Flygresan har varit seg. Fakir-flyg från Arlanda, lång väntan i Frankfurt och så 12 timmars flight till Costa Rica på det. Sätena blir obekvämare och obekvämare för varje år. Visst är det så? Man vänder och vrider sig och snor. Försöker förgäves hitta en position som inte klämmer på några nerver alls. Hinner tröttna på mina nedladdade poddar. Hinner tröttna på min nedladdade Netflix-serie.
När vi landar har solen gått ner. En ljum tropisk natt möter oss när vi kliver ut. Samt 100 enträgna, entusiastiska taxichaufförer utan gig i kväll. Men vi ska till Budgets shuttle-buss. Till och med att vi ser vårt hotells skylt från shutteln. Hotel Mango med stora bokstäver i natten.
På Budget kör vi vårt gamla trix att en av oss går bak och lastar ur väskorna. (jag) Den andra (Christofer) satsar direkt på disken. På så sätt kommer man före alla sina shuttle-kompisar i kön och slipper vänta i evigheter. De evigheter som det ju alltid tar att hämta ut en hyrbil. Trots att man fyllt i alla uppgifter hemifrån.
Bara 500 meter att köra i kväll, tillbaka till den där skylten. Hotel Mango.
Killen som checkar in oss är så trevlig. Precis som killen på Budget. Man liksom känner hur den uptighta svenska kroppen liksom löses upp i sömmarna. Slappnar av. Mungipor åker uppåt. Livet är enkelt, allt är lugnt och vi är de sista i världen som surar och stressar. Pura vida! Som vi redan håller på att lära oss att säga!
Somnar till ljudet av motorvägen och plan som lyfter och landar. Vaknar efter behagligt många timmar. Känner igen det tropiska ljuset genom gardinerna. Ett snällt, inkännande ljus som vill oss väl.
Frukosten serveras i en pergola bredvid poolen. En traditionell frukost med nationalrätten rice-and-beans, samt ägg och frukt. Solglasögon på. Shorts och en tischa. Man mår bra. Det här blir bra.
Sen drar vi iväg. De ökänt dåliga vägarna lyser med sin frånvaro. Är detta nivån ska det ju gå bra? Vi kör efter off-line-kartor i appen Maps. 3,5 timme till Samara på Nicoya-halvön. Till Samara och till havet.
Vårt hotell, Locanda Samara Beach, har ett superläge. Direktaccess till havet. Vi börjar med en lunch på restaurangen. Med fötterna i sanden och havet framför oss. Det är ju så här man alltid borde sitta. Ständigt havet i sitt blickfång borde man ha!
Hotellet vill gärna att vi bokar bord för kvällen. Det är ju nyårsafton gubevars och man har en särskild festmeny. Men nu blir vi lite snåla. För bara lunchen var faktiskt rätt dyr. Om vi nu ska vara såna. Vad kan då en specialmeny kosta?
Vi besöker den lokala supermercadon i stället. Plockmat, frukt, charkbricka och en flaska rosa bubbel som åker in i frysfacket någon timme. Sedan promenerar vi bort längs stranden. Vi är inte ensamma om tilltaget förstås. Hit till Samara har helt klart många kommit för att fira in det nya året. Mest locals kanske? Vi turister känns som i minoritet.
Agendan är rätt enkel. Här sitter vi alla längs stranden. På varsin plätt. Lokalborna har med brassestolar och kylväska. Själva sitter vi på sarongerna. Då och då måste man ju kasta sig i havet. Ännu en gång. För vem kan motstå?
Tillsammans ser vi solen gå ner. Sen börjar partyt, det som ska visa sig pågå ända till vi själva kliver upp för frukost i morgon bitti. Mat, musik, dans. Spontana utbrott av fyrverkerier med jämna mellanrum på olika platser längs stranden. Ett enda stort nyårsparty. Och alla är bjudna.
Missa inga inlägg. Glöm inte att följa 4000mil på Facebook och på Instagram.
