Burma – en reseberättelse

– Go before it´s too late!
Har ni också hört den? Man ska se Havanna innan bilimportförbudet hävs och kommunismen faller. Vandra Annapurnaleden i Nepal innan bilvägen blir färdig. Besöka Koh Rong innan flygplats och massturism anländer.
Det är lätt att bli stressad för mindre. Hur ska man hinna innan allt blir för sent?
Men Burma besöker vi i elfte timmen, i brytningens tid. Medan det fortfarande är ett land där 15-åriga ynglingar söker upp oss bara för att få en pratstund och öva sin engelska. Där man kan glömma ryggan med reskassa i cykelkorgen, komma tillbaka och allt är kvar. Där flygbolag, på allvar, kan ha slogans som ”You are safe with us.” Där vår vän konstnären verkligen inte förstår vad jag menar när jag säger att de inte borde låts sina småflickor springa efter turisterna. ”All men are not good men.”

Men samtidigt har kommersen redan anlänt. I Ngapali drar munkpojkarna omkring på stranden och tigger pengar av turister i stället för att studera heliga skrifter i klostret. I Bagan blir vi jagade på våra cyklar av barn som säljer vykort, kvinnor som säljer små askar ”att stoppa läppstiftet i”.
– Ingen skickar vykort längre, vill vi  berätta, men hur förklarar man en sådan sak i ett land där mobiltelefoner och internet är alldeles nytt?

Vi reser två veckor i slutet av den torra svala perioden, Yangon-Baga-Mandalay-Inle lake-Ngapali-Yangon, men inrikesflyg mellan varje destination. Resan som vi bokar själva kostar 16 000 kr/pers. Fickpengar 6000 kr/person.

2014-02-20: Ankomst Yangon
Vi landar med Qatar Airways tidigt på morgonen, som alltid vid Asien-flygningar vimmelkantiga av sömnbrist. Visa-on-arrival-processen är en veritabel orgie av ineffektivitet och byråkrati. Men vad gör väl det, vi är framme, alla, män som kvinnor, bär longji och en välkomstskylt lovar ”ett gyllene land” där utanför.
Vi bor på Classique Inn, ett trevligt familjeägt mindre hotell som dock kräver en taxifärd för att nå centrala delarna av Yangon.
Det man egentligen inte vågar hoppas på händer; ett rum finns färdigt åt oss fastän klockan bara är nio på morgonen. Två timmars djupsömn och så är vi redo för att upptäcka Yangon.

Centrala Yangon består av smala gator med koloniala hus, gärna i grälla färger, förfallna in absurdum, ett myllrande gatuliv med marknader och människor överallt. Vi får intrycket av att staden är indelade i kvarter efter folkgrupper, på någon gata tycks kineserna husera, på nästa indierna och i en tredje gränd muslimerna.

Vi börjar med att hämta ut våra inrikesflygbiljetter hos den lokala resebyrå som hjälpt oss att boka dem. Sedan flanerar vi helt enkelt omkring och försöker smälta intrycken. Varmt, smutsigt, högljutt! Att korsa en gata blir till ett hjältedåd!

Var ska vi äta lunch mitt i allt detta utan att bli magsjuka? Vi vill egentligen inte ens ta i nåt! Vi hoppar in på en godtycklig restaurang och hoppas helt enkelt på det bästa. Personalen leder oss en trappa upp och vi får peka ut vad vi vill äta, grytorna ligger färdiga att ösas upp bakom en glasdisk. Vi väljer flera olika smårätter och när maten dukas fram visar sig ännu fler ingå. Gott och trevligt. Efter maten dröjer vi oss kvar vid bordet för att läsa på lite i Lonely Planet om eftermiddagens aktiviteter. De föreslår en stadsvandring i kvarteren där vi befinner oss, rekommenderar t.o.m. ett lunchstopp. Men vänta nu… det är ju där vi är, på Lonley Planets förslagna lunchrestaurang! Vi tittar upp från boken och runt oss står personalen och skrattar när de ser våra häpna miner.
– Yes, that´s us. We are in the book!

Vid 4-tiden står vi redo vid södra entrén till Shwedagon pagoda, Yangons största sevärdhet. Skorna av redan längst ner vid början av trappan upp. Lika bra att vänja sig, vi ska under våra dagar i Burma tillbringa lika mycket tid barfota som med skor, överallt finns en ny pagoda att besöka….

