Det fanns en tid, närmare bestämt för 25-30 år sedan, när jag läste inredningstidningar och handlade på Stockholms dyra inredningsbutiker på ”fina gatan”.
På fina gatan i Stockholm
Jag bodde på Södermalm i Stockholm, var ännu barnlös och gick på och köpte hela den där ytliga grejen. Att lyckan satt i sakerna. Att man skulle ha ett perfekt hem, med alla de där rätta prylarna. Stil- och smakmarkörerna. Alvar Aalto-vasen, Kostaboda-glasen, Pappelina-mattan, Pilaster-hyllan, Bruno Mathsson, Josef Frank.
Ett uppslukande intresse med kortsiktiga kickar. För just som man var nöjd och färdig kom ju någon ny trend om hur det måste se ut för att duga.
Sen kom barn, flytt till Umeå och 3 år senare en skilsmässa. Där jag började om. Rebootade systemet. Bestämde mig för att strunta i allt det där. Insåg att lyckan ju inte alls bodde där, bland Kosta Boda-glasen och Laminofotöljerna. Den bodde i stimulerande samtal om livet över IKEA-glas. Den bodde i vidderna på fjället, eller i Namibias öken. I en sovmorgon och i en långpromenad.
Sedan dess har jag försökt leva mitt liv så. Långt borta från ytan. Så långt bort som möjligt.
Den senaste veckan
Sedan 1 år tillbaka bor Christofer och jag ensamma i vårt radhus. Mina barn flyttade båda ut förra hösten. Vi har funderat över boendesituationen framåt. Bo kvar eller sadla om till lägenhet? Börjat kolla Hemnet, gått på några visningar, för att sondera terrängen.
Så dök den upp. Lägenheten som fick mig på fall. En omedelbar och villkorslös förälskelse. Älvsutsikt och grejer. De senaste veckorna har vi väntat på att den skulle komma ut till försäljning, på visning, på budgivning.
Jag har möblerat den om och om igen i tanken. Ny matgrupp från Norrgavel i oljad björk måste det bli. Inget annat kunde väl duga här! Nytt skrivbord från Designhouse Stockholm krävde lägenheten mer eller mindre.
För att vara beredda har vårt radhus stylats och fotograferats. Ursinnigt. Alvar Aalto-vasen har plockats fram och fyllt med ett tjog tulpaner. Coffee table-böcker lagts fram i vardagsrummet. Dubbla kuddar har puffats i sovrummen, i hallen får ju bara en enda halsduk, från Gant, hänga!
Min atlas-kaftan från Uzbekistan har blivit rekvisita i sovrummet, mina nya Uzbekistan-tallrikar har ängsligt granskats och sedan godkänts av professionell stylist som ”fina nog”. Färsk frukt, dyr olivolja och bubbelflaskor har ställts fram.
Alla kattens bekvämligheter har städats bort. För tacky, för fult, för personligt!
Torsdag ungefär samtidigt som fotografen är färdig, och budgivningen på lägenheten rullar in på sitt tredje dygn, tittar vi så på varandra. Höja budet eller ej?
– Vi kommer inte att ha råd att resa på hela våren, säger jag.
– Eller tid, säger Christofer. Kanske inte ens till sommaren.
Och där och då. Det känns självklart ändå. ”Vi hoppar av”, skriver jag i ett mess till mäklaren. Så öppnar vi den där bubbelflaskan och bokar sen en resa till Marocko. 2 veckor i mars. Marrakech, Fes och Chefchauen. Det är ju så här vi vill leva. Hellre än med älvsutsikt.
Läs också: Alla dessa prylar som äger en
Missa inga inlägg. Glöm inte att följa 4000mil på Facebook och på Instagram.
Har precis kommit hem efter fyra fina dagar hos vännerna uppe i Umeå. Härligt med snö sol och norrsken. Kan förstå att ni blev intresserade av lägenheten med älvutsikt, för visst är det fint där. Allt har sin tid brukar man ju säga och tids nog kan ni titta på fina älven, ni gör rätt i att resa.