Vi har råkat ut för få allvarliga incidenter på resa ändå. För det mesta går allt bra. Folk är trevliga och hjälpsamma och saker och ting faller ut åt rätt håll så att säga. Men däremot finns det ett helt gäng saker som man gjort sig skyldig till på resa, som man efteråt kan känna att nej, det där var nog inte så smart.
Säkerhetstänk och respekt för vilda djur – De vilda elefanterna vid Victoriafallen
Vi befinner oss vid Victoriafallen i Zimbabwe. Förmiddagen har tillbringats i nationalparken nere vid fallen. Nu är vi på väg tillbaka till orten med samma namn, Victoria falls, för att hitta oss en sen lunch. En enträgen försäljare anfaller på gångstigen upp mot tätorten. Vi har träffat på några vid det här laget. Går jämsides en lång bit medan han försöker snacka på oss en snidad träelefant. Men vi vill ju inte köpa. Blir kortare i tonen för att han ska förstå och inte offra mer tid på oss. Som avskedsord slänger han åt oss:
– Beware of the elephants!
Konstig grej att skrika ändå, bara för att någon inte köpt ens träelefanter. Tänker vi och promenerar vidare. 50 meter kanske. Sedan står de där precis bredvid vägen. 5 stora elefanter. Bara metrar bort. Vi stannar, tar upp kamerorna, tar något steg närmare också för att få en bättre bild. Trots att elefanterna fladdrar med öronen, stirrar på oss och stampar i marken. Tar god tid på oss. Ett afrikanskt sällskap på väg åt motsatt håll vänder genast när de får syn på djuren.
Själva vandrar vi så småningom vidare, nöjda med denna lilla extra feature som dagen bjudit på.
Det är först efteråt när vi tänker på saken. Sedan en kollega berättat om när deras safarijeep blev jagade av en elefant på liv och död. Som vi inser att de där elefanterna hade ju kunnat gå till anfall lika gärna. Elefanter är inte djur som väjer för människor. Eller för andra djur över huvud taget. Och då hade vi ju inte haft en chans.
Det här med att kolla utrustningen – Kängorna i Jorm
Den professionelle vandraren ger sig naturligtvis inte ut på en flerdagartur i fjällmiljö utan att gå igenom och kontrollera sin utrustning ordentligt.
Detta vet vi förstås båda, kanske Christofer än mer än jag.
– Rätt tid, rätt plats, rätt utrustning, mässar han ständigt som ett mantra som han fått lära sig från militära sammanhang. (ihop med ”Leta, leta igen och leta med handledning”)
Ändå bär det sig inte bättre än att han sommaren 2015 ger sig ut till fjälls med ett par 20 år gamla militärkängor vars sula tämligen omedelbart släpper framme vid tån, och sedan vandringen igenom fortsätter att lossa allt längre bakåt på skon.
Just denna vandring företas som sagt den legendariskt kalla och regniga sommaren 2015, då delar av svenska fjällvärlden inte ens fick till en meteorologisk sommar och varje steg av vår regniga vandring sjunker ner i sank väta.
Till Christofers försvar ska sägas att han inte beklagar sig ett enda av de där stegen.
Att följa lokala lagar – Poliserna i Montenegro
En dammig grusväg i Montenegro. Det är sista dagen i landet och vi är på väg tillbaka till Dubrovnik. Bäst att stå på lite. Så man kommer fram någon gång?
Då materialiseras förstås två poliser från ingenstans. Vi blir stoppade, har kört för fort. En allvarlig förseelse. Pappersexercis. Myndiga blickar. Vi måste köra fram till den och den staden. Inte alls i vår färdväg. Betala in ett belopp i någon myndighetskassa. Stå i kö. Ta nummerlapp. Vänta. I stället för att äta grillad tonfisk över ett kluckande hav i Cavtat.
– Måste vi verkligen? Säger Christofer. Maybe we can pay you instead…?
– Polisen hummar lite, mumlar något till sin kollega. Grymtar.
– Hm… maybe you can pay to me… and my collegue…
Skrynkliga sedlar byter ägare. Inte ett moln på oroshimlen.
Men kanske ändå, var det inte så smart. Att köra för fort i främmande land. Eller att ta sig för med att muta två poliser?