Shwedagon pagoda är verkligen fantastiskt. Den gyllene kupolen, ja allt faktiskt, blänker och gnistrar i  kvällssolen. Vi slår oss ner på en trappa och iakttar folklivet. Då kommer en ung munk fram till oss. Han vill gärna öva sin engelska och förhör sig om det mesta och berättar gärna om sig själv och sitt land. Vi skiljs åt först när solen gått ner.

2014-02-21: till Bagan
Vi har läst att Burmas inrikesflyg oftast blir mer försenade ju längre fram på dagen man kommer, våra flighter är därför generellt bokade med första tillgängliga morgonflyg. Upp tidigt alltså och iväg till Bagan. Läs mer om att flyga i Burma här.
I taxin på väg till hotellen kör vi om en munk-initierings-kortege. Alla pojkar i Burma måste någon gång tjäna som munkar. Minst någon vecka men gärna flera år. Då munktiden påbörjas anordnar familjen en kortege som gärna drar iväg ekonomiskt och kostar bortemot $1000.

Vi bor på Bagan Thande hotel, ett ganska dyrt hotell med flodutsikt och pool. Men också med perfekt läge i direkt anslutning till pagodaområdet. Hotellet har hela tre trådlösa nätverk (pool, restaurang och lobby) men i skrivande stund ryktas att ingen gäst någonsin lyckats ta sig ut på internet via någon av dem…
Det blir en stund sömn även idag. På eftermiddagen hyr vi cyklar för att börja utforskningen av området. Tämligen omgående blir vi uppraggade av en konstnär som vill visa oss runt och ta oss till sitt bästa ”hemliga” solnedgångsställe, mot att vi i gengäld kollar på hans tavlor. Vi antar erbjudandet och cyklar iväg. På solnedgångpagodan som ligger väster om den mer berömda Shwesandaw pagoda, är vi mycket riktigt ensamma och solnedgångsutsikten går inte att klaga på.
Så när vår nye vän erbjuder sig att arrangera en båttur på floden nästa kväll tackar vi ja.

2014-02-22: Bagan
Klockan ringer 05:30. Sömndruckna får vi på oss kläder, långbyxor och fleece, Bagan är lika morgonkallt som det är eftermiddagsvarmt. På förslag från vår vän konstnären ska vi tillbringa vår första soluppgång uppflugna på vår ”hemmapagoda” dvs den som ligger direkt utanför hotellet. Praktiskt och bra. Två argentinska bröder har hunnit före oss, men avsatsen på östersidan har plats för två stjärtar till.

När solen är uppe kommer ballongerna inglidande över himlen. Gott och väl 20 stycken som långsamt sprider sig över himlen.

Sedan hotellfrukost och ut igen på cyklarna. Bagan gör sig bäst i soluppgång och solnedgång. Dagarna använder vi mest för att göra oss bekanta med området och ”reka” inför kommande solupp- och nedgångar. Pagoderna är otroligt vackra utanpå, men ärligt talat inte så intressanta och dessutom ganska lika sinsemellan på insidan.

Mellan 12 och 16 slappar man allra helst på hotellet i hettan.
Halv fem är det så dags för flodturen. En lokal fiskare ska ta oss med ut på floden  en timme över solnedgången. Hans 17-åriga dotter som kan engelska följer också med. Hennes dröm är att en dag jobba som professionell guide. Hon berättar att trots att hennes pappa är ute och fiskar varje natt räcker inkomsterna inte till för att försörja en hel familj. Extrainkomster som denna är nödvändiga för att få det att gå runt. På floden trängs stora båtar där turisterna sitter två och två på bekväma stolar. Vi sitter skräddare på botten i vår lilla fiskebåt. Det känns bra att vi valt ett alternativ där våra pengar går direkt till de som verkligen behöver dem.

Efter båtturen får vi följa med och titta på familjens hem. Det är en enkel bambuhydda utan elektricitet eller andra bekvämligheter.

2014-02-23: Bagan
Dagens soluppgång tillbringas uppe på North Guni, en pagoda som vi spanat in under gårdagens cykeltur. Vi är helt ensamma och soluppgången är lika magiskt som igår.

Under eftermiddagens runda får Christofer punka när vi befinner oss allra längs bort vid en avlägsen och bortglömd pagoda. Det är bara att leda cyklarna och traska tillbaka. Vi styr våra steg mot Shwesandaw pagoda, Bagans mest berömda solnedgångsspot. Det har blivit dags att gå den breda vägen och tillbringa vår sista solnedgång ihop med ”the crowds”.

