungt vägande skäl för att ändå öppna portarna och genomföra en privat visning bara för oss.
Gården Jon-Lars ägare är på och ställer upp.
12:e generationen på denna gård är han. Och kanske den sista. Ungdomen är inte lika intresserade av att förvalta ett världsarv tyvärr.
Min egen mamma ägnade många år åt släktforskning, så vårt arv är noga utrett och dokumenterat. Jordlösa arbetare som flyttat till ditt jobben fanns. Jag är född i Gävle, min mamma i Malmberget, morfar utanför Sundsvall. Och så vidare. Ingen tycks ha stannat på samma plats över generationsgränserna. 12 generationer svindlar för oss. Tänkt att tillhöra själva jorden på det sättet. Själva definitionen av att höra till.
– Sitter sånt nedärvt i kroppen? Kommer jag på mig själv med att tänka.
”Du och jag, vi är av samma sort
Var vi än är längtar vi alltid bort
Om livet är älven som löper så bred
Då är du och jag drivved”
Sjunger Peter LeMarc och jag relaterar.
Känns 12 generationer liksom annorlunda i kroppen? Är hemma alltid hemma och borta alltid långt, långt bort?
Jon-Lars är en gård av imponerande storlek. Två våningar i fullhöjd och en vindsvåning med fönster ovanpå det. Den allra största av Hälsingegårdarna faktiskt. Den är byggd i form av ett parhus, med två likadana dörrar mitt på. Byggdes för två bröder och deras familjer. Mitt i huset finns gemensamma festsalar.
På 30-talet övervägde den dåvarande ägaren att klä in hela gården i eternitplattor. Man ryser i solen på gårdsplanen när man får denna styggelse till tanken återberättad. Den vackra, vackra faluröda gården! Ett träslott med sin mintgröna, nyommålade förstukvist.
Den norra sidan är renoverad och isolerad och här bor ägaren själv. Medan den södra halvan är i originalskick. Väggmålningar i klarblå arsenikstinn färg på nedervåningen. Gamla ärevördiga franska tapeter på ovanvåningen.
Lillköket där barnafödandet på gården skedde. En kjolvärmare hänger vid öppna spisen. Historien och människorna som levde här blir verkliga och levande när de berättas om av en ättling. Hur huset fylldes av inhyrd arbetskraft när det blev dags för skörd och slåtter. På vinden fick de alla bo, säng vid säng.
I en av salarna på övervåningen finns huset stolthet. Väggmålningarna som tagit gården ända till värdsarvsstatus. Målaren hette Svärdes Hans Ersson och motiven är fantasier ur eget huvud. Pelare omslingrade av vinrankor, exotiska träd, slott och kyrkor.
Missa inga inlägg. Glöm inte att följa 4000mil på Facebook och på Instagram.
