Jag såg nyligen en intressant dokumentär i tre delar på UR, Mot Santiago de Compostela. Den var från BBC och handlade om 7 personer som gick delar av Camino de Santiago i Spanien tillsammans. De 7 personerna kände inte varandra innan och hade alla sina personliga skäl att genomföra pilgrimsvandringen. De gick sammanlagt 16 dagar, inte hela vandringen med sina dryga 30 dagsetapper.
En gnällspik i dokumentären
Några av deltagarna, men inte alla, hade personliga trauman att bearbeta. Raphael, nu journalist, hade suttit 12 år i fängelse, oskyldigt dömd för mord. Detta var dock inget han ältade under vandringen, eller som det verkade annars i sitt liv heller. Han tyckte dock inte om att sova på en brits på vandrarhemmen eftersom det påminde honom om fängelsemiljön.
Debbie hade nyligen förlorat sin man. Hon ältade heller inte detta under vandringen, men de gånger hon pratade om sin man och sin förlust, såg man att hon hade svårt att hålla tillbaka tårarna och man förstod hur svår hennes sorg var.
J.J. var f.d. militär. Han hade tjänstgjort i Afghanistan och där fallit offer för en hemmagjord bomb. Två av hans vänner hade dött av bomben. Själv hade han varit nära att förlora båda armarna. Men upprepade operationer under en 4-års period hade räddat hans armar. Nu hade han en deformerad vänsterhand. Han nämnde i bisatser, när någon frågade, att han hade svårt tex att öppna sin vattenflaska, men bad ändå aldrig om hjälp, och de framgick att han även hade värk och smärtor.
Men när han ombads nämna något han var tacksam över sa han bara:
– Jag är tacksam för allt, för mitt liv är perfekt.
Man hörde aldrig J.J. klaga under vandringen, däremot verkade han tillbringa rätt mycket tid med att hjälpa och peppa andra om han fick tillfälle.
Däremot. Med på vandringen fanns även en kvinnlig präst. Hon tillhörde alltså den minoritet i denna grupp som var kristen och därför hade religiösa själ att genomföra vandringen. Hon hade, vad som framkom, inga trauman i sitt liv och heller inga funktionshinder, utan verkade vara fullt frisk.
Men denna kvinnliga präst klagade oupphörligt under hela resan. Allt var jobbigt och det var ständigt gränslöst synd om just henne. Helt enkelt för att hon måste vandra.
Camino de Santiago är ingen avancerad vandring. Man går på landsväg och bara den första dagsetappen är uppför i något större utsträckning. Och detta är ju en pilgrimsvandring med betoning på vandring. Det är ju det man gör, liksom, vandrar. Ändå klagade hon alltså oupphörligt i 16 dagar.
Att resa med den som klagar – min reflektion
– Gud vad hon måste skämmas efteråt, tänkte jag när jag såg dokumentären. När hon såg det färdiga resultatet, liksom. För då om inte förr borde hon ju ha insett vilket totalt bortskämd, självcentrerad och otroligt belastade medresenär hon var.
De mer positiva delarna av resesällskapet, talade också ut i sekvenser om hur otroligt jobbigt de tyckte att det var med hennes gnäll.
Så nu måste man ju reflektera lite själv. Har jag varit den där klagande, jobbiga medresenären någon gång? Nej, kan jag då helt ärligt säga då. Självklart har jag haft negativa stunder på resa. När jag inte orkar hålla humöret uppe. Det har nog alla, något annat vore omänskligt. Men jag jobbar verkligen hårt med att inte stanna där, utan att alltid i mesta möjlig mån se det positiva på resa. Och lite motgång hör ju liksom till.
Läs också: Det blir inte alltid som man tänkt sig på resa – men det blir ganska bra ändå
Har jag rest med folk som ständigt klagar? Ja, en gång faktiskt och det är en sann plåga att ha med sig människor som är negativa och klagar på allt. Efter inte ens ett dygn vill man bara slita av sig huden i ren frustration. Eller kanske slita ut öronsnäckorna för att slippa höra, liksom?
Min slutsats från livet, på resa och generellt, är att det sällan eller aldrig är den som är värst drabbad och verkligen har anledning, som klagar mest. Utan klagandet tenderar i stället att bli en livsstil och en generell inställning. Som man väljer att anlägga och ta på sig. Oftast är det också tråkigt nog, kvinnor som väljer den klagade inställningen till livet. Varför är det så tro?