Vi är på plats redan halv fem, intar en bra plats, varifrån vi iakttar hur pagodan långsamt fylls med folk. Turistbussar, bilar, minibussar och hästdroskor anländer eftersom. Munkar, vattenförsäljare, höjdrädda turister långsamt krypandes på alla fyra, japanska fototurister med stativ. Överviktiga turister stånkades och stönades uppför de branta trapporna, modiga ”daredevils” som klättrar upp på själva kupolen. Holländska backpackers som högljutt kommenterar vilket överreklamerat turistjippo detta är, hur meningslösa japanernas stativ är och hur lite alla andra här uppe måste ha sett av världen eftersom de finner det mödan värt att tillbringa sin kväll här.

När solen går ner bakom bergen bortanför floden är samtliga avsatser på Shwesandaw fyllda till bristningsgränsen, kamerorna blixtrar. Någon applåderar.

Vi brukar faktiskt inte gilla sånt här, sitter hellre och tjurar ensamma på en öde pagoda någonstans, men det är bara att kapitulera, det här är världsklass!

2014-02-24: Mot Mandalay
Dags att åka vidare. Taxi till flygplatsen som vanligt i gryningen, vi börjar vänja oss.
I Mandalay bor vi på Hotel Emperor, ett enklare hotell mitt i stan. Trevlig personal och av en händelse beläget ett stenkast från flera av Trippans toppnoterade restauranger, men med ”stockholmsdusch” ett tjog duvor parkerade på fönsterblecket och öronbedövande lyhört.
Man försöker förgäves somna in ackompanjerad av falsksång från en talangjakt på rumsgrannens tv, bara för att vakna några timmar senare till ljudet av magsjukas allra obarmhärtigaste fas (om rättvisa finns, från samma rumsgranne).
Ryktet säger att de flesta hotell i Burma har samma lövtunna väggar. Öronproppar med alltså.

Planen är att se norra Mandalays sevärdheter till fots idag och samtidigt ragga upp lämplig taxichaufför inför morgondagens utflykt till Amapura. En taxichafför låter sig raggas upp tämligen omedelbart. Utanför dagens lunchrestaurang Tootoo (omnämnd i Lonely Planet) hittar vi vår man. ”Zaw Zaw” är en entusiastisk 3 barns far som gjort karriär från riksha-förare till taxichaufför och han vet precis hur Mandalay ska göras på två och en halv dag. Promenadplanerna skrinläggs (Zaw Zaw har helt rätt, vi hade aldrig orkat eller hunnit gå hela vägen till Mandalay Hill) och istället skjutsat vår nya guide runt oss längs en rutt som känns välrepeterad.

Vi börjar med Royala palace, betar av ”världens största bok” (är vi tröga eller, men vi letade faktiskt efter en jättebok där ett tag…) för att till slut landa på Manadalay Hill (förstås går man upp, bil är fusk även i 35 gradig hetta) med perfekt timing till solnedgången.

2014-02-25: ”Three cities” – Amapura, Sagaing och Inwa
Vi är framför allt intresserade av att besöka Amapura med dess munkkloster och den berömda teakbron u burn bridge, men Zaw Zaw vet förstås precis hur dagen skall göras, med besök i ”Three cities”, dvs även Sagaing och Inwa. Vi är inte svårövertalade, det är bekvämt att bara luta sig tillbaka och bli runtskjutsad.
Dagen startar med ett besök vid Mahamuni tempel, där endast män är tillåtna att gå in till och applicera bladguld på en buddhastaty.
– Nåväl, vad är väl en bal på slottet? Man kan ju lika gärna stå utanför och titta på honom på en tv-skärm också.

Sedan är det dags att titta på när Amapuras munkar äter. Vår chaufför förvandlar sig själv till guide och leder oss snabbt och smärtfritt till de bästa utkikspunkterna på klosterområdet.

Sedan rullar vi vidare mot Sagaing, lunch och Inwa.
Inwa är en minst sagt märklig upplevelse. Vi åker båt över floden. På andra sidan väntar ett antal häst-och-vagn-ekipage. Vi sitter upp och hästen skenar iväg i ett våldsamt tempo. Vagnen studsar hysteriskt på vägen som inte är mycket mer än två hjulspår. Då och då och alltid lika plötsligt slänger sig hela ekipaget iväg åt något håll in på en avtagsväg.  Vi håller i oss med allt vad vi har och försöker mest bara att inte ge varandra en dansk skalle där vi far runt som vantar i vagnen. Ibland stannar vi vid någon pagoda eller så och förväntas då stiga ur, betala en liten avgift och entusiastiskt ”turista”. Undra vem som har bestämt att det här är en sevärdhet på måste-listan?

