4 månader har gått sedan Christofers stroke.
Vi har haft tur, ändå. Christofer har hämtat sig bra. Allting går åt rätt håll. Det finns dessutom en konkret åtgärd, en operation, som ger gott hopp om att det inte ska behöva hända igen.
Jag måste erkänna att jag tjatat lite på Christofer.
– Visst skriver du ett inlägg? Och berättar din sida av storyn liksom?
Men nej, det har inte känts rätt. Christofer har varken orkat eller velat.
Så vi gör så här i stället. En intervju. Jag skriver. Men Christofers ord.
Berätta om den där dagen, om den 22:a november
Dagen började med att jag hade ett möte med Umeå Energi, det handlade om att dra in bredband i hyresfastigheten som vår firma äger. Sedan stod vi där ett tag och pratade utanför fastigheten innan jag gick in till mitt kontor. Då kände jag att jag var alldeles kall om höger sida av huvudet och tyckte att det var konstigt.
Sedan skulle jag ha en projektgenomgång, men kände att jag fick mer och mer ont i huvudet och började känna mig väldigt dålig. Säger till Andreas som jag skulle ha mötet med att ”Nu mår jag inte bra”. Då hör jag att jag sluddrar.
”Vi kan ta mötet lite senare”, säger Andreas, men då säger jag ”Nej vi åker på akuten”.
När vi kommit fram till akuten, fick jag komma in direkt och röntgades. Allting gick mycket fort och med högsta prioritet. Trombolys och in på NIVA. Nu hade jag börjat må riktigt illa och kräkas.
När du och barnen kom sen, när jag flyttats till Strokecentrum, kändes det enormt skönt. Men också hemskt att vara så hjälplös inför barnen.
När förstod du att du hade fått en stroke?
Det tror jag att jag gjorde redan på kontoret.
Vad minns du av den första tiden på sjukhuset?
Jag kunde bara ligga på ena sidan och hela världen snurrade. Jag blundade hela tiden. Det var ingen ide att försökt titta, för blicken for bara fram och tillbaka (Nystagmus).
Jag fick liksom lämna över mig själv helt till andra. De fick tvätta mig, hjälpa mig att kissa, allt. Och det gjorde inget. Bara jag fick hjälp typ.
Mycket var det bara en lång väntan. Väntan på att bli bättre, väntan på att saker skulle gå över, illamåendet, yrseln, flackandet med blicken osv. Jag ville bara ligga helt still i sängen och vänta tills det var över.
Men så kom sjukgymnasterna och slet upp mig ur sängen. Jag ville verkligen inte och var faktiskt lite rädd för dem den första tiden. Fast nu förstår jag ju att det var nödvändigt det de gjorde. Man ska ju upp och röra på sig så fort som möjligt efter en stroke.
Jag minns också att jag blev väckt hela tiden de första dygnen. Varannan timme kollades alla värden och om jag fortfarande visste var jag var, vad jag hette osv. Det de vill kolla är ju att man inte fått en ny stroke.
Hur mår du idag?
Jag mår ju förstås oändligt mycket bättre. Yrseln är borta, men kan komma tillbaka om jag sovit dåligt eller vid vissa huvudrörelser. Högerögat är fortfarande opålitligt. Det funkar ibland och ibland inte.
Jag kan vara ute och promenera, men inte springa. Då kan jag inte kontrollera benen, det är lätt att de far i kors eller har för sig andra konstigheter om jag försöker.
Jag har fortfarande känselbortfall på min vänstersida och lite motoriskt bortfall på höger sida. Men klarar vardagen liksom.
Jag sover extremt mycket, 12 timmar om jag får och ingen väcker mig.
Det värsta nu under 2019 har egentligen varit den oro och ångest som kommit som biverkning av stroken. Jag har i omgångar mått riktigt, riktigt dåligt, men har nu fått en medicinering som funkar bra och tagit bort allt detta.
Det är svårt att förklara vad ångesten och oron egentligen kommer sig av. Det är inte det att jag varit rädd för att få en ny stroke, utan det är mer som att det är en kemisk reaktion i mitt huvud som skapat detta och som jag inte kunnat värja mig mot.
Jag har även svårare att hålla många bollar i luften, att hålla koncentrationen. Att tex packa en väska för en weekend i Stockholm kräver koncentration och känns lite avancerat så där.
Ett område på 5*8 mm i min hjärna är för alltid dött och borta, det kan ingen ändra på, men jag hoppas att resten av hjärnan kan funka okej och hjälpa mig att kompensera för den lilla döda klumpen.
Jobbar du?
Nej, jag är sjukskriven. Just nu tills sista april. Så får vi se vad som händer då.
Hur har stroken förändrat dig?
Det är nog egentligen för tidigt att svara på det.
Men det stora hittills är väl att stroken hjälpt mig att förstå vad som egentligen är viktigt i livet. Och att det gäller att faktiskt sätta fokus på och ägna sig åt detta medan man lever.
