Innan resan till Grekland skrev jag ett inlägg om hur vi trodde oss älska Grekland och hur vi förväntade oss att bli (åter-)förälskade. Nu är vi hemma igen. Landade i Umeå söndag kväll.
Så hur gick det då för oss? Är vi så där förälskade i Grekland som vi hoppades innan? Kommer vi verkligen att återvända redan nästa år, som vi öppnade för i inlägget?
Ja alltså. Ibland är man lite snabb. Jag skriver ju ofta den här bloggen i vi-form. Varför kan man fråga sig? Egentligen för att jag tycker att det låter trevligare och roligare med vi än med jag. Det är på något sätt lättare att skämta och driva lite med sig själv i vi-formen än jag-formen. Jag-formen är mer ta-sig-själv-på-allvar-isch. Liksom individualism och selfi-era. Vi-formen blir lättare självdistans och lite dråpligt.
Men lite grann börjar vi-formen skava. När jag blir privat och uttrycker åsikter. För ofta är det ju trots allt om mig själv jag skriver, vad jag tänker, vill och drömmer.
Christofer, han är en lättsam man att ha att göra med.
– Det blir ju jättebra, är hans i särklass vanligaste replik. När jag bokat något, föreslår något, eller helt enkelt bara tycker något.
Att ha en sådan man är enkelt, men kräver också något tillbaka. Att vara lyhörd och att stanna upp och lyssna. För när Christofer verkligen vill något, när han säger ifrån. Då får man inte köra över, utan då måste man förstå att då är det viktigt och kommer från hjärtat.
Hela sista dagen på Milos, är jag där också krafsar. Pockar uppfordrande. För jag älskar Milos. Big time. Jag är inte färdig här på långa vägar. Jag vill köpa loss vår väderkvarn högst upp i Tripiti, återvända varje år. Bli stammis på Barriello, restaurangen nedanför kyrkan. Lära mig koka lamm direkt av ägaren. Adoptera den lilla taniga grå katten som vi köpt wiskas åt på öns enda supermarket.
Och nu vill jag så gärna att Christofer ska känna likadant.
Men Christofer längtar till Asien nu visar det sig. Han som är storkonsument av Youtube-clips med asiatisk streetfood (tänk Mike Chen, strictlydumpling), avgudar den asiatiska kulturen. Visst var Meteora fint och så, det tillstår han gärna, men nu räcker det med Europa, Karibien, Afrika och sånt dravel, tycker han.
– Om jag får bestämma, då blir det Asien, nästa.
Nog så förståeligt.
– Men om det blir en vandringsresa då, försöker jag ändå, väldigt försiktigt. Vill så gärna.
– Om jag ordnar en ren vandringsresa till Grekland. Skulle det kunna vara något?
Jo det får godkänt. Om jag kommer med ett sånt förslag så kan det gå igenom.
Så nu får vi se vilket det blir först. En resa till Asien eller en vandringsresa till Grekland.
Hej
Härligt att läsa det ni(du) skriver. Blev lite fundersam på vad som fick dig att kontra med en vandringsresa i Grekland ? Varför bara inte acceptera hans förslag, som kommer så sällan som du skriver?
Haha precis. Det är ju det som är frågan. Varför man inte bara ger sig utan fortsätter pusha om än väldigt försiktigt. Lite mot bättre vetande. För att man så gärna vill. Det är lite det jag ville berätta med det här inlägget. De där, om än väldigt små, motsättningarna.
(Och sen också dels för att jag känner en lätt desperation över hur vi ska få till en asien-resa i närtid. Vi är i en situation när mina barns pappa vägrar ta barnen extra utan vi är hänvisade till att resa i stort sett bara på mina barn-lösa veckor och man kommer inte lå långt i Asien på 7 dagar)
Det är inte alltid lätt att vara fler än en i en relation 😉
Jag reser hellre och oftare än min man (som kanske visserligen till viss del tröttnar pga jobbresor) så jobbar alltid med planterande av frön, införsäljande av resmål och lobbande för att ”förlänga semestern liiiite tilll”.
Spetsar med resor på egen hand också.
Christofer är ju lite av ett mysterium. Han gillar verkligen våra resor, men han skulle aldrig orka styra upp dem själv. Och när jag frågar honom vad han skulle tycka om jag ville sluta resa helt i morgon, då säger han att det skulle vara okej också. Men nu åker han faktiskt själv till Polen på lördag. Men då är det en militär utbildning. Och då är det ju annat. Hans stora intresse.
Skönt, bra och praktiskt att ha två favoriter som är så olika och på så olika avstånd.
Ni är välkomna att komma och vandra på Kreta! Eller kom själv!!
Ja jätteroligt att vi båda har drömmar och längtar till resor.
Vi får se om det kan bli någon vandring på Kreta. 🙂
Tänkre oxå lite…res själv lr med kompis e.d på något som intresserar dig mer än mannen..men kanske lättare sagt än gjort i er konstellation..det kommer en tid när barnen är utflugna..då så…Asien kan inte vara fel..själv debaterar jag med mig själv just nu om jag ska boka in mig på 2 Depeche Mode-konserter i Italien :-).
Det händer att jag reser med en kompis eller med min dotter.
Men mina och Christofers resor är ju bara bäst. Vi är helt enkelt det perfekta res-teamet. Så vi reser allra helst tillsamman ändå.
Härligt inlägg, tycker om hur du skriver. Känner igen mig i det där med en alltför snäll sambo vars replik är ”det blir bra” ibland frustrerande och ibland skönt. Men man måste lyssna som du säger. Klokt!
Tack! Ja det är praktiskt med en sån partner, men tror att det är lätt att välja sig och börja missbruka snällheten också om man inte passar sig.
Inte helt lätt när man tycker olika… Peter kom hem från Grekland igår. Hans första inlägg kommer imorgon 😉
Grekland är enkelt och lättsmält, men ack så härligt! 🙂