Så åter till Amapura, dags för världens längsta teakbro och lite solnedgång!

2014-02-26: Mingun

Idag tar vi båten en timme norrut för att avverka Mingun. Kanske lider vi av seriöst ”pagodaöverslag” kanske är Mingun trots allt inte så märkvärdigt. I vart fall vill den där ohöljda entusiasmen aldrig infinna sig. Vi betar bara pliktskyldigast igenom Minguns obligatoriska sevärdheter. Enträgna försäljare gör även att denna lilla by känns så långt ifrån genuin som man gärna kan komma. Bananer, väskor, vattenflaskor och buddhastatyer bjuds ut i våldsamt tempo.
Gunilla:
Mitt i alla kommers står plötsligt en kvinna där i gatudammet rakt framför mig:
– You are beautiful! säger hon.
Jag tar av mig solglasögonen, tittar tillbaka på henne:
– You are beautiful too,  säger jag.
– No, you are most beautiful. säger hon.
Vi hade kunnat hålla på där ett tag, bollat fram och tillbaka, men jag kastar in handduken ler och säger:
– Thank you!
Heck, I am 42, I need it!

På kvällarna i Mandalay äter vi middag i en närbelägen gränd. Här finns två av Mandalays på Tripadvisor toppnoterade restauranger, Marie Min som serverar fantastisk vegetarisk indisk mat, samt Rainforest med en Thailändsk meny. Kanonställen som vi verkligen trivs på.

2014-02-27: mot Inle lake
Dags att röra på sig igen och därmed också dags att ta farväl av vår taxichaffis och numera också vän, Zaw Zaw.

Vi har oroat oss lite för att vårt nästa hotellet ligger mitt i Inle-sjön och därmed kräver båda taxi och båt för att nå och har därför mailat hotellet och frågat om transfer, men inte fått något svar. (när vi senare på dagen provar deras wifi first hand förstår vi varför…)
Väl på plats visar sig även detta maskineri tämligen väloljat. Vår taxi från flygplatsen i Heho kör oss den timslånga vägen till Nyaungshwe, direkt till båt-tour-företaget Inle Boy, en affärsrörelse där firmakontor, sovrum och kök för den unga ägarfamiljen ledigt och lätt samsas på samma 16 kvadrat.
Här sys inte bara båttransfern, utan hela vår tre dygn långa Inle lake-vistelse ihop medan vi lättjefullt sippar på varsin ”Lychee Juice”och familjens bäbis får ny blöja.

Vår båtsman, vars namn vi tolkar som typ ”Måsen” är en svårflörtad ung man med högst bristfälliga engelskakunskaper. De kommande dagarna kommer vi att få jobba hårt för varje leende.
Vi börjar med att dumpa väskorna på vårt hotell Paramount Inle Resort, byggt på pålar 45 min söderut på sjön.

Sedan startar dagens tur. Vi rör oss idag på det som i guideböckerna benämns som norra delarna av Inle lake. Här möter vi fler turistbåtar än ”natives”. Vi följer ett upplagt schema där vi åker runt på sjön och kanalsystemet. Förbi hus på ”styltor”, genom hela byar byggda på pålar. Här spelar verkligen vattnet huvudrollen. Det är full kareta som gäller på Måsens båt, här och var över små fördämningar som orsakar höjdskillnader i vattnet. Lite som ”Flumride” fast i.r.l. liksom…

Rätt vad det är stannar ”Måsen” vid någon brygga. Då är det bara att hoppa ur och se vad som planerats åt oss. Ett väveri en silversmed, ett kloster osv. Först blir vi lite irriterade över de många shoppingstoppen, men kommer ganska snart fram till att även om sjölivet helt klart är huvudattraktionen här, så är det ganska skönt att då och då kliva upp på land (nåja, på bryggor och plattformar över vatten) och sträcka på benen.

Huvudattraktionen för dagen är Indein, en pagoda vid Inle lakes strand.