Marginaler och planering vid transporter – Hemresa från Positano
Vi har bokat en ganska enkel resa. Två deldestinationer bara. Flyg till Rom, först 2 nätter i sagda stad, sedan tåg till Neapel och båt till Positano. 5 nätter här innan flyget går tillbaka till Sverige igen. Inte så mycket att fundera på och planera för, så det gör vi inte heller.
Först dagen innan hemresedagen börjar vi höra oss för i hotellreceptionen. Hur tar man sig till Rom härifrån? Tidtabeller? En avresa med första bussen på morgonen till Sorrento förordas. Sedan pendeltåg till Neapel och så tåg till Rom.
Allt tar längre tid än vi trott. Är bökigare. När vi börjar närma oss Rom är klockan betydligt mer än vi tänkt oss. Vi småspringer till Leonardoexpressen som trafikerar Roms flygplats. Jag hinner först. Sätter upp en fot i dörren, en på perrongen, så att tåget inte kan avgå. Konduktören blåser irriterat i en visselpipa. Flera gånger. Christofer hinner fram innan jag blir tvungen att släppa foten och vi hoppar på. Framme vid flygplatsen hinner vi precis checka in innan de stänger. Får jogga till planet.
Om vi missat någon del av resan hade vi inte klarat det, inser vi på planet hem. Om vi varit någon minut sena någonstans hade planet gått utan oss.
Efter den resan brukar vi alltid kolla kommunikationerna innan. För det är ju alltid trevligt att lyckas ta sig hem.
Koll på värdesaker – Cykelparkeringen i Bagan
I Bagan i Burma finns hundratals buddhistiska tempel, stupor och pagoder. Grejen här är att hyra cyklar och cykla runt bland dem alla. Detta ägnar vi oss också åt med besked. Cykla, stanna vid pagoda, låsa cyklar, gå in en sväng och titta, ut till cyklarna igen och så vidare till nästa.
Till saken hör också att Burma är ett lite speciellt land att besöka. Lite efter sin tid om man säger så, efter att ha levt tämligen isolerat från omvärlden i decennier. Kreditkort accepteras inte, istället måste man ta med hela reskassan i ovikta US-dollar och sedan växla till inhemsk valuta på flygplatsen. Den blir en gigantisk bunt Kyat i värdebältet. Omöjligt att bära på sig om man inte vill se höggravid ut. Värdebältet blir liggande i ryggan. Som under våra cykelturer i Bagan förvaras i cykelkorgen.
Och så en sväng, vid en stor pagoda med ett helt gäng försäljare utanför, så glömmer vi helt enkelt att ta med ryggsäcken. Den blir liggande kvar i cykelkorgen, medan vi klättrar runt på stupan där inne. Högst där uppe inser vi faktum, hela reskassan ligger obevakad där nere bland allt folk!
Men när vi kommer ner, i hast, ligger förstås allt kvar orört i cykelkorgen. Detta är ju trots allt Burma.
Livsmedelshygien och att välja rätt restaurang – Att äta i Beijing
Man befinner sig i Beijing 1991. Då fortfarande en stad där inget är som man förväntar sig eller som livet lärt en att det brukar vara. En stad som är svår att bearbeta på egen hand, utan guide och tolk. Dock, måste man ju försöka?
Efter massor av letande hittas en lunchrestaurang. Den är tom, men så verkar det konstigt nog oftast vara i Kina vid denna tid. Enorma stora restauranger utan gäster.
Mat beställs in genom att personalen ropar en en förbipasserade man som råkar kunna engelska. Friterad kyckling med sötsur sås får det bli. Den enda av de klassiska svenska kina-hakens rätter som faktiskt har visat sig finnas på riktigt. I Kina alltså.
Maten smakar bra, efteråt ska jag bara besöka toaletten också. Kliver in och möts av en chock. I hela toalettavdelningen med flera bås och separata tvättställ är det avföring kletat på väggar och golv. Använda mensskydd är fastkletade på väggarna. Jag backar ut, men skadan är naturligtvis redan skedd. Är detta renlighetsnivån på toa, så ser väl köksregionerna ut på motsvarande sätt.
Nästa dag är vi tillbaka i vår vän guidens vård, på väg till Sommarpalatset. Men magsjuka som rävar hela dagen.
Sensmoral? Daytour-turismens seger över independent travelling och off-the-beaten-track?