Man måste vara mer prestigelös tror jag. Vi människor strävar så hårt efter att vara någon. Att ha en viss titel osv. Men när man väl ligger där på Stroke med kateter och sondmatning, då spelar det ju ingen roll vem man är och vilka titlar man har. Utan bara att man lever och levt sitt liv i riktning mot det som är viktigt för en själv och det som egentligen spelar roll.
Är du rädd för en ny stroke?
Nej, jag tror inte att jag kommer att få någon mer. Blixten slår inte ner på samma ställe två gånger.
Hur ser du på framtiden?
Jag ser positivt på framtiden, även om jag förstår att jag är en fysiskt mer begränsad människa nu än vad jag var tidigare. Jag tror att jag kommer att ha svårt att klara samma hektiska liv som jag levde innan stroken och jag vet inte om jag kommer att orka jobba heltid igen.
Förut hade jag så mycket som jag ville och som jag måste hinna med. Nu tänker jag att jag ska fokusera på det som verkligen betyder något.
På onsdag kommer mitt hål i hjärtat att stängas med en operation där man går in via ljumsken. Vi får hoppas att den går bra och vi därefter kan börja titta framåt och planera för ett fortsatt liv med de förutsättningar som är.
Vilken fruktansvärd upplevelse! Det är svårt att förstå vad du och familjen gått igenom de senaste månaderna. Fortsätt krya på dig!
Tack för din omtanke. Det kommer att bli till slut.
En tuff resa 😔. Tycker du att medicinen tar bort ångesten o oron? Jag började ta tabletter, men slutade eftersom jag tycker det är läskigt med alla biverkningar. Tänker att jag ska lösa det genom att prata med psykolog. Men det kanske är som du tänker, att det är något i hjärnan som stökar och som faktiskt medicinen tar bort. Hmm, något att tänka på. Ett varmt lycka till på onsdag!
Svårt att säga vad som gör vad men jag mår helt klart bättre med medicinering.
Tack för inlägget, känns bra med en uppdatering om hur det går. Och så positiv inställning med den nya synen på livet och framtiden, det behövs säkert för en fortsatt bra livskvalitet 😊
Kan bara instämma. Det gäller att se det positiva. Eller som Devitt Jones säger ”What’s here to celebrate”. https://www.youtube.com/watch?v=gD_1Eh6rqf8
TACK för intervjun.
Vad bra med operation till veckan.
Önskar dig en fin tid framöver.
Tack! Det ska bli skönt att göra operationen.
Oj vad bra formulerat och viktig påminnelse ”Man måste vara mer prestigelös tror jag. Vi människor strävar så hårt efter att vara någon. Att ha en viss titel osv. Men när man väl ligger där på Stroke med kateter och sondmatning, då spelar det ju ingen roll vem man är och vilka titlar man har. Utan bara att man lever och levt sitt liv i riktning mot det som är viktigt för en själv och det som egentligen spelar roll.”.
Lycka till med operationen!
Kram
Tack! Vi lägger ner alldeles för mycket energi på att vara någon istället för att bara vara.
Det är bara 3 månader. Det blir 4 månader på fredag.
Hej Saparmurat, du har helt rätt.
4 månader ska ses som en avrundning till närmast antal hela månader.
Länge leve Turkmenistan.
Så fint skrivet. Blir varm inombords när jag läser detta. Lycka till!
Tack Lena.
Tack för att ni delar med er, starkt att lämna så personliga avtryck. Skönt att operationen blir av, önskar dig ett fortsatt gott tillfrisknande och hoppfull framtid.
En väldigt trevlig reseblogg som gett mig mycket inspiration o tips.
Tack. Vi kommer förhoppningsvis fortsätta ge inspiration och tips.
Fint att läsa
Jag läser med glädje alla inlägg men har blivit lite lat att kommentera på sistone……..
Kramar till er !
Ja, jisses vilket rysade det där var! Skönt att det verkar ha gått förhållandevis bra.
Lycka till med rehabiliteringen och operationen!
Kram Lena
Min sambo gör den där operationen på torsdag, alltså i morgon i Umeå. Han fick en stroke för 1,5 år sen på jobbet. Han är idag 45 år, jobbar heltid och mår bra. Känns lite nervöst med operationen men som jag förstår det så är det en ganska enkelt operationen och som ska göra så att risken för ytterligare stroke minskas avsevärt. Så valet var då rätt enkelt trots risken för komplikationer.
Ah, dagarna efter varandra. Christofer ligger nog på operationsbordet just i detta nu. Verkar som att de opererar massor av strokepatienter ”på löpande band” över hela Sverige denna vår.
I Umeå gör de 7 operationer per dag. Några dagar i månaden fick vi höra. Hoppas det går bra med operationen.
Önskar fortsatt tillfriskning! Var sak har sin tid och att läka har sin tid … Tänker mycket på er.
Kram