För några veckor sedan skakades ankdammen som är Sveriges influensers och marknadsförare av en så kallad skandal.
Mode-Instagramstjärnan (alltså gud så många ord i den här textens om jag skulle vilja sätta inom citations-tecken. Influencers, skanadal och Instagramstjärna. Jösses…) Johanna E Olsson med sisådär en 500.000 följare (själva hade vi dessvärre inte hört talas om henne innan, men frågar vi våra döttrar så har de säkert stenkoll) hade photoshopat in sig själv i olika miljöer i Paris.
Några bakgruder var tagna från andra influensers och några bilder var så taffligt ihopklistrade så att hon såg ut att sväva ovanför marken och man ville bara gråta över eländet.
Förstås blev det debatt och artiklar skrevs i ämnet.
Men själv var ”stjärnan” (där kom de, jag kunde inte hålla mig längre) tämligen obrydd. ”Det var dåligt väder när jag var i Paris och jag behövde bilder med solsken för mitt samarbete”. Så var det med den saken.
Och jag kan väl tänka så här. Om plåtningen av ett antal fotomodeller för ett klädmärke skulle visa sig vara inklippta i färdiga bakgrunder, skulle någon bry sig då? Är det viktigt att bilden är äkta eller att modellen ser bra ut i kläderna helt enkelt? Förmodligen det senare va? Vi struntar i det fallet helt i om bilden är äkta, retuscherad eller helt animerad.
Men blir det annorlunda om det är en influenser på bilderna? Tja det beror väl på om hennes följare följer henne för att de vill se snyggt mode modellas på en snygg tjej eller om de känner att de har en relation till henne så att säga. Fått lära känna henne, följa med i hennes liv och tankar och litar på att det hon gör, skriver och visar är sant?
Frågeställningen faller förstås direkt tillbaka på oss (och andra resebloggare). För hur mycket följer man oss för att man vill kolla in vackra bilder på perfekta platser och låta sig inspireras? Och hur mycket vill man att det som skrivs och fotas är äkta och sant. Och återgett precis som det faktiskt var?
Förmodligen både ock. Så känner i alla fall vi själva när vi läser. Vi vill att det ska vara äkta berättelser och att allt ska vara med, både bra och dåligt. Men samtidigt är det ju de där vackra bilderna som triggar. De vill man ju inte vara utan.
Vi tycker ju själva att det är ganska roligt också att skriva om allt som går på tok. Ryggskott, magsjukor och flygförseningar är alla ett gyllene tillfälle att göra sig lite lagom lustig över sig själv.
Och det här med att arrangera bilderna för mycket passar inte riktigt oss. (Ni vet, böljande klänningar, bredbrettade hattar och poser) När vi någon gång försöker känner vi oss nog mest dumma. Fast det är klart, lite fånar vi oss vi också. Plockar rent bordet från prylar innan vi fotar middagen. Väljer en restaurang och ett bord som är fotovänligt. Och köper glass på Marcusplatsen av alla ställen, fastän den är dubbelt så dyr där. Bara för att vi vet att det blir ett bra foto.
Vad ska vi bekänna mer? Jo vi photoshopar också. Förstärker färger. Använder filter på Instagram. (fler Mayfair-beroende? Hand upp?) Och sorterar kategoriskt och obönhörligt bort alla bilder där det ser ut som att jag har dubbelhaka. (och tro mig det är en hel del).
Kanske, kanske är det därför också det tar emot att blogga om vardagen hemma. För att vi är rädda att hamna i det där att redigera sitt eget liv. För vardagen är sällan särskilt vacker.
Medans världen där ute, den är ju allt som oftast så förunderligt, förödande och överjordiskt vacker, precis bara som den är. Oavsett regn, moln, oväder och medresenärer med fel färg på jackan. Just där, just då, när just vi är där. Och det är egentligen bara att koppla loss sin kamera och låta den springa fritt och föreviga allt det där fantastiska utan restriktioner, rekvisita, kulisser och bredbrättade hattar. För den stora världen utanför Sundbyberg, den duger ju alltid precis just som den är.
