Jag har alltid sett tåget som det naturliga färdmedlet inom Sverige. Från Linköping hem till Gävle när jag pluggade. Från Stockholm hem till föräldrarna i Gävle några år senare när jag jobbade som IT-konsult i huvudstaden. På jobb-uppdrag ut i landet. Numera söderut från Umeå. Ibland så långt som till syrran i Västergötland. Tar en hel dag, men funkar bra.

Minns inte när jag först hörde talas om Botniabanan, som först var påtänkt, sedan beslutad och till sist under byggnation. Vet bara att det var medan jag bodde i Stockholm. Och hade kopplingar till Umeå. Min dåvarande sambo var härifrån och vi åkte upp på regelbunden basis. Ville man åka kollektivt och landburet då till Sveriges 10:e största stad var det antingen tåg till Sundsvall och sedan byte till buss som gällde. Eller nattåget som skramlade på massor av timmar genom inlandet. Ånge, Bräcke, Långsele. Gnissliga vagnar som växlandes och rangerades (och allt vad det heter) i Vännäs.

Botniabanan lät som en bra idé tyckte jag.

Var dum nog att säga det någon gång i fel sällskap. Till medelålders män. De som styr världen och utgör norm. De som vet bäst och äger rätten att bestämma vad som är urbota löjligt.

“Lilla gumman! Bontiabanan är det mest idiotiska de någonsin kommit på. En arbetsmarknadsåtgärd. Det skulle bli betydligt billigare att flyga norrlänningarna en och en fram och tillbaka till Stockholm i helikopter!”

Man fick skämmas för att man var så naiv förstås att man trodde på tåget. Och inte förstod bättre.

Väl uppflyttad till Umeå fick jag argumenten. Jag gick med i ett kvinnligt nätverk för civilingenjörer och civilekonomer. Många hade flyttat upp för att delta i det stora projektet att bygga Botniabanan. Fakta visar sig vara att man räknar hem hela bygget enbart på godstrafik. Stambanan är sedan länge full-tecknad, det behövs ett spår till för att klara de tunga godstransporterna av Norrlands alla naturtillgångar. Persontransporterna är ren bonus så tillvida.

Även om Botniabanan förstås även har syftet att underlätta persontransporter. Dels söderut i Sverige, men kanske ännu mer för lokal pendling i Norrland.

Botniabanan är numera sedan länge färdig. Jag ser tågen varje dag från mitt köksfönster. Ännu bättre från balkongen på övervåningen. Botniabanan invigdes i augusti 2010. Kungen var här i Umeå och allt.

Moderna snabbtåg gör det idag helt realistiskt att dagpendla t.ex. Umeå-Övik. Det är svårt att tänka sig ett Norrland utan Botniabanan och tåg är mer inne än någonsin och det mest klimatneutrala sättet att färdas. Väldigt få pratar idag om att flyga norrlänningarna en och en i helikopter. Inte ens medelålders män från Stockholm tror jag. För nu har de ju hittat andra saker att mansplaina för helt andra unga kvinnor som ännu inte tillskansat sig tillräcklig mängd skinn på näsan än för att splaina tillbaka.

I eftermiddag kliver jag på Botniabanan. För vilken gång i ordningen vet jag inte. 5 timmar senare är jag framme i Gävle. Sjukt smidigt. I morgon åker jag vidare till Stockholm Waterfront och årets upplaga av Travel News Market.

4 kommentarer

  1. Tåg är ändå fint, säger jag som älskar att flyga. Att få sätta sig i lugn och ro i en tyst kupé och veta att man har några timmar där framför sig, det är en bra känsla.

    …ändå bokar jag flyg betydligt oftare, framförallt i jobbet. Tack “kära” restidsavtal för det…

    • Gunilla Yourstone

      Håller med, tåg är mycket härligare.
      Jag har landat nu i jobbet att jag ska ta tåget ner och flyget hem när jag reser i jobbet. Hälften vunnet. Privat blir det väldigt mycket tåg.

  2. Det vore trevligt om man körde tåg som faktiskt kunde hålla 250 på banan. Den är ju faktiskt byggd för detta. Med fler direkt anslutningar mellan städer som sundsvall-umeå med mer eller mindre konstant toppfart kan man ju faktiskt vi nå komma någon vart.

    • Gunilla Yourstone

      Vet inte hur det är med Ådalsbanan. Är den ombyggd nu? Annars tycke jag ändå att det är ganska bra tåg?

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *