Fès – vi besöker den gula kungastaden och känner oss som vandrande plånböcker

Vi känner skillnaden direkt. Fès är allt det som Marrakesh inte är. Båda är de gamla marockanska konungastäder, uråldriga med vindlande medinor. Fès har till och med världens äldsta universitet. Världens! Från år 859. Marrakech är röd till färgen och Fès går i gult.

Men medan Marrakech på senare år allt mer turisitfierats mer fler och fler, butiker och restauranger riktade mot turisterna i medinan, har Fès förblivit genuint. Butikerna och marknadsstånden här är riktade till en lokal marknad, restaurangerna likaså. I gränderna möter vi betydligt fler husmödrar i full färd med att handla dagens middag, och småpojkar som spelar fotboll, än shoppande turister med mobilkamerorna i höstar hugg.

Vår första eftermiddag på plats strövar vi runt själva. Super in atmosfären, doftar, iakttar. Deltar! För Christofer kommer plötsligt på att han ska passa på att klippa sig hos en barberare. Och jag får sitta ned med gubbgänget och kolla Champions League under tiden.

Men medinan känns alltför stor. Inte en chans att vi kommer att klara att orientera oss fram till alla höjdpunkter på egen hand på bara en dag.

Vi följer därför vårt hotells råd att boka in en heldagstur med en privat guide inför dag 2.

En äldre, mycket liten man väntar på oss i foajén. Han har varit guide för turister här i hela sitt liv. Sparar foton på alla sina kunder i mobilen. Plirar nöjt mot oss medan han avslöjar att just han faktiskt är Fès allra, allra bästa guide. Låter betryggande, för denna tur är ju långt ifrån gratis.

Har vi bil? Undrar han nu. Nej det har vi ju förstås inte. Synd för i så fall hade vi kunnat ta den runt stan och börjar längst bort. Blir mindre att gå då. Vi har inget emot att gå, säger vi, men på något sätt hamnar vi ändå i en taxi, som ju vi ska betala. Nåväl.

Vi börjar vid det kungliga palatset. Hit kommer den drygt 60-åriga kungen ibland.
– Han ser till att det händer saker, säger vår guide nöjt. Det var han som fick fotbolls-VM hit till 2030!

Bredvid kungapalatsen börjar Fès judiska kvarter. Det visar sig att man har en stor judisk minoritet här.
– Vi lever i total harmoni, alla är vi marockaner, säger vår guide. Och så är det ju på många platser i världen att olika religioner lever sida vid sida i harmoni och samförstånd. Fast det är förstås konflikterna och friktionen som får all uppmärksamhet i media.

Man kan inte se på en person i Fès idag om hen är judisk eller muslimsk, säger vår guide. Man har samma typ av kläder på sig och även de judiska kvinnorna döljer sitt hår. Däremot är arkitekturen annorlunda här i den judiska stadsdelen, med balkonger ut mot gatan.

Traditionellt är de marockanska husen vända inåt mot en innergård för att kvinnorna inte fick synas.
– Förr i tiden lämnade en kvinna sitt hem två gånger i sitt liv, säger vår guide. Första gången lämnade hon sitt föräldrahem för att gifta sig, andra gången var när hon dog och skulle begravas.
– Men… säger jag, i så fall innebar ju det att hon efter sitt giftermål aldrig fick träffa sin mamma och sina systrar igen?
– Så var det, bekräftar vår guide. Bara hennes far och bröder kunde hälsa på henne.

Så grymt! Och så… onödigt? Människan är visst expert världen över på att hitta på en massa begränsande regler runt kvinnors liv. Som tur är, är det inte så nuförtiden i Marocko.

Nu har vi tagit oss till Fès stadsmur och den kända Blå Porten. Här hittar vi för första gången i Fès tingeltangelbutiker för turister.

Utflykten fortsätter till trädgården Jnan Sbil Garden, som tyvärr passerat sin storhetstid och numera är något förfallen, men trädgården bjuder ändå på en välbehövlig paus från allt gående i alla de vindlande gränderna. Vi pausar i solen med vår guide tar en extratur med några muslimska turister som har problem med att hitta till närmaste moské.

Fès smalaste gränd får vi tränga oss igenom också. Olyckligtvis samtidigt som en riktigt stor amerikansk grupp kommer från andra hållet.