Läs också FreedomTravels tankar om researtikar som skrivs av journalister som inte varit på platsen.
Håller med om att det är många ord som flyter runt och jag tror inte att de betyder så mycket för de flesta.
Att jämföra annonser och modell foton med bloggfoton tycker jag haltar. Det ena är gjort i komersiellt syfte, det andra är personligt. Om det fuskas så sänker det trovärdigheten på det som bloggaren vill berätta.
Och det där med att vardagen sällan är vacker håller jag inte med om. Både vardagen, resande, fester – ja, livet som helhet var sina vackra och fula stunder. Och vad är egentligen ”vacker”?
Det denna tjej gör på sitt instagramkonto är ju att visa mode och dessa fejkade bilder var ett samarbete, så helt taget ur luften med vanliga annonser tycker jag inte att det är ändå. Tror inte att hon har så mycket mer än så att berätta liksom. 🙂
Och ja det mesta är både vackert och fult på samma gång. 🙂
Helt knäppt att det finns folk som orkar fejka sitt liv sådär pass! Något filter (som alla oftast klart och tydligt känner igen som filter) och förstärka färgerna lite grann är ju fullständigt harmlöst i sammanhanget. Ett annat märkligt beteende som hände mig för flera år sen var när bloggare rakt ut kopierade mina inlägg och publicerade på egen blogg som om hon skapat det själv. Minns inte hur jag tacklade situationen, men jag krävde väl antagligen att hon skulle radera sitt inlägg eller länka till min blogg. Tvärtom har jag också blivit anklagat för att ha kopierat ett annat blogginlägg (vilket jag naturligtvis inte alls gjort), men personen som anklagade mig ville såklart inte länka till det påstådda originalinlägget. Mycket konstigt folk det finns, på nätet och irl 😉
Tror att pressen på likes kan bli så stor att det till slut fuskas. Allt måste vara perfekt i vår värld för att gillas. Tyvärr.
Tråkigt med anklagelsen!
Självklart måste man få redigera sina foton, arrangera lite och välja de som blev bäst, men denna tjej har tagit det ett steg för långt.
Ja absolut. Fast hennes följare verkar inte bry sig. Så de kanske inte är ute efter verkligheten utan bara en perfekt yta?
Om man tar ett modefoto för en katalog och klipper in en bakgrund kan det kanske funka (då är det ju bara en fond, inte en historia). Men om man följer en bloggare vill man med största sannolikhet kunna lite på den personen. Dvs om personen klipper ihop något för att det är kul och sedan berättar att han/hon gjort det så är det väl inget problem. Men om man inte berättar … nej, som läsare/följare vill man ju inte bli förd bakom ljuset. Det handlar ju om trovärdighet. När det gäller redigering av bilder är det ju en gränsdragning, och lite knepigare eftersom alla drar den gränsen olika. Dvs de flesta tycker nog att det är ok att redigera lite, men vad som är ”lite” kan ju variera 😉
Fast jag har en känsla av att Johanna E Olssons följare inte är jätteintresserade av sanning och äkthet. De verkar lika många nu som innan. 🙂
När det gäller resebloggar vill jag absolut ha den äkta varan med riktiga människor och riktiga resor i med och motgång. När det gäller konton med en uppsjö av redigerade selfies och intstagramfilter from hell… ja dom får ha sina konton för sig själva för min del 🙂
Selfies och instagramfilter finns det gott om. Håller med, lite tråkigt och själlöst.
Vilket roligt och bra inlägg! Här sorteras också dubbelhakor och konstiga grimaser bort. Som mest beskär vi bort något eller förbättrar bilder med vanliga mediavisaren i datorn. Snart ska väl inte bara mat märkas med ”äkta vara” 🙂
Hehe, dubbelhakorna måste bekämpas! 🙂