Vid fyratiden är vi färdiga för dagen. På hotellet kollar vi in solnedgången i lugn och ro från vår västerbalkong. Sedan middag och ännu mer lugn och ro. Vi befinner oss ju på pålar i vattnet mitt i en sjö…

2014-02-28: Inle lake

Idag är det dags för södra delen av Inle lake. Här träffar vi få andra turister. Vi inleder med ett besök på ”5-dagarsmarknaden”, dvs. den marknad som flyttar runt i byarna beroende på dag. En parallell 5-dagarsmarknad finn även i norra delen av sjön, men den ska enligt ryktet vara mer turistisk, fokus ligger mer på att bjuda ut souvenirer än dagligvaror för ortsbefolkningen. På ”vår” marknad är läget det omvända. Även om vi inte är ensamma turister här, så vänder sig marknaden på inget sätt till oss. Här provianterar lokalbefolkningen. Man köper rissäckar, levande höns, torkad småfisk och grönsaker. Raska unga män hjälper till att bära ner de tunga varorna till båtarna och och när man handlar färdigt tar man nöjd sin tungt lastade båt tillbaka till hembyn.

Här väcker vi uppmärksamhet på att annat sätt än vi tidigare varit vana vid. Ingen vill sälja vykort eller askar till oss. Men många vill prata, säga ”Minglaba”, fnissa lite, titta på oss, sen gå vidare.

Vi besöker även en krukmakare, får prova på att dreja. Köper förstås sen en liten skål.
– Lucky money! säger vår drejare. Det betyder att det är dagens första inkomst.

Ännu en rofylld kväll på vårt pål-hotell följer. Skulle man ha tagit sista natten i Nyangshwe tro? Nåväl för sent. Tyvärr är maten här den sämsta vi äter i Burma. Lite tråkig och intetsägande.

2014-03-01: Kakku
Idag ska vi lämna Inle sjön för en dagsutflykt till Kakku. Båtfärd tillbaka till Nyangshwe och ”Inle boys” kontor vid kanalkanten och vidare med taxi. Till den region vi är på väg mot nu, är det förbjudet för utlänningar att åka utan guide. Vi måste därför stanna på vägen och plocka upp vår av staten utsedda guide, ”Nancy”, en 20-årig flicka som läser engelska på universitetet och vars framtidsdröm är att arbeta som professionell guide. (hm, anar vi ett mönster?)

Nancy visar sig vara en riktig guldgruva. Vi får veta många saker som vi funderat över tidigare eller inte förstått. T.ex. att en pagoda är hela ”fastigheten” medan en stupa är själva kupolbyggnaden.

Kakku är en häftig pagoda med mängder av mindre stupor. Förutom denna mycket sevärda pagoda besöker vi även en äldre kvinna i en by. Kvinnan tillhör samma minoritet som vår guide och känner sig ensam på dagarna när familjen är ute och jobbar på fälten och tar därför gärna emot besökare för en lite pratstund. Vi pratar om livsvillkoren i byarna, för några år sedan bodde alla i bambuhus, nu bygger de flesta nytt i murat tegel. För 2 år sedan kom elektriciteten till området.

Normal giftasålder är 16-20 år. Pojkens uppvaktning sker enligt bestämda former och skilsmässa är inte tillåtet. Den som inte kommit till skott vid 25 års ålder, brukar föräldrarna arrangera ett lämpligt parti åt. Vår värdinna gifte sig själv vid 16.

Vi får se bomullsbuskar, kaffebuskar och avocadoträd.
– We grow everything we need, säger vår guide. So we don´t need supermarkets.
Det var ju faktiskt också ett sätt att se på det.

På hem väg stannar vi vid en av två vingårdar i området. Man är mycket stolt över sitt vin, som man börjat producera med hjälp av en tysk vinproducent.
Mnja, säger väl vi, inget vin att åka omvägar för direkt…

Utflykten till Kakku var som helhet mycket intressant. Vi kom till områden där inte så många turister vistas och fick en inblick i vardagens liv och villkor.

2014-03-02: Mot Ngapali

Det blir mycket åkande fram och tillbaka på sjön, men så vackert som det är, har vi inget emot det. Idag åker vi iväg för sista gången, nu mot flygplatsen och vidare flyg mot Ngapali beach.
Tidigare har vi haft flyt med våra fligther, alla har varit i tid, men nu drabbas vi av en 2 timmar lång försening.