Dessutom tycker jag att det verkar som den klagande har svårt att få syn på sig själv och riktigt förstå hur negativ hen framställer sig själv och hur mycket hen faktiskt förstör för sällskapet och omgivningen. Att bli filmad av BBC borde kanske förunnas fler?
Tips till ”klagisen”
Vi förstår ju att ni som läser inte är ”klagisar” själva, men här kommer några tips på vad man kan säga till sitt resesällskap om man har oturen att resa med någon som klagar mycket.
- Tänk att ”Åh vad spännande, nu blev det inte som jag planerat, men då händer säkert något annat jättespännande som jag annars skulle ha missat”
- Fokusera på att hur dålig guiden än är eller fastän det regnar (eller vad som nu är fel), så har jag ju semester och är på resa. Och bara det är ju helt fantastiskt. Om 1 vecka är jag hemma igen i den grå vardagen och då kommer jag ändå att längta tillbaka till detta
- Försök komma ihåg varför du reste iväg. Det kanske var just för att du ville utmana dig och se/göra något nytt. Och nu är det ju just det du gör.
- Försök tänka ut alla roliga formuleringar på den dråpliga historia som denna upplevelse från och med snart kommer att bli
- Tänk ”exakt hur katastrofalt kommer detta egentligen att vara om 100 år?” eller om bara 3 dagar
- Tänk på hur sjukt lyckligt lottad du är som tillhör den procenten av jordens befolkning som har råd att resa iväg så här
- Och om inget annat hjälper, tänk på hur fantastiskt det är att du och alla i din familj lever och är friska. Och om du/de inte är det/gör det, så är det kanske det vi ska prata om i stället?
Händer det att du klagar på resa? Eller har du haft ett resesällskap som gjort det?
Vilka är dina reflektioner runt människor som klagar på resa och i andra sammanhang?
Läs också: Så är vi att resa med – egentligen
Vill du läsa mer om våra resor? Glöm inte att gilla 4000mil på Facebook.
Jag är inte den som klagar på resor. Försöker se lösningar eller är den som håller modet uppe. Har åkt på två weekend resor med flera kompisar(par) Tänkte under resans gång ”aldrig mer” Jag och en i sällskapet står både med vanlig karta och mobilen och försöker hitta vägen och till ett mysigt ställe i Rom. Då klagas det och gnälls av en kvinna i sällskapet som håller på att ”svälta ihjäl” Då tappade jag nästan😅 Åsikter om att jag gick över till andra sidan bron för att fota. Detta är bara två saker det gnälldes över på dessa två resor. Nu reser jag och min make själva på både långa resor med olika boenden och weekend resor. Men vi får ju ofta höra ”Så som ni håller reser runt på resorna så får ni ju ingen semester” Dessa personer bor oftast på all-inclusive kan jag ju säga.
Jag tänker ofta att jag är lyckligt lottad som har Christofer att resa med. Vi hinner så mycket, är aldrig sura, utan har det så trevligt jämt på våra resor! Då har man et som bäst.
Och folk som inte hjälper till att hitta fram till restaurangen själva, utan i stället klagar, de klarar man sig verkligen utan.
Jag har en gång fått höra också att jag som varit på platsen förut för X antal år sedan, jag borde ju hitta runt direkt till alla sevärdheter. Inte godkänt att gå fel på något ställe. 🙂
Nu måste jag erkänna att, japp, jag har varit den gnällisen en gång jag & min sambo bokade en midnattssolsvandring uppför Noulja. Jag, helt otränad, var jätteglad över beskrivningen på deras hemsida att man inte behövde några tidigare erfarenheter av vandring och att det passade nybörjare så vi slog till. Väl på plats, lyste solen med sin frånvaro, regnade ofantligt mycket & dessutom väldigt dimmigt. Gruppen, ungefär 15 personer, fick gemensamt ta ett beslut ifall vi skulle fortsätta uppför eller nöja oss med att ta en fika på Aurora sky station. Ett medelålderspar valde att avbryta vandringen, medan vi andra tappert skulle fortsätta uppför.
Det visade sig vara en av dem större fysiska utmaningarna i mitt liv. Inledningsvis hade jag inga problem och gjorde det där rookie misstaget att gå liiite fortare än vad man bör. Ungefär efter en tredjedel av vandringen började jag bli riktigt trött och jag säger bara: stackars min sambo, att hon ens orkade med mig. Ord som jag slängde med var:
– hur långt är det kvar?
– nu ger jag upp, vi vänder!
– nu sätter vi oss på den här stenen och väntar tills gruppen kommer tillbaka!
– jävla guide, varför går hon så fort? Det här skulle vara för nybörjare?
– ser inte guiden att vi är sist av alla? Varför väntar hon inte på oss?
– varför är det ingen vilopaus? Vi har gått i tre dagar känns det som…
Ungefär halvvägs, stannar guiden och säger:
– ser ni det ovanför backen? Det är inte toppen, vi har bara kommit halvvägs.
All livslust försvann och då ville jag bara lägga mig ner och gråta. Allt kändes hopplöst, men med en tålmodig och peppande sambo tog vi oss uppför ”berget” och det firades med norrländska delikatesser som guiden hade packat till oss. Tilläggas kan att den där midnattsolen kämpade sig fram bland molnen på väg ner & dessutom kändes det som att jag svävade på moln på nedvägen.
Usch, såhär i efterhand skäms jag för mitt beteende, men det är ett minne som vi idag kan skratta åt 🙂
Oj, ja det är ju det som brukar hända efteråt om man tappar konceptet. Att man skäms och känner sig dum. 🙂
Tur att det gick över och att ni skrattar år det idag. Och härligt att slutet på vandringen blev bra. 🙂
Vilket bra inlägg. Man kände verkligen hur du kämpade uppför !
Jag frågade precis min sambo. ”Nej, du gnäller verkligen inte när vi är ute. Mer när vi är hemma…”. 😛 Visst kan jag vara låg på blodsocker när vi är ute, tycka att servicen på en restaurang är kass och ha synpunkter på grejer men att konstant gnälla kring omständigheter som uppkommer under resan? Nja. Då ser jag inte riktigt varför man drar iväg överhuvudtaget.
Visst måste man få reagera om man tex blir otrevligt bemött på en restaurang etc. Det har tex hänt att vi lämnat ett restaurang när ingen i personalen tagit någon notis om oss eller flyttat runt oss flera gånger i lokalen.
Det är ju inte att vara en klagis.
Sen tar man ju nya tag och äter på en annan restaurang i stället och säger till varandra att ”vilken tur att vi hamnade på det här trevliga stället istället.”
Tänker jag. 🙂
Klagisen ältar den första restaurangen hela resan, eller hittar fel på alla restauranger.
Så sant. Så sant. Senast i Rom nu hoppade vi mellan några restauranger ett par av kvällarna.
Jag tänker detsamma som du — vilken tur jag har som har min man som det bästa ressällskapet!
Ingen av oss är gnällisar– men jag kan ibland älta saker en tid efteråt , det gör aldrig han..
Bra och läsvärt inlägg
Ja det är en förmån att ha en reskompis som är likasinnad. Och tar fram ens bästa jag. 🙂
Så sant och så bra skrivet! 😊
Klagisar på resan, i vardagen och ja, var de än återfinns kan verkligen dränera all livslust ur det mesta.
Att hantera sin egen inre klagis och att sätta gränser för dem som omger en, måste vara nr 1 för mentalhygienen.
Så bra inlägg! 🙏🏼👍🏼
Precis, att hantera sin egen inre klagis. För hon finns ju alltid där beredd sticka fram hakan. 🙂
Vilket tänkvärt och bra skrivet inlägg! Ibland tycker vi det skulle vara kul att ha några att resa tillsammans med, för att i nästa ögonblick vara så nöjda med att resa själva utan någon som klagar och ifrågasätter. Vi blev så nyfikna på dokumentären om engelsmännen på pilgrimsvandring så nu ska vi se på den.
Tack och lov har vi varandra som bästa resesällskap!
Det är ju både ock det där att resa med andra. Kul och stimulerande för att man upplever andra saker och kommer iväg på det man annars inte skulle ha provat. Men passar man inte ihop så kan det ju även bli en mardröm!
Visst händer det att jag gnäller om jag är hungrig och det är svårt att hitta någonstans att äta. Men annars så är det sällan gnäll. Jag vet att det är alla de där sakerna som går fel och som inte alls blir som man tänkt sig som oftast blir de bästa minnena. Vi reser oftast med husbil och visst kan det vara frustrerande att komma till en plats som man ville till och så är det fullt. Försöker dock tänka att då får vi se något annat som vi inte sett eller kanske inte ens vetat att det fanns att se. Gnäll gör ju inte att det finns en plats eller att det blir så som man tänk sig. Ett skratt gör det lättare att fundera ut en ny plan.
Goda skratt är alltid den bäst medicinen. 🙂