Vi besöker diverse moskéer och madraser, det vill säga lärosäten, men ingen av dessa är tillåten mark för icke-muslimer, så för oss blir det att stå på trösklarna och kika in.

Nu hamnar vi i hantverksgränderna. Vår guide styr in oss till en silversmed som visar sitt hantverk. Men sedan sluter silversmedernas söner upp och ska visa runt i butiken. Ett klassiskt shoppingstopp med provision för guiden alltså. Vi tycker att vi betalat alltför bra för rundturen för att behöva stå ut med såna och ber guiden att få gå vidare. Men nu vill han visa in oss i ett sidenväveri också. Vi vägrar och nu börjar det bli lite stelt.

Guiden förslår argan-olja och jag lyser upp. För det har jag ju hur som haver tänkt köpa. Varför inte hos hans provisions-kompisar lika gärna? Om inte annat för att lätta upp stämningen lite, som nu alltså börjar bli lite frostig efter de havererade silver- och sidenbutikerna.

Vi blir placerade i en soffa och jag blir insmord med kräm efter kräm. Med arganolja och dessutom kaktusolja.
– Den dyraste oljan i världen, säger damen som tar hand om mig och trycker igång en reklamfilm på storbild-teven framför oss.

Vid avslutad förevisning undrar man vad vi vill köpa. En liten flaska matlagnings-arganolja, säger jag och får missbelåtna blickar av både damen och vår guide. Men jag står på mig. Det räcker så. Redan på vägen ut ur butiken börjar min hud klia och jag kommer sedan att ha röda utslag i flera dagar efter mitt skönhetskrämsäventyr här.

Nu är det så dags för det som jag innan har tänkt ska vara dagens höjdpunkt i Fès. Vyn över garvningen av djurhudar. Den bild som först kommer upp när man bild-googlar staden Fès. Mängder av djurhudar och stora bassänger med färgade vätskor. Vår guide har i förväg lovat mig att vi kommer att få se detta på vår tur.

Garverierna i Fès är de äldsta i världen, och de fungerar fortfarande som de gjorde under medeltiden. Samma metoder och processer. Jag är verkligen förväntansfull. Innan vi går in får vi varsin kvist mynta att hålla under näsan, för här luktar det pyton. Vi kliver in.

Det visar sig att vi går igenom en butik med skinnprodukter först. Vår guide hälsar familjärt på personalen och vi anar direkt vartåt det barkar. Mycket riktigt, enda sättet att se de berömda garverierna i Fès är att titta på det via läderbutikernas egna utsiktsterrasser och här förväntas det sedan att vi handlar som betalning för titten.

Men nu är vi verkligen utledda på att vår guidade stadsrundtur förvandlats till en shoppingtur. Och några ilsket grönfärgade skinnhandväskor är vi inte alls sugna på. Den förmodade höjdpunkten känns inte ett dugg genuin och vi får bråttom att lämna.

– Tack snälla, nu är vi nöjda med turen, nu kan vi ta adjö, så får du ta eftermiddag och vi sätter oss någonstans och äter, säger vi till vår guide. Men nej. Så går det ju alls inte till. Han måste återlämna oss till hotellet, det spelar ingen roll hur mycket vi försäkrar honom om att vi kommer hitta tillbaka alldeles utmärkt tack. Han har ju ett ansvar för oss. Och är vi hungriga så känner han till en alldeles utmärkt restaurang.

Vi vill ju inte alls äta på hans provisions-restauranger. Vi vill ha en härlig takterrass i solen. Vår guide blir först påtagligt missnöjd med detta faktum, men finner sig sedan och söker rätt på en takterrass-restaurang åt oss. Vi får in en härlig 3-rättersmåltid däruppe i solskenet, medan vår guide tålmodigt väntar på bottenplan och sedan följer oss hela vägen tillbaka till hotellet. Där han låter oss förstå att han alltid brukar få rejält med dricks också. Vi suckar, men inser att det är vad det är.

Hans lott i livet är ju helt klart att vara Fès bästa guide. Och vår lott är nu en gång för alla att vara vandrande plånböcker. Åtminstone här i Marocko.

Missa inga inlägg. Glöm inte att följa 4000mil på Facebook och på Instagram.