Saker som inte alls går som man tänkt – och om första gången vi blev osams på resa

Det är Kuba som är utmaningen och det är också Kuba vi förberett oss för. Ansökt om visum, skrivit ut försäkringsbevis på engelska och växlat till oss en ansenlig hög Eurosedlar att ta med in i landet.

Vi förväntar oss ett visst mått av strul på Kuba. Men det kommer bara att bli charmigt. Har vi bestämt oss för. Vi snor med oss en rulle toapapper på flygplatshotellet i Amsterdam, för vi har läst att det är inte säkert att det finns toapapper. När vi når fram till vår Casa Particular i Old Havanna efter vår 12 timmar långa flygresa och vår värdinna ojjar sig och utbrister:

-Det måste ha blivit något fel, men båda mina rum är upptagna, så ler vi bara rart i beckmörkret, för det är bara just precis den typen av strul som vi förväntar oss.

-Det är lugnt. Vet du någon annan som kan ta emot oss?

Mexiko däremot, som vi åker till efteråt har vi knappt hunnit fundera på. Ett amerikaniserat land längst norrut i Latinamerka, dit hundratusentals (miljoner?) europeer och amerikaner åker på charter varje år. Vad kan rimligen gå fel?

På flygplatsen i Havanna kommer vi i samspråk med en amerikanska född i Mexiko. När hon börjar jämföra priser i Kuba och Mexiko inser jag att jag inte har en aning om vad peson står i. Kan vara nyttig information om någon timme då vi ska ta ut pengar på flygplatsen. Som tur är kan vår amerikanska vara behjälpig på den pukten. Halva kronans värde. Då så. All set for Mexico!

På Cancuns flygplats är det långa köer. Först till passkontrollen, sedan till en bagagescanning för att komma ut ur flygplatsen. Efter det får vi köa länge, länge  för att öppna våra väskor. En man med plasthandskar går igenom allt noggrannt. Nessesär, underkläder, romflaskan från Vinales.

-Har ni funderat på att skaffa hund? frågar jag. Men mannen med plasthandskarna tycker inte att det är roligt.

Där ute i ankomsthallen hittar vi ingen fungerande ATM för pesos. Bara en för Dollar.

Men vi lyckas växla vår kvarvarande 100 Euro-sedel. Får vara bra så, så länge då.

Hyrbilsuthämtningen tar två och en halv timme. Inga bilar är färdiga utan tvättas och städas efterhand vi efterfrågar dem.

-Vad har hänt? frågar jag. Varför är det kaos?

Man rycker på axlarna åt mig.

-This is what you should expect in Mexico.

Vi har tre timmar körning till vår resort vid Chichen Itza. Vi är oroliga för att inte komma fram före solnedgången och kör i ett. Det blev visst ingen lunch idag.

Resorten är verkligen trevlig. Man blir körd från parkeringen till receptionen i golfbil. Vill vi boka guide tills i morgon? Precis den frågan vi hoppats på. Ja, men har vi pesos nog att betala? Jodå, inträdet till Chichen Itza går att betala med kort och hotellet har dessutom en egen ATM på området. Perfekt. Vi bokar.

Morgonen efter i duschen när jag böjer mig ner för att ta schmpo är det någon som knakar till i ryggen. Smärtan strålar ut i armarna och jag har svårt att få upp händerna med schampot till huvudet. När jag försöker ta mig ut ur duschen svartnar det för ögonen och jag mår illa. Faller ihop i en liten blöt fosterställningshög på sängen. Lyckas baxa över mig på mage och säger till Christofer att du måste försöka knäcka tillbaka mig. Han tar naprapatgreppet och trycker till i bröstryggen så sängen gungar några gånger. Och plötsligt knakar det till igen.

Jag känner försiktigt in läget. Jo nu kan jag resa mig ur sängen hjälpligt. Det sitter fortfarande fast i bröstryggen och gör ont, men nu kan jag röra på armarna, det strålar inte längre ut i dem och jag mår inte illa. Det får duga.

Vi bokar in en massagetimme åt mig på hotellets spa efter vår guidade tur.

I detta skick beger jag mig alltså denna dag mot ett av världens sju underverk. Christofer får ta över min vanliga roll som reseledare och plocka ihop allt vi behöver. Pengarna finns i värdebältet i ryggan kvider jag mot honom. Men väl på plats går inträdet inte alls att betala med kort.

-Har vi pengar? frågar jag Christofer.

-Nej det fanns bara just så pass att det räckte till guiden i värdebältet, svarar han. Vi får ta ut efter turen och betala honom.

Jag klarar vår privata guidade tur på två timmar, trots att någon bytt ut min ryggrad mot en 15 cm bred planka. Orkar stå still och lyssna nästan hela tiden. Men tillbaka på hotellet, blockerar en stor myndig vakt med k-pist uttagsautomaten. Refill-time.

Jag som ska på massage går upp och packar ihop mitt så länge. Christofer väntar tillsammans med guiden. Lite pinsamt börjar det bli.

Det går att packa men det går långsamt. Smärtan.

Men Christofer kommer inte. Något måste vara fel. Jag går ner. Jo nu ska det ta en timme innan ATM:en är i ordning. Vår guide ser inte alls glad ut längre. Han får ringa och styra bort sin nästa planerade tur klockan 11.

Det här känns helt fruktansvärt. Nu förlorar han inkomst pga oss! Jag som alltid är så oerhört noga med pengar. Står nu plötsligt här och kan inte betala för mig! Tårarna svider nästan bakom ögonlocken. Sneglar mot guiden. Åskmolnsvarning.

-Är du säker att pengarna i vädebältet inte räckte? frågar jag igen bara för att vara på säkra sidan. Kontrollbehovet.

-Nej det vara bara småpengar, säger Christofer.

Jag går upp igen och kollar för säkerhetsskull. Och där i värdebältet ligger 2 stycken 200 peso-sedlar. Det räcker med marginal till guiden.
Det var då själva f-n att ska något bli rätt gjort så måste man visst göra det själv!

Jag stövlar ner igen med sedlarna och min planka till rygg, trycker dem i Christofers hand. (Ja, men sedlarna alltså, inte ryggen!)

-Du får gå fram och förklara för honom, väser jag.

Avbokar massagen. Vi har ju inga pengar! Marcherar två trappor upp igen. Christofer efter.

Isande tystnad när vi packar ihop det sista. Jag vet bättre än att säga något. Jag är gammal nog att ha lärt mig att ord i vredesmod aldrig kan tas tillbaka. Men jag tar en av mina sandaler och kastar in i ett hörn av hotellrummet. Bryter av en nagel långt in. Det blöder. Genialt. Nu har jag en helt ny och garanterat helt ofarlig smärta att fokusera på ett tag och kan släppa ryggen nästa helt.

Bär ner min resväska själv med rygg och allt. Nej, vill inte ha någon hjälp! Ingen golfbil heller så det så. Vi sätter oss i bilen. Kör mot kusten. Tystnad.

Så plötsligt säger Christofer så där glatt, naivt och oskyldigt som bara han kan:

-Vad tyckre du om guiden? Jag tyckte att han engelska var lite svår att förstå.

Det är ju helt fel kommentar. Men jag kapitulerar ändå. Det är ändå inte så givande att vara arg.

Nästa morgon när jag vaknar ligger jag på den onda sidan. Utan att tänka mig för vrider jag överkroppen till ryggläge, medan underkroppen ligger kvar på sida. En uppenbart omöjlig rörelse i mitt nuvarande tillstånd förstås. Något doft brakar till högt upp i ryggen, nästan nacken. Och där släpper det! Bara så där är jag frisk och återställd igen. Och pengar, hela 6000 pesos har vi lyckats ta ut i går längs vägen. Så nu klarar vi oss ett tag. Och med bara en gnutta tur har till och med vår åskmolns-guide förlåtit oss vid det här laget. (eller bara glömt bort oss)

Så det som igår kändes som jordens undergång har nog idag förvandlats till ännu en sån där rolig historia.

Läs vad vi tyckte om Chichen Itza här.

Välkommen att gilla 4000mil på Facebook för mer resetips och vardagsrealistiska reseskildringar.