Vårt hotell i Ngapali, Ace hotel, ligger vid en strand precis norr om själva Ngapali-stranden. Här lägger fiskarna till med sina båtar på morgonen. Här bor också fiskarna med sina familjer i enkla bambuhyddor. För att komma till själva Ngapali krävs, vid lågvatten, en kvarts promenad genom ett förfallet f.d.rehabiliteringsområde för soldater och vadning över en å. Vid högvatten är ån inte vadbar, då får man i stället gå landvägen bakom hotellen och promenaden tar då några minuter längre tid.
Denna första kväll äter vi middag på en mycket primitiv restaurang direkt på vår strand. Precis bakom har fiskarna lagt stora mängder småfisk på tork. Lukten ligger tung och åtminstone Gunilla som har ett lite komplicerat förhållande till fisk befinner sig helt klart utanför sin ”comfortzone”. Men makrilltempuran vi beställer in smakar bra och ingen blir sjuk.

2014-03-03 – 2014-03-04: Ngapali

Under vår tre dygn långa vistelse i Ngapali fasar vi in oss i en avslappnad dygnsrytm där vi vakar till fiskarfamiljernas arbete på stranden, äter frukost vid nio, hänger på vår uteplats eller vår strand på förmiddagen då vi har högvatten. För att dra oss bort mot stora Ngapali beach framåt 4-tiden för lite solnedgångsstämning och så småningom middag.

I Ngapali äter vi billigare än i övrigt i Burma. En middag för två inklusive öl kostar $10 på de enkla men trevliga strandserveringarna.

Ngapali känns sömnigt och lugnt, turismen känns ännu i sin linda.

 2014-02-05: Tillbaka till Yangon
Vi har lagt till en extra natt på slutet i Yangon, eftersom vi inte visst hur pass tillförlitligt inrikesflyget skulle vara. Vi bor på samma hotell igen och känner ganska tydligt att vi vill göra ungefär samma saker som sist, i stället för att stressa runt efter nya sevärdheter.
Denna gång är Yangon inte ens hälften så varmt, smutsigt och rörigt. Vi rör oss ledigt och lätt och utan att svettas runt bland gatustånden, kolonialhusen och trafikbruset. Vi har lokala kläder, Gunilla en Longji och Christoffer ett par ”matrosbyxor”, såna som båtsmännen har på Inle lake, med knytning och vikning mitt fram. Då och då blir vi hejdade av entusiastiska burmeser som vill uttrycka sin glädje över vårt klädval.
Kanske måste det bli Asien även nästa gång, nu när vi har ”the complete outfit” fixad?

Shwedagon pagoda är en lika skön plats att tillbringa solnedgången på denna gång.

2014-03-06: Hemfärd
Vi åker hemåt via Qatar.

 Tips och slutsatser

• Packa myggmedel och öronproppar. I Bagan, Mandalay och Inle lake åt myggen formligen upp oss på nätterna medan vi sov. Väggarna på hotellen i Burma är lövtunna och ljudnivån utanför ofta hög. Det är trafik, båtar, underhållning från angränsande hotell, osv och sällan så där behagligt genomtyst som man är van vid hemma.
• Kläder: burmeserna tycker att det är mycket respektlöst att vara för lättklädd. Framför allt i tempel och kloster naturligtvis, men även i övrigt.
  Knän och axlar ska vara täckta och urringningen inte för djup.
  Tempeltäta dagar kan man med fördel ha på sig långbyxor eller hellång kjol.
• Vad du gör, glöm inte att ta av skorna när du går in i en pagoda eller ett kloster.
  Vi blev vittne till hur en kvinnlig turist blev ordentligt utskälld för att hon ”glömde” ta av skorna.
  Tydligen ligger fransmännen i topp som de som är mest obenägna att ta av sig barfota…
• Försök att hitta åtminstone någon dag ”off the beaten track”. Det ger så oändligt mycket mer att träffa människor som är öppet och ärligt nyfikna på vem du är och varifrån du kommer än att endast umgås med dem som bara är ute efter dina pengar…
• Vi tyckte allra bäst om Inle lake på den här resan, Vackert kulturlandskap, mycket att se och för oss var det även här vi lyckades ta oss lite på sidan av de mest upptrampade turiststigarna. Sedan Yangon och Bagan. Must see bägge två.
  Mandalay går att skippa om man har dåligt med tid, framför allt var det Amapura med sin teakbro och sitt munkkloster som var sevärt.
  Ngapali var ju bara en badort, så det går naturligtvis också utmärkt att hoppa över…
• Boka inte via en agent. Burma är ett väldigt enkelt land att resa i, folk kan engelska hyfsat och är i allmänhet ärliga och hederliga.
  Och vi lovar, det känns SÅ mycket bättre att ge sina pengar direkt i handen till de som verkligen behöver dem än t.ex. till en svensk arrangör!

Välkommen att följa 4000mil på Facebook för fler resetips och reseberättelser.