Koll på scamsen – saluhallen på Madeira
Vi borde verkligen ha koll på scamsen vid det här laget. Vi har överlevt både Sydostasien och Latinamerika. Och franska Rivieran för den delen. Men ändå åker man dit då och då.
Settingen är Madeiras huvudstad. Vi har någon timme att slå ihjäl vår första dag på ön. Styr stegen mot saluhallen. Här finns massor av salustånd med de mest fantasifulla frukter. Genmanipulationer och mutationer höll jag på att säga, för här finns de mest fantasifulla kompositioner. Passionsfrukt som smakar äpple, Bananer med majskorn innanför skalet. Och så vidare.
Vi går utan att reflektera ”bananas”. Pekar och gestikulerar, det vill vi prova, och detta! Får en påse med 4 frukter. Som kostar 40 Euro. Vi hinner inte ens reagera innan vi har betalat. Men sen fattar vi, detta är bara för turister, uppbyggt för att vi ska bli frukt-scammade.
Hur f-n gick det till, att vi gick på det här?
Läs också: 5 scams du bör känna till innan du åker till Sydostasien
Missa inga inlägg. Glöm inte att gilla 4000mil på Facebook och Instagram.
Jodå, blir stoppad för fortkörning utomlands har jag också testat (men i Sverige har jag ”klarat” mig). Schweiz 2004-nånting. Körde förbi två radar-skyltar utan att reflektera/bry mig. Blir snart stannad för 119 på 100-väg och försökte prata mig ur situationen (säger till far i passagerarsätet att ”Vi tar en faktura, det är ju så norskarna gör i Sverige och så skiter de i att betala!”). Det gick så klart inte så bra utan fortkörningen betalades med kort på plats. Sedan åker vi vidare. Tar väl fem minuter eller så, så dyker en svart civilpolis upp bakom oss och vinkar in mig – igen. Visade sig att vi glömt kvar mitt körkort vid första stoppet. Vi får eskort ut på motorvägen efteråt.
”Eskort ut på motorvägen”. Hehe. Fast bättre än eskort ut ur landet helt klart.
Haha, ja lite så. När han vinkade in oss fanns det inte så många fickor så det blev lite kringelikrokvägar innan vi kunde stanna och tala ut om det glömda körkortet.
När blev Settingen huvudstad på Madeira? Min kunskap är att Funchal är huvudstden!?
Hehe, läs en gång till, långsamt. Tänk anglicism. 🙂
Det är störande att du börjat skriva så mycket svengelska.
Ja visst är det lustigt ändå hur olika det kan vara vad man stör sig på? Jag stör mig mer på att det börjar dyka upp mer och mer irriterade, ”tillrättavisande” kommentarer här på bloggen. Det märks verkligen att folk är pandemi-frustrerade nu. Men denna blogga skrivs på min obetalda fritid och tillhandahålls gratis till världen att läsa eller inte läsa och är ingen plats att ta ut sin inneboende frustration över världens tillstånd på. 🙂
Jag kan rekommendera att få parkeringsbot på Island. Det var roligt på riktigt. Dels för att det går att betala räkningar på banken (gjordes det kontant fick vi rabatt på boten) och betalade vi inom tre dagar fick vi också rabatt. Det blev jättebilligt och var verkligen en vardagsupplevelse.
Hehe, låter som en superhit ju! 😁
Kul att få läsa om era äventyr. Känslan ni nog hade i magen när ni kom på att ryggsäcken låg kvar kan jag känna i magen 😏😏.
Ja, den paniken! 🙂
Åh vi blev lurade på samma sätt i Madeira 😬 6 frukter för 50 euro 😳 Vet inte ens hur det gick till. Skönt att det löser såg ändå de flesta gånger. Tack för en underbar blogg. 🤗
Nej plötsligt händer det bara. 😬 tack själv för att du läser! 😊
Jag har gjort några av dessa saker också, fruktköp i Madeira och betalat Guardia Civil i Spanien.
Dessutom lämnat en ryggsäck med värdesaker i bilen för att ta ut hundarna ca 50 meter bort och då passade de på att slå sönder rutan och tog förstås ryggan. Jag hann se honom så jag skrek och sprang dit men han hoppade snabbt in i en bil o försvann. Surt!
Oj vad hemskt! Man trot ju att om man har ”visuell kontakt” med sina saker så ska man kunna skydda dem, men så är det inte alltid. 😬