Idag hade Christofer den efterlängtade hjärtoperationen inbokad.

Innan han fick lämna sjukhuset efter stroken i november genomfördes en mycket noggrann undersökning av honom. Han ligger med sin ålder och sin livsföring långt utanför alla riskgrupper för stroke och man gjorde allt för att ta reda på vad som orsakat stroken.

Läkarteamet hittade ett litet, litet hål i Christofers hjärta och kom gemensamt fram till att med 90% sannolikhet, var det detta som orsakat stroken.
Hålet kan slutas med hjälp av en operation och sedan skulle risken för ytterligare stroker vara ganska så eliminerad som vi förstod det. Åtminstone om det nu var hålet som var orsaken.

Idag var det alltså dags.
Allt kändes väldigt lugnt i morse. Christofer skulle vara på plats på sjukhuset redan på morgonen för förberedelser och vid 13-tiden skulle operationen genomföras. Vi visste att risken för hjärtflimmer var ca 5%. Men eftersom det är en övergående biverkning, kändes det som att vi i så fall skulle kunna hantera det.

– Jag måste oroa mig lite för att han ska dö också, tänkte jag innan jag gick till jobbet. För det man oroat sig för, det händer ju aldrig. Åtminstone inte på det sättet. Så jag tänkte tanken, men kände att jag var lugn. Det här kommer att gå bra.

Mitt jobb är inne i en väldigt hektisk period just nu. Anställningsintervjuer hela veckan. Varav två idag. En aktivitet som kräver 100% koncentration.

Efter den sista ringer han.

– Jag har en bra och en dålig nyhet.

Okej, inte bra, tänker jag.

– Den bra nyheten är att operationen gick bra.

Det var ju en lättnad. Den gick bra. Inget hjärtflimmer alltså, eller?

– Men vad är den dåliga nyheten då?

– De hittade inget hål i hjärtat. Det letade och letade men det fanns inget där. Inget hål att stänga.

Det som jag glömt att oroa mig för.
Nu minns jag hur det gick till där i december. Först hittade de inget hål. Sedan en liten, liten bubbla. Som de sa måste vara ett hål.

De måste alltså ha tagit fel. Den samlade läkarvetenskapen. Vi är tillbaka på ruta ett. Tillbaka till den 23:e november. En 48-årig som haft 2 stroker inom loppet av 3 år i den allra sämsta delen av hjärnan att få en stroke i, nämligen hjärnstammen. Inga svar överhuvudtaget på varför det hände och vad man eventuellt kan göra åt det. Och en ny stroke som kan hända precis när som helst. Nästa söndag? I sommar? Till jul?

Det känns tungt nu. Vi måste smälta det här. Och fundera på vart det för oss. Vart det placerar oss på kartan.

 

Etiketter

22 kommentarer

  1. Men nej va tungt! Håller alla tummarna för att de kan göra fler undersökningar och ge er svaret och lösningen för att det inte ska hända fler gånger! <3

  2. Så tråkigt att höra Gunilla! Tänker på er.

  3. Åh 🙁 Så ledsamt att höra!

  4. Nej, vad jobbigt!! Vad säger läkarna själva nu? Kan de göra fler undersökningar för att se om de kan hitta någon orsak? Varma kramar till er.

    • Gunilla Yourstone

      Vi vet inte än. Kardiologerna har bara fått uppdraget av stroke att utföra denna operation. Nu rapporterar de tillbaka till Stroke, så får vi se om de vill göra några fler undersökningar, eller om de redan gjort alla de kan och helt enkelt får konstatera att man inte vet var för det hände.

  5. Men vilken “käftsmäll”. Nu kommer såklart rädslan tillbaka igen. Vad har läkarna för plan? För de har väl en antar jag? Eller står de helt maktlösa nu? Kanske lika snopet för dem så de inte hunnit längre i planerandet.
    Kram Carina

    • Gunilla Yourstone

      Det var ju detta som var planen. Nu vet vi inte om det finns något mer att göra eller ej.

  6. All kärlek till och miljoner styrkekramar <3

  7. Elisabeth

    Hej Christofer och Gunilla!
    Det är ju märkligt att det inte var stroke som Du (Christofer) har. Det liknar inte min upplevelse. Så tyckte jag innan också, men jag tänkte att det var ju olika platser inom oss.

    • Gunilla Yourstone

      Jo nog var det en stroke. Men orsaken var inte ett hål i hjärtat.

      • Gabriel Johansson

        Hej.
        Jag gjorde själv denna operation idag och den gick också bra. I mitt fall var dock beskedet om hålet tvärtom. På ultraljudet så såg dom ett väldigt väldigt litet hål med nästan obefintlig genomströmning. Pga det så var orsaken till min stroke väldigt vag men läkarna ansåg att operationen ska genomföras.
        Under operationen så hittade dom hålet och mätte upp det till 12 mm. Ett väldigt stort hål alltså så orsaken till min stroke blev för mig tydligare.

        Jag förstår frustrationen och oron till att inte veta varför det hände. I 1,5 år har jag gått i ovisshet.
        Men jag hoppas verkligen att läkarna hittar orsaken så att Christoffer kan få den förebyggande behandling han behöver och att ni kan släppa den värsta oron om att det ska hända igen.

        • Gunilla Yourstone

          Vad skönt att det gick bra för dig. Det är väldigt enkelt för oss just nu att föreställa oss lättnaden när orsaken klarnar och man kan känna sig tryggare.
          Vi kommer att behöva en omställningstid, men så småningom kommer vi att acceptera vårt nya läge och leva efter det.
          För jag tror nog dessvärre inte att de kommer att hitta orsaken nu. Tror inte att det finns fler tester att göra. Men kanske om några år när forskningen kommit längre?

  8. Hemska saker, det finns liksom inget passande att säga vad jag kommer på. Förutom bra att operationen gick bra förstås.

  9. Men så tråkigt och vad frustrerande det måste vara att vara tillbaka på ruta 1 igen. Tänker på er!

  10. Sofia / Fantasiresor

    Ånej! Vad både frustrerande och energitömmande att leva i ovisshet. Hoppas de hittar orsaken snart!

    • Gunilla Yourstone

      Ja det känns jobbigt nu. Vet vet inte om de kommer gräva vidare nu eller bara konstatera att orsaken är okänd.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *