Jag befinner mig i Gävle, hos min pappa. Räfsar löv, skickar in deklarationen, lägger in autogiron, startar om Netflix-abonnemanget. Lite småfix helt enkelt.
I samma radhus som jag bodde de första 19 åren av mitt liv. Det mesta är sig likt. Köket, tapeterna, möblerna. Det mesta har jag vuxit upp med eller sett tillkomma under min barndom. Jag räknar i huvudet medan jag räfsar. Hur många grannar som bytts i längan sedan mina föräldrar flyttade in 1970? 3 olika familjer på A, bara 2 olika på B tror jag, 4 familjer på C. Och så 54 år av familjen Dahlgren på D alltså. Nu bara bestående av min pappa.
Innan mina förändrar flyttade hit var de väl på väg någonstans, tänker jag. Men sedan dess har de varit framme. Punkt. Jag tänker att det var så för de flesta på den tiden. Slutmålet var ett eget hem och barn. Många av mina kompisars föräldrar har också bott kvar i deras barndomshem hela livet.
Så tänker jag på mig själv och Christofer. Sen på hela vår generation. När är vi framme? Kommer vi någonsin att vara framme? Att flytta till nya bostäder flera gånger under barnens uppväxt är väl helt normalt nu? För bostadskarriären. På grund av skilsmässa. För nya familjekonstellationer.
När barnen är utflugna känns det som att det är mer standard att sälja huset direkt och flytta till lägenhet, än att bo kvar. Det har man ofta längtat efter och planerat för i flera år innan det händer.
Siktet är ständigt inställt på nya mål, nya alternativ. Fjällstuga, sommarstuga, hus eller lägenhet i Spanien. Bryta upp och börja om på annan ort i Sverige. Husbil. Flera hus att flytta mellan. Om man har råd och ork. Eller sälja allt och börja om på varmare breddgrader. Eller vanlife som modern nomad.
Bara inte stanna kvar liksom. Stelna i formen och sluta drömma. Vad som helst utom det.
Men nu till 10.000-kronorsfrågan. Är detta ett symptom på rastlöshet eller är det ett sunt tecken? Att vi vill och vågar maxa våra liv, leva till 100% och förverkliga våra drömmar?
Jag läste häromdagen en artikel i DN om yoga-industrin i Indien.
Det första våra gäster frågar efter när de checkar in är wi-fi.
säger Chidanand Sarswati, chef för Parmath Niketan, den största yogaskolan i Rishikesh
Folk är uppkopplade till världen, men inte uppkopplade till sig själva,
Jag vet själv inte svaret på min egen fråga. Jag vet bara att jag själv är ständigt uppkopplad och alltid på väg. Just nu till Uzbekistan. En plats som mina föräldrar aldrig någonsin har längtat till.
Ja, visst är man på språng genom livet. Och man planerar och drömmer men det kan ju så fort ta slut. Något händer ens nära eller en själv. Jag tycker att ju äldre jag blir desto mer har förändringarna i livet större betydelse.
Vi har ju gjort det där med hus och barn, sen flyttat till lägenhet och skaffat husbil (efter husvagnen). Förut rymde livet massor av vanligt arbete, hjälparbete och annat som varit viktigt för oss. Nu har vi gått i pension och kan mer använda dagarna som vi vill. Nu sållar vi på ett annat sätt. Gör det som är viktigt för oss. Barn och barnbarn, nära och kära är självklart prioritet. Resor, ta hand om andra är också så viktigt för oss. Nu gör vi det med mer lugn i kroppen. Stressen som vi förut hade känns inte likadan längre. Vi har värderat om på nåt sätt. Tror det är åldern:-) Och vi tar vara på varje dag på ett annat sätt. Det är lycka.
Ja förhoppningsvis kommer lugnet mer ocementerat när man får förre och färre åtaganden. Ser fram emot den tiden. 😊
Uzbekistan låter spännande. Vill åka till alla ”stan”länderna. Har flyttat en del sen separation och ungarna flugit ut. Reste mycket innan pandemin. Haft lite svårt att komma igång igen men nu är Brasilien bokat 3 veckor i nov/dec
Ja egentligen är det inte så långt till de andra stan-länderna när vi ändå är här. Man kanske skulle ha stannat kvar längre. 😊
Jag tänker att det måste väl inte vara en generationsfråga, den äldre generationen hade kanske helt enkelt inte möjlighet att drömma om så mycket mer än svenssonlivet.
Jag tror att för er generation har världen öppnat upp sig och man drömmer om det som ens föräldrar aldrig upplevde eller drömde om att uppleva? En revolt mot föräldragenerationens sätt att leva.
Jag är född sent 80-tal och allt jag vill i livet är att ha trygghet. Haft fantastiska föräldrar men skilsmässa, flyttar, nya familjekonstellationer osv under uppväxten gör att jag mer drömmer om kärnfamiljen och det stabila hemmet.
Reser gör vi absolut, men inte så äventyrligt. Förra våren tog jag med de två yngsta barnen och bodde i Rom en månad. Verkligen en drömresa för mig, att hitta vardagslunken någon annanstans.
Nej det har väl förstås med personlighet och erfarenheter också att göra.
Ser dock en tydlig trend åtminstone i bekantskapskretsen. 😊