Vi totalrenoverade vårt kök i början av 2020. Precis innan pandemin faktiskt, även om vi inte visste det då. Allt blåstes ut tills det bara var betonggolv och träreglar kvar av det som en gång varit vårt gamla kök.
Varenda skål, gaffel och kastrullunderlägg nagelfors både på in- och utväg i köket. Allt skräp skulle bort. Ut med det gamla och in med det nya. En nystart där bara sånt som användes och var snyggt nog fick förnyat förtroende. Inga överbelamrade lådor eller skåp ville vi ha. Moderna förvaringslösningar valdes. Nu skulle det bli ordning och reda. Kryddor på raka led i lådor.
Min gamla väggklocka som suttit bredvid fönstret sedan jag flyttade in var inte ens nära att klara nålsögat. Den som köptes på Svenska Hems utförsäljningsrea och redan från början drog sig, stannade och hade sig. Man lärde sig att den inte var att lita på. Barnen också. Att man fick lägga till och dra ifrån minuter. Ömsom. Och den fullständigt åt batterier! Men nu var den tiden förbi. Nu var det nya tider. Nu skulle det äntligen bli lite ordning och reda, även i vårt kök. Perfektion!
Det nya köket sattes in av yrkesmän enligt konstens alla regler. Ett kök som ritats och planerats av fackmän.
Alltså den dagen när allt var klart! Man bara gick runt och strök vördnadsfullt över solida stenskivor och mös. Kände golvvärmen genom strumporna.
En digital klocka utanpå ugnen. Ytterligare en på mikron. Sedan som om detta inte var nog, en till digital klocka på väggen vid golvvärmereglaget. Tjocka förtroendeingivande bruksanvisningar för alla vitvaror. Som förstås inte vara vita, utan rostfria eller svarta. Fattas bara.
Det höll i någon månad, tror jag. Kanske till första sommartidsomställningen? Sedan följde några korta strömavbrott. Till och med att en säkring gick någon gång.
Sedan dess går alla tre klockarna olika och ingen av dem rätt. 8:02 på väggen, 2:57 på ugnen, 22:30 på mikron. Samtidigt som min mobil visar 8:09. Vi hann aldrig ens skapa någon rutin att titta på dem, som vi gjorde med den gamla på väggen. De bara tickar på där i varsin alternativ tideräkning.
Ställa klockorna rätt igen? Undrar kanske någon vän av ordning? Någon Bror Duktig.
Det försökte vi nog någon gång, med hjälp av de där tjocka manualerna. Sedan gav vi upp. Livet snurrar liksom lite för fort för att det ska finnas tid att sitta böjd över en mikrovågsungnsmanual någon längre tid här i livet.
Livet är ju ständigt fullt av en todo-lista. Med saker som måste lösas just nu.
På dagens todo-lista står det:
- Boka tid hos veterinären för katten Nemos räkning. Nya vacciner och en tandkoll behövs
- Ringa Hälsingegården Pallars om besök i November vid pappas 90-års dag
- Boka hotell i Sundsvall på vägen ner till Pappas 90-årsfirande
- Sätta upp en magnet-tavla hemma hos sonen
- Köpa en kakform till sonen
- Hjälpa sonen att köpa nya lurar
- Boka släp för att köra bort skräp på lördag
När dessa är lösta, kommer listan att ha fyllts på med nya trängande punkter, som alla måste fixas.
Förutom den todo-lista som finns på jobbet förstås. Och den som finns för 4000mil!
Förut i livet har jag haft något form av ambition. Om att komma ikapp i livet. Att det liksom ska komma en punkt i livet när allt är fixat. Och det äntligen är lite ordning på mig. Alla förråd städade och luftiga. Alla skåp och lådor i ordning. Alla gräsmattor klippta, alla tappade knappar isydda. Kyl och frys fyllda, badrummen nystädade. Preppingförråden fyllda med vatten och mat för en vecka. Alla samtal ringda. Lakanen rena och nybytta. Sonen nyklippt i håret och klar.
Men det är som att det har hänt något efter 50. En insikt om att det aldrig kommer att bli så. Att livet rakt igenom kommer att förbli en ofullständighet. Jag kommer att sluta på minus den dag jag lägger upp fötterna en sista gång. Med en oändlig räcka av uppgifter som aldrig blev lösta. Med stökiga lådor och skåp.
Och med alla dessa klockor i köket som aldrig, aldrig någonsin gick rätt.
Missa inga inlägg. Glöm inte att följa 4000mil på Facebook och på Instagram.
Ååå, precis så! (56-åring med nyligen utflyttade barn).
Man får försöka landa i den insikten och ta det lugnt och acceptera sig själv som den ofullständiga varelse man är. 🙂
Jag som har nästan ytterligare tjugo år på livskontot har fortfarande inte gett upp hoppet om att någon gång i livet ha ordning och reda i hemmet utan en massa onödiga saker som dräller. Är strålande glad om det röjts i några skåp men sedan kommer livet emellan och kanske lockar med något skojigare och det har vi lärt oss att aldrig tacka nej till så sentensen att lite damm i hörnen är ett bevis på att de som bor där har något roligare i livet är nog sann…
Det var ett bra måtto. Jag brukar också tänka att i stället för att vara irriterad på oreda, kan man välja att vara tacksam att man har människor (och djur) i sitt liv som stökar till. Tänk om man satt där alldeles ensam i ett perfekt hem! 🙂
Nej några ambitioner kring ett perfekt hem har jag aldrig haft även om jag tycker det är fint hos de som har det. Jag är för upptagen med att läsa böcker, skriva, resa, äta ute, gå på pubquiz, simma, se dotterns fotboll och umgås med släkt och vänner. Resten av tiden är jobb och inte minst avkoppling. Jag blir nästan skrämd av för ordningsamma människor. 😀
Ja jag kan också tänka att det är något skumt med alltför perfekta människor och hem. Vad döljer de? 😃