Några av er vill säkert veta hur de har gått med min turistmagsjuka?
Så vi kör en kort uppdatering.
Nu onsdag kväll befinner vi oss på nästa ö, Martinique. Åter franskt territorium och EU alltså. Och som det känns just nu kan magsjukan nog vara ett avslutat kapitel i mitt liv. Peppar, peppar. Även om jag inte klarar av att äta ännu.
6 dagars magsjuka av formatet ”båda ändar” som det så vackert heter. Varar 2 dagar med hög feber. (Ni skulle bara veta vilka mardrömmar jag haft. Jag kan säga så mycket att de involverat Leif G W Person och min förra chef. I samma dröm. ) 4 dagars av nöden påkallad fasta.
Läkemedlet Dimor, som annars alltid varit en trogen vän i nöden på många resor, visade sig helt verkningslöst i detta fall. Jag kunde äta det som smågodis utan synbar effekt.
Tisdag morgon uttryckte jag en svag raspande önskan att bli förd till en läkare. (Eller egentligen uttryckte jag den redan måndag morgon, men stämman verkade då varit alltför svag och raspande, eftersom ingen hörde.)
Men nu blev det verklighet. På läkarmottagningen gav man mig ganska direkt 2 påsar dropp och jag blev direkt lite av en ny människa. (Typ en sån som lever och andas.) Dessutom fick jag recept utskrivet på ett gäng giftgröna små piller i papperspåse. De skulle tas på samma sätt som Dimor. Det vill säga 2 på en gång och sedan ytterligare en efter varje toabesök, som så att säga inte föll ut till belåtenhet.
– Fast oftast behöver man bara ta de två första, som doktorn sa. Jag fick ta 6.
Onsdag kände jag mig så pass stärkt av det nya läget, mina droppåsar och mina fina fina giftgröna piller, att vi helt enligt plan begav oss av mot färjan till Martinique.
Det funkade hyfsat förutom den lilla detaljen att mitt nya pikanta tillstånd, gjorde mig väldig mottaglig för sjösjuka.
-Ska jag behöva spy igen nu, tänkte jag ett tag lätt desperat, men lyckade i sista stund häva det hela genom att genomvåt av svett nagla horisonten med blicken i en timme.
När färjan sedan gled in bakom Martinique och fick skydd från den ruffa Atlanten, somnade jag direkt som ett spädbarn och fick rusk-väckas av Christofer när vi dockade hamn i Fort-de-France.
Nu är vi som sagt här och kanske, kanske, redo för nya äventyr i morgon. Om Gud vill och skorna håller.
OMG vilken jäkla omgång du åkte på.
Kan relatera till utmattningen jag blev matförgiftad i Aguas Calientes men lyckades som genom att under ta mig upp på Hyana Picchu och se Macca Picchu när timmarna innan tömt kroppen åt alla håll så att säga. Det gick faktiskt rätt bra men sedan kraschade jag och kunde inte gå samt sov mig tydligen igenom ett jordskred där vi stod still i sju timmar med tåget. Fast jag blev bra när vi väl kom tillbaka till Cusco där vi glömt Immodiumet. Hoppas, hoppas verkligen du återhämtar dig snabbt nu ♥️
Har du en aning om vad det var som gjorde dig sjuk? I mitt fall så åt jag och de två andra exakt samma mat kvällen innan och jag blev matförgiftad fast inte de…
Ja den var rätt tuff faktiskt.
Vet inte vad som orsakade. Det enda jag kan tänka på är att 36-40 timmar innan åt jag grillat fläsk på en strandrestaurang. Och mitt i någonstans var köttet rosa. Slutade äta direkt förstås, men kan jag ändå ha fått mig något? Vet inte om det är för lång tid emellan heller?
Fy fan, lider verkligen med dig! Så tråkigt att bli sjuk på semestern. Hoppas du blir piggare nu och kan njuta av resan. Krya på dig!
Börjar piggna till nu. Tack! 👍
Att få en så kraftig magsjuka är, liksom dåligt väder, värst när man har väldigt lite tid. Man vill mycket och känner att man missar hälften. Jag fick en omgång som liknar din för många år sedan i Ecuador. Inte kul, men jag kunde ligga lågt en vecka och sedan fortsätta resan som om inget hade hänt.
Precis, det värsta är tiden och upplevelserna man tappar. Jag har längtat till Dominica i 10 år och nu missade jag i stort sett hela landet.
Skönt att höra att du är på bättringsvägen. Jag fick salmonella i slutet av 70 talet vid en resa till Sicilien, hög feber och såå ont i magen på hemresan. Det tog faktiskt en vecka hemma innan jag hämtade igen mig
Stor kram !
Ja det tog tid, faktiskt uppemot en vecka efter hemkomst, innan jag blev mig riktigt